fredag 19 juli 2019

Nittiotalets bästa album - #6

#6: PJ Harvey To Bring You My Love (1995)



Det finns artister och så finns det Artister. Artister som krossar barriärer, bygger broar och tänjer gränser på ett sådant sätt att de inte går att placera i något fack. Rockartister som inte bara uppfyller de musikaliska kriterierna för god musik utan även de konstnärliga. Jag förväntar mig inte att alla artister och musiker jag lyssnar till och som har mitt tycke ska uppfylla dessa nivåer. Det skulle bli jobbigt och allt för pretentiöst. Musiker är likt alla andra yrkesgrupper som bäst då de förädlar och utvecklar det som de är bäst på och då föredrar jag många gånger de artister som fokuserar på musiken och låter de konstnärliga ambitionerna stå åt sidan. Men när pusselbitarna faller på rätt plats kan konsten och musiken berika varandra och göra upplevelsen större.

PJ Harvey är definitivt en artist som tillhör denna begränsade skara i min skivsamling som kan förena konst och musik. Det är en Artist som kan uppskattas av människor som vanligtvis befinner sig på olika sidor om de stilmarkörer som skapar gränser mellan olika genreindelningar. Harvey gör musik som kan upplevas som pop, rock, indie, avantgarde, hårdrock och punk i ett och samma andetag. Det är kanske inte lättillgängligt men de mer introverta inslagen och de konstnärliga ambitionerna känns aldrig krystade eller påhittade. De känns på riktigt. Vackert och själfullt men samtidigt rått och frånstötande. Allt ryms på detta gedigna album från nittiotalets mitt som blev något av Harveys genombrott för den stora massan.

Komplement: 16 Horsepower Sackcloth 'N' Ashes (1996)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar