#4: Nirvana Nevermind (1991)
Det här albumet är sönderanalyserat och så pass omskrivet att det är svårt att i nuläget ha någon personlig infallsvinkel på det. Det är ett album som de flesta som nådde tonåren någon gång på nittiotalet har en relation till. De som är uppväxta vid en tid då MTV fortfarande var ett forum för att upptäcka ny musik. En stilmarkör du valde att älska eller hata. Ett av de sista exemplen på trendskapande rockalbum som blev en gemensam referenspunkt för en hel generation. Därmed början på slutet på den första eran av rockhistorien.
Kurt Cobains tragiska bortgång har bidragit till albumets status som Seattle-rockens (vi kan väl kalla det grunge?) ledande flaggskepp. Finns inte så mycket mer att tillägga annat än att det fortfarande är ett smått fantastisk rockalbum som kramar ur den nästintill omättade energi som finns i den ångestladdade slutfasen av adolescensen. Grunge, punk eller hårdrock? Låt så vara. Det här är fortfarande rockmusik som känns ända in i själens djupaste skrymslen.
Komplement: Pixies Bossanova (1990), Sonic Youth Goo (1990) och Dirty (1992), Nirvana MTV Unplugged in New York (1994)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar