#3: Tom Waits Mule Variations (1999)
Somliga dagar känner jag för att försvinna från min egen samtid. Inte på grund av livsleda utan snarare det motsatta. Samtidens flyktiga vindar och politiska mediebrus tar onödig energi och skapar frustration över samhällets bräckliga tillvaro. I dessa lägen söker jag mig inte sällan till Tom Waits och hans musik. Få artister är för mig lika förknippade med ett oberoende från tidens nycker och trender. Denna resa började han i början av 1980-talet då han valde en helt annan väg i sin utveckling än vad flertalet av hans samtida kollegor valde. Istället för att låta modern teknik genomsyra musiken drog han sina konstnärliga ambitioner in på snåriga vägar till en annan nivå och skapade ett helt eget musikaliskt universum där rockhistorien regisserades och skrevs om i en helt ny tappning. Men där verktygen var desamma. Rock, jazz, kabaret, country, blues och gospel förenades i en enda teatralisk röra och skapade ett tillsynes oefterhärmligt uttryck. I Waits musik rör sig tiden i en annan dimension och där känner jag mig fri. Nästintill frälst.
Mule Variation tillhör i mitt tycke en av hans allra bästa plattor, i hård konkurrens med album som Rain Dogs, Heartattack And Wine, Closing Time och Bone Machine. Det bästa från hans musikaliska utflykter förenas till en fungerande helhet i låtar som Big In Japan, Hold On, House Where Nobody's Live, Picture In A Frame, Chocolate Jesus och det spritt språngande mästerverket Filipino Box Spring Hog. Givetvis finns det också en del utflippade galenskaper som den för Waits så karakteristiska What's He Building? Den känns självrannsakande på något sätt. Som om han för en stund betraktar sin karriär från ett utifrånperspektiv. What the hell is he building in there? Vi är nog många som undrat men samtidigt fascinerats av en genialisk artists utveckling.
Komplement: Tom Waits Bone Machine (1992), Jim White Wrong-Eyed Jesus (1997)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar