Doug Paisleys föregångare

Jag gillar egentligen inte att generalisera i onödan men kan ändå konstatera att det finns två kategorier av människor på jorden; de som gillar Doug Paisley och de som aldrig har hört Doug Paisley. Det har mina (inte alltför vetenskapliga) hobbystudier visat med tydlighet och det är omöjligt att det kan se ut på något annat sätt. Tyvärr är den förstnämnda gruppen alldeles för liten i förhållande till den senare och det är något jag kommer ta strid för att ändra på. Årets viktigaste samhällsfråga om ni frågar mig. Mer Paisley till folket. Åtminstone när det gäller Doug. Den countrydoftande kanadensiska singer/songwriterns senaste album, Strong Feelings, gjorde mig så lycklig att jag beställde hans två föregångare på vinyl utan att ens ha hört dem, med undantag för enskilda spår som jag hittat på Soundcloud och Youtube. Paisley skivbolag, No Quarter, har det goda omdömet att inte ge rättigheterna till Spotify och därmed är Paisley inte tillgänglig för allmänt missbruk. Musiken ges däremot ut i välljudande vinylformat till rimlig kostnad. Häromdagen levererades de med posten efter en lång och tålmodig väntan. Men den väntan var de värda visade det sig när jag nu har lyssnat på dem ett par vändor

Toronto-sonen Paisley har sina rötter inom country och bluegrass och inledde sin musikaliska karriär som ena parten i en hyllningsduo till The Stanley Brothers. 2008 kom hans sjävbetitlade debut men då var det närmare till traditionell singer/songwriter-musik än till bluegrass. Den nedtonade och avskalade debuten skiljer sig inte nämnvärt från årets storverk. I likhet med övriga skivor från Paisley håller låtmaterialet hög nivå, det innehåller välplacerade duetter och lagom sorgsna melodier som andas Townes Van Zandt, Gordon Lightfoot och Tim Hardin. Den enda märkbara skillnaden är kanske att albumet är just lite mer avskalat och instrumenteringen mer sparsmakad. Det finns även här flertalet låtar som fastnar direkt, däribland duetten We Weather och den bitterljuva Wide Open Plains. 

Två år senare kom uppföljaren Constant Companion och möttes då av lovord från diverse inflytelserika håll (Rolling Stone, Pitchfork med flera) men nådde aldrig någon större uppmärksamhet. Åtminstone inte i Sverige. Detta trots att den forne The Band-legendaren Garth Hudson medverkade, vilket han även gör på den senaste skivan, samt att Leslie Feist gästsjunger på två spår. Jämfört med debuten är skivan lite mer bredbent och tempot är bitvis lite högre men detta sagt ur ett relativt perspektiv. Skillnaderna mellan albumen i musikaliskt tonläge är marginella och det är något jag uppskattar. Det här är musik för en sympatisk och chosefri lägereld där ensamma och kärlekskranka kan ta en naturlig plats bredvid varandra. Duetten med Feist, Don't Make Me Wait, sticker ut lite extra tillsammans med End of the Day och den vackra avslutningen i Come Here My Love. 

Mitt råd till er alla är att lyssna mer på Doug Paisley. Det är knappast musik för barrikaderna men väl för en vardagskväll i soffan då behovet av lugn och sinnesro är som störst. Musik utan påklistrad attityd som står sig starkt och upprätt på egna ben. Den enda kritik som går att rikta är att musiken kanske blir lite väl entonig och tenderar till att bli tråkig. Men i vissa perioder i livet är det just det som behövs. Förändring och nytänkande skapar bara stress och då söker jag ett tillbakalutad, bekvämt och självsäkert lugn. I likhet med  Ron Sexsmith på sina första plattor och Lloyd Cole i sina bästa stunder skapar Paisley sympatisk och tidlös musik som inte går annat än att tycka om. Musik som passar in överallt men samtidigt ingenstans. Det är då jag känner mig hemma.