Nittiotalets bästa album - #23

#23: Nick Cave The Boatman's Call (1997)

Det är över 20 år sedan jag köpte min första platta med Nick Cave. Trots det har jag alltid haft svårigheter med att erkänna honom som någon personlig favorit. Denne så ofta allt lika dystopiska och dekadenta australiensare som inte drar sig för att spä på och beskriva de mörkaste sidorna av livet med de stora orden. Allt som ljuder ur hans mun känns som om det är av största vikt. Ibland klarar jag inte av detta pretentiösa och teatraliska anslag men trots detta har jag alltid haft någon anledning att återvända till hans musik.

The Boatman's Call bjöd på något nytt ur Caves repertoar. Han framställer sig på denna platta som en mer nedtonad, ödmjuk och nyanserad låtskrivare än vad jag vid detta tillfälle kunnat skönja på hans föregångare. Trots att den inledande textraden i den bitterljuvt vackra Into My Arms andas sann Cave-lyrik ;

 I don't believe in an an interventionist God, But I know, darling, that you do

Men plattan är i sin helhet mindre melodramatisk än Caves tidigare produktioner och tillsammans med 2001-års No More Shall We Part är detta Caves bästa musikaliska stund i karriären ur mitt tycke. Men det är en subjektiv bedömning. Som allt annat på denna blogg.

Komplement: Nick Cave Let Love In (1994)