#2: Radiohead Ok Computer (1997)
Med jämna mellanrum i livet drabbas jag av Radiohead. Det varar ibland bara ett par dagar, emellanåt flera veckor i sträck, då jag är sjukligt beroende av den musik Thom Yorke & Co har skapat genom åren. Däremellan lyssnar jag knappt på dem alls, då klarar jag nästan inte av dem. Ett tag trodde jag att den sistnämnda känslan skulle vara för evigt men sedan kommer symptomen igen. Det börjar med att jag bara måste få höra Exit Music (For a Film) en gång till innan jag somnar. När jag sedan vaknar upplever jag ett starkt behov av att höra Street Spirit. Sedan blir det bara värre och "sjukdomstillståndet" allt intensivare. Vid lunchtid ekar tonerna av Karma Police i mitt huvud och när jobbet är över refererar jag över tillvaron med hjälp av låtar som Let Down och No Surprices. Det är enbart Radioheads musik som fastnar då jag befinner mig i denna sinnesstämning. Allt annat känns ytligt och oviktigt. Jag har vid de värsta attackerna ringt 1177. De tipsar om att jag kan försöka varva mitt lyssnande med lagom doser av Kent och Spiritualized som medicinering för att komma ur detta ensidiga tillstånd men jag upplever inte att de förstår mitt bekymmer. Efter ett tag lättar det ändå, jag vill gå vidare och kommer till Kid A och tänker att det här är väl ändå inte så bra som alla hävdar. Aningen överskattat. Sedan får jag ett bakslag med den atmosfäriskt vackra In Rainbows innan jag för en tid lämnar dem och känner mig fri. Jag har hört att det finns en förening för Anonyma Radiohead-fans. Jag borde kanske gå dit men har inte tagit mig tillräckligt med mod. Med undantag för Street Spirit är det nästan alltid låtarna från Ok Computer som ger mig ett nytt återfall. Jag vet att de kommer och efter att ha klivit in i medelåldern har jag slutligen accepterat att dessa återfall för alltid kommer vara en del av mitt liv. Det kan jag leva med. Nu kan jag till och med njuta av det.
Ok Computer är för mig Radioheads överlägset bästa platta och ett smärre mästerverk. De lyckas förena vackra melodier, ett självömkande vemod med musikalisk experimentlusta och en energisk frustration över samhällets bräckliga varaktighet. Resultatet är en homogen och ödesmättad vacker helhet som få grupper i rockhistorien lyckats skapa. Allt jag behöver när mörkret tränger sig på.
Komplement: Kent Isola (1997), Radiohead The Bends (1995), The Afghan Whigs Gentlemen (1993)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar