Nittiotalets bästa album - #1

#1: R.E.M Automatic For The People (1992)

Första platsen på denna subjektiva och för folk i allmänhet helt meningslösa lista över nittiotalets bästa album var given. I mitt tycke är Automatic For the People en av världens bästa pop- och rockskivor genom alla tider. Det är inte många plattor jag kan bedöma som lika fulländade från första till sista spår. Den befinner sig på samma kvalitativa nivå som Fleetwood Macs Rumours, David Bowies Ziggy Stardust och Elvis In Memphis. Plattor som når en miljonpublik men samtidigt får lyssnaren att känna sig unik när du lyssnar på dem. 

Automatic For the People utgjorde peaken på R.E.M:s karriär som sträckte sig över tre decennier. Tre decennier av högklassig musik. Ett åttiotal som innehåller sex plattor varav minst hälften av dem av i mitt tycke är nästintill helgjutna (Murmur, Life's Rich Pageant och Green). Nittiotalet är något mer svajigt men har de högsta topparna. Nollnolltalet, då kvartetten från Athens decimerats till en trio efter trummisen Bill Berrys avhopp, är kanske aningen ljummet med en del slätstrukna alster även om jag anser att de avslutade med hedern i behåll. Hur som helst utgör Automatic For the People kronan på verket. Ett album som lyckas förena de bästa ur de musikaliska trender som präglade nittiotalets rockmusik och som gör att gruppen för alltid kommer att skrivas in som ett av rockhistoriens viktigaste band. 

Efter att gruppen på de två föregående albumen, de första på skivbolagsjätten Warner Bros, prytt sina album med en rad poppiga men samtidigt politiskt slagkraftiga hits hade de berett väg för ett möte med en allt bredare MTV-publik. Automatic For the People  blev ett något oväntat steg i detta läge. Ett utmärkt exempel på hur artister ska hantera en kommersiell framgång men ändå behålla sin konstnärliga frihet och trovärdighet intakt. Något som flertalet artister både före och efter denna platta har eftersträvat. Likt Bruce Springsteen då han efter succén med The River gav ut den mer nedtonade och självrannsakande Nebraska i början av åttiotalet. Något mindre rebelliskt och mer publikfrämjande än när Neil Young skulle följa upp kioskvältaren Harvest ett decennium tidigare. 

R.E.M befann sig vid inledningen av nittiotalet på toppen och de flesta förväntade sig en gigantisk turné som skulle följa upp framgången med plattan Out of Time och som skulle göra dem till stadiumrockande dinosaurier i nivå med U2, Depeche Mode och Pink Floyd. Istället gav de, endast ett drygt år efter succén, ut ett mörkare, delvis svårtillgängligare och mer introvert album än tidigare som mestadels präglades av akustiska sånger förankrade i folk- och countrymusiken. Men det är inte ett album som på något sätt känns tillkonstlat pretentiöst. Det är vemod och sorg som upplevs både ärligt och uppriktigt. Michael Stipe hade aldrig tidigare varit lika direkt och tydlig i sina texter och blottlägger sina inre våndor kring åldrandet, ensamheten och döden. Inledande Drive lägger an tonen och efterföljande Try Not to Breathe är knappast någon stämningshöjare. Men vackert är det. Den tårdrypande balladen Everybody Hurts har nog inte undgått någon och blivit R.E.M:s motsvarighet på högtidsevergreens likt Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water och Carole Kings You've Got A Friend. Låtarna Sweetness Follows, Nightswimming och Find the River är trots sitt melankoliska anslag bevis på att det går att skymta ljuset i den mörka tunneln. Sedan rymmer albumet en del mer lättillgängligt material vilket nyanserar ljudbilden något och Man On the Moon är en låt som platsar på de flesta radiokanalers spellistor. 

I likhet med tidigare albumsuccéer med gruppen står Scott Litt för produktionen och den före detta Led Zeppelin-basisten John Paul Jones hjälper till med storslagna stråkarrangemang. Men det är främst låtarnas styrka, plattans melankoliska inramning i kombination med Stipes unika och självsäkra röst som gör detta album till det mästerverk som det fortfarande ska betraktas som. Ett album att luta sig mot då det stormar runt omkring. De nådde nästan samma höjder med den fina New Adventures in Hi-Fi från 1996 men gruppen skulle aldrig mer lyckas skapa en samling så homogent sammanflätade låtar om livets svårigheter som känns lika angeläget snart trettio år efter dess tillkomst. Men det vore nog egentligen att begära för mycket.

Komplement: R.E.M Out of Time (1991) och New Adventures in Hi-Fi (1996), Grant Lee Buffalo Copperopolis (1996)