Nittiotalets bästa album - #15

#15: Faith No More Angel Dust (1992)

Det släpptes flertalet banbrytande och idag klassiska rockplattor under den första halvan av nittiotalet. Problemet för mig personligen var att det var först 1995 som jag fick mitt första sommarjobb och en egen inkomst att förfoga över och det var då jag började konsumera CD-skivor på allvar. Innan dess förlitade jag mig mestadels på min storebrors skivsamling och levde instället med en gedigen samling inspelade kassettband. När jag sedan började införskaffa plattor på egen hand köpte jag ofta uppföljare som inte alltid var lika slagkraftiga. Min skivsamling blev därför en aning skadeskjuten redan från början då den innehöll bortglömda parenteser med idag klassiska grupper som Megadeth (Youthanasia), Alice In Chains (s/t), R.E.M (Monster), Nirvana (In Utero), Pearl Jam (Vitalogy) och Faith No Mores (King For A Day, Fool For A Lifetime). Inget ont om dessa album men de har alla något gemensamt i att deras föregångare, som jag då inte hade, är aningen bättre (med undantag för Pearl Jam som aldrig blivit någon favorit). Dessa fanns på mina kassettband. Det här är något jag har fått kompensera på senare år även om jag idag kan beklaga att min besvikelse över detta faktum ledde till att jag sålde flertalet av dessa plattor. Något som jag idag kan ångra. Detta resonemang tror jag dock flertalet av den digitaliserade generationen har svårt att känna någon som helst förståelse för. Min lärdom blev i alla fall att aldrig sälja eller slänga några plattor. Man vet aldrig när de kan återfå sitt värde.

Ett problem var dock att när jag hade en inkomst nog att köpa skivor hade min musiksmak, som vid detta skede var känsligt för trender och ideologiska popsnörens tyckande, förändrats. Att lyssna på Faith No More i slutet av nittiotalet kändes fel. Då hade grupper inom nu-metal ploppat upp och tagit upp tråden av det som Faith No More, Rage Against The Machine och Soundgarden med flera hade lagt grunden för i början av samma decennium. Grupper som Korn, Limp Bizkit och Linkin Park var något jag i det läget inte ville beblanda mig med. Jag ville vara mer indie. Det var lo-f, ensamma män (och enstaka kvinnor) med gitarrer och lite britpop som gällde. Därför är det först i medelålderns bekväma soffa som jag till slut sitter med en lyxig dubbelvinyl av Angel Dust i handen. I mitt tycke Faith No Mores främsta verk.

Visst finns det en nostalgisk ådra inom mig som spelar mig ett spratt men innerst inne tycker jag att den progressiva mix av metal, funk, symfonirock och lite rap som FNM lyckades förena än idag utgör en viktig plats i min musiksamling. Jag minns att jag som femtonåring gillade mycket av det gruppen gjorde men tyckte samtidigt musiken var i knepigaste laget. Deras tvära kast men olika stilar hängde jag inte alltid med på och jag visste inte riktigt i vilket fack de skulle placeras. Det var något som var viktigt för mig på den tiden. Var de tillräckligt mycket metal för att de skulle platsa i min musiksamling? Några år senare skulle jag vända på samma frågeställning. När jag lyssnar på dem idag är det just det som jag uppskattar med gruppens musik. Det hade ingen tydligt musikalisk hemvist och gruppen hade ingen strävan att tillhöra någon specifik genre. Faith No Mores musik liknar ingen annans. Åtminstone inte på Angel Dust. Det tyckte jag då och står fast vid det än idag även om jag knappast lyssnat på alla deras efterföljare.

Visst kan Mike Pattons rapinslag idag uppfattas som aningen stappliga och daterade men räddas allt som oftast upp av aggressiva avgrundsvrål som vävs samman med undersköna melodier och en bedårande sångröst. För Pattons röst tillhör en av de mest slagkraftiga och unika i sitt slag inom den hårdare falangen av rockhistorien. Musiken och texterna har dessutom en känsla av balans mellan allvar, aggressivitet, självdistans, det absurda och humor för att vare sig bli introverta, flanelldoftande navelskådare som tar sina personliga kriser på för stort allvar eller spralligt spexiga och allt för lättklädda funkrockare. Det finns fler nyanser i musiken som gör den mångbottnad och vilket gör den angelägen än idag.

Komplement: Rage Against The Machine Rage Against The Machine (1992) och Soundgarden Superunknown (1994)