The Roots bygger broar

Jag gillar ju Elvis Costello och så även The Roots. Men ska jag vara ärlig så lyckas de inte få mig att dansa med i deras gemensamma projekt som gavs ut på skiva tidigare i år. Vid försök till att lyssna på plattan har jag tröttnat och inte orkat lyssna klart. Jag klarar inte av det hur mycket jag än skulle vilja. Men det är inte omöjligt att jag omvärderar det hela i framtiden. Det är så det brukar vara.

Däremot bidrog uppmärksamheten kring dessa sympatiska artister till att jag plockade fram The Roots två år gamla album Undun och insåg att det är ett av få hiphop-album som jag verkligen uppskattar från början till slut. Hiphop är ju som musikstil och genre en produkt från många olika kulturyttringar. När den växte fram på allvar under slutet av 80- och början av 90-talet sammanföll det med att CD-skivan fick sitt genombrott. Omfattning i tid som CD-formatet gav utrymme till bidrog att flertalet ville få in så många kulturella element som möjligt och fyllde sina skivor med långa intron, outron, skits och interludes. För en traditionell och tråkig rocksnubbe som jag innebar det att jag tröttnade ganska fort. Jag gillar en hel del hiphop när det gäller det rent musikaliska men känner mig fjärmad från flertalet av de övriga stilmarkörer som är och har varit centrala inom hiphop. De intresserar mig inte och därför förlorade jag ofta uppmärksamheten.

Men det finns grupper och artister som bidragit till att jag aldrig gett upp genren helt och hållet och bland dem håller jag The Roots högst. De har under hela sin karriär gjort flertalet bra låtar och ofta överraskat med spännande och intressanta samarbeten. Dessutom bjöd de mig på en fantastisk konsertupplevelse på Stockholms jazzfestival någon gång i slutet på 90-talet. Och ska jag välja ett favoritalbum är det just den ovan nämnda Undun. Befriat från tråkigt mellansnack och annat för mig ointressant material. Ett koncentrerat temaalbum på 40 minuter om den fiktiva karaktären Redford Stevens, där samtliga 10 albumspår känns relevanta och intressanta. Att det sedan avslutas med en begravningssvit till den fiktiva karaktärens bortgång gör kanske varken till eller från även om det är kul att de där tar hjälp av en indierockhjälte som Sufjan Stevens. Ungefär som när Kanye West och Bon Iver hittar varandra. Det visar på ett öppet sinne och att musiken inte i första hand handlar om att markera revir utan om att tänja gränser. Det är då musik blir som mest intressant. Moget och vuxet men för den sakens skull aldrig tråkigt. Tvärtom.