Spotifylista: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga musikval

Även om prognoserna börjar se lite ljusare när vi nu närmar oss augustimånad ut så kommer knappast den svenska sommaren 2012 gå till historien som den någon av de bättre. Det har snarare varit en av de kallaste och regnigaste i mannaminne. Det kan vara lätt att bli lite bitter över detta faktum, men det är dumt att hänga upp sig på sådant man ändå inte kan påverka. Istället får man göra det bästa av situationen. Och varför då inte ägna regniga sommardagar och att hänga framför stereon och lyssna på bra musik och därmed göra val som man kan styra över själv.

Låtar som handlar om dåligt väder finns det gott om i musikhistorien. Att sjunga om regn och solskenets frånvaro har varit en återkommande och lättillgänglig metafor för att beskriva ensamhet, svek och en allmänt melankolisk sinnesstämning. Jag därför valt att gör en spotifylista som handlar om just detta och lämpar sig för regniga sommardagar. Det är ett varierande val av artister som framför låtarna men stämningen och känslan förenar dem. Några är mer välbekanta än andra och listan bjuder på kända låtar med Creedence Clearwater Revival, Bob Dylan,  Bill Withers och Dionne Warwick. Mauro Scocco är övertydlig och framför Dåligt väder, där han till skillnad från vädret visar sig från sin bästa sida och att han borde göra som Peter LeMarc gjorde för ett par år sedan då han återinspelade akustiska versioner på sina egna låtar. Dusty Springfields samarbete med Led Zeppelins John Paul Jones är ett exempel på att låtar om dåligt väder även kan svänga och få en bli lycklig i regnet. Isländska Seabear framför Cold Summer och de om några borde veta vad det innebär. Det finns fler och även om jag inte hoppas på fler regniga dagar så hoppas jag att listan kommer till någon glädje.

Här kommer i vilket fall mina lista med 40 låtar för regniga dagar. Jag hoppas att jag om ett par veckor kan följa upp med en lista om soliga dagar. Ha en fortsatt glad sommar!

Borken Record: När sommaren regnar bort... (Jul 2012 v.29/30)

Anna Von Hausswolff

Jag gav av någon anledning inte Anna Von Hauswolffs kritikerrosade debutskiva någon större uppmärksamhet, men efter att lyssnat på hennes uppföljare som släpptes nu i veckan så får jag nog ägna tid åt att lyssna även på hennes debut. Senaste skivan Ceremony låter fantastisk bra och det går inte annat än att imponeras av den 26-åriga göteborgstjejens fantastiska röst och förmåga att med hjälp av kyrkorgel bygga upp en ödesmättad stämning som får en som lyssnare att sitta klistrad framför stereon. Skivan har inte helt överraskande bemötts med översvallande positiva recensioner och jag hänvisar till dem istället för att skriva något mer här. Klicka här så hittar ni några av dem.

Skivan är inspelad i Annedalskyrkan i Göteborg och här kan ni se lite om hur det gick till samt få smakprov på vilken fantastisk musik Von Hauswolff bjuder på.

Pink Floyd vs. Metallica

Jag har ägnat en del tid under den första halvan av semestern åt att läsa två rockbiografier om två av de kommersiellt sett största banden i rockhistorien; Pink Floyd och Metallica. Rockgrupper som har utvecklats till stadiumrockande giganter inom sina respektive genres och ansetts som banbrytaden och blivit en inspirationskälla till en mängd ny musik som som skapats i dess efterföljd. Det är två band som jag personligen har helt olika förhållningssätt gentemot. Metallica var det bästa jag visste när jag som 15-åring på allvar började intressera mig för musik, medans Pink Floyds progressiva avantgarderock aldrig intresserade mig förrän något år sedan då jag lyssnade igenom skivan Animals och insåg att musik om grisar och får inte behöver innebära dans runt en midsommarstång, utan istället kan låta riktigt bra. Det har dock aldrig varit något favoritband och till stor del har det sin orsak i att jag under mina år som upptäcktsresande inom den för mig oupptäckta rockhistorien, främst mellan åren 1995 och 1999, i allt för hög grad förlitade mig till tidningen Pop. En fantastisk tidning på många sätt och vis, men deras chefsideologer var måna om att distansera sig från stadiumrockande och progressiva band likt Pink Floyd, Genesis och Yes. Det bidrog till att jag aldrig gav Pink Floyd en ärlig chans och idag kan jag ångra att jag inte upptäckte The Dark Side Of The Moon som 17-åring istället för att förgäves försöka se storheten i grupper som Primal Scream och The Small Faces. Jag tror att jag hade berörts mer av den skivan om jag hade gett den sin rättmätiga chans då än vad jag gör när jag lyssnar på den idag.

De två böcker jag läst är Mick Walls biografi över Metallica samt Bengt Liljegrens motsvarande om Pink Floyd. De två författarna har helt olika utgångspunkter. Den brittiska musikjournalisten Mick Wall är personlig i sin framställning och mån om att framhäva hur han inte bara har följt bandet utan även har levt med bandet genom hela deras karriär. Han har inga problem med att låta sin egen person få ta plats och han beskriver bland annat hur han och bandets trummis Lars Ulrich efterfestat på hotellrum och hur de gemensamt tagit del av både bandets musik och droger. Till en början blev jag smått generad över den utlämnande roll som Wall tillskriver sig, men ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag av hans framställning. Den främsta styrkan är att Walls största intresse hela tiden riktar sig mot gruppens musik och han låter inte det utvecklas till någon smaskig skvallerbok a'la Neil Strauss. Det är alltid musiken som är i centrum och de övriga historierna berättas främst i avsikt för att beskriva hur det kan ha påverkat bandets musikaliska utveckling. Han är tydlig med att framhäva vilka två album som han själv värderar högst med gruppen; Master of Puppets (1986) och det självbetitlade svarta albumet från 1991, samtidigt som han inte är rädd för att kritisera bandets mindre smakfulla vägval under främst den senare delen av karriären. På det hela taget är det underhållande läsning och en gedigen källa för den som vill fördjupa sig i hårdrockens historia under 80- och 90-talen. Den var så pass fängslande att jag inom en snar framtid även kommer ta mig an samme Walls biografi över Led Zeppelin.

Om journalisten Wall är subjektiv i sin framställning över Metallicas karriär så är Liljegren mer av en objektiv betraktare med distans i både tid och rum i hans skildring över Pink Floyds öden och äventyr. Det kanske är ett naturligt perspektiv för honom eftersom han i grunden är en akademisk skolad historiker som tidigare gjort sig känd för sina böcker om Karl XII, Alexander den store och Adolf Hitler. Visserligen har Liljegren ett förflutet som rockmusiker, men hans skildring överlag är mer vetenskapligt förankrad, vilket gör läsningen lite mer torftig och innehåller färre spektakulära vittnesskildringar av händelser och samtal som förts direkt med huvudpersonerna i boken. Boken är dock skriven på ett enkelt sätt och han lyckas  förmedla en heltäckande och trovärdig bild över gruppens brokiga karriär. Inte heller utan att inspirera läsaren till att lyssna på gruppens musik. Därmed utgör det en bra introduktion för en som är beredd att ge sig in i Pink Floyds universum och som, likt mig själv, inte tidigare varit där mer än på sporadiska utflykter.

Det som slår mig när jag läst om dessa två kolosser inom rockmusiken är de likheter som finns mellan dessa grupper, vars musik står ganska långt ifrån varandra. Möjligtvis går det att se likheter i gruppernas progressiva ambitioner och att ge ut långa låtar med många taktbyten. De  har inte förlitat sig till singelförsäljning i första hand utan istället har det handlat om att ge ut konceptalbum. Men att ge sig vidare i någon djupare musikalisk jämförelse är tämligen lönlöst. Däremot finns det likheter vad gäller gruppernas kommersiella utveckling och hur detta har påverkat deras trovärdighet gentemot sin publik. Båda grupperna har gått från att röra sig inom smalare kretsar och ansetts som stilbildande till att på relativt kort tid nå en miljonpublik och bli mainstream. De har även varsitt album som utgör deras kommersiella höjdpunkter och som även symboliserar deras storhetstid. Det är omöjligt att diskutera Pink Floyd utan att förhålla sig till The Dark Side of The Moon, som sålt i nästan 60 miljoner skivor världen över. På samma sätt är det oundvikligt att prata om Metallicas storhet utan att beröra deras svarta album, som visserligen bara uppnått hälften av Pink Floyds klassiker i antal sålda exemplar men tronar ändå som en av världens mest sålda hårdrockskivor. Om dessa två album även utgör gruppernas konstnärliga höjdpunkter tvistar både journalister och gruppernas publik om, men vad som är tydligt är att de båda albumen  kom att förändra förutsättningarna för gruppernas fortsatta musikaliska utveckling. De skulle också påverka gruppdynamiken i banden och vara början på de mer eller mindre definitiva splittringarna som blev oundvikliga. För båda dessa grupper har dessutom integritet och oberoende varit en viktig del av deras profil. De har varit måna om att inte offentliggöra sina privatliv i allt för hög grad och de har dessutom försökt att framstå som oberoende från skivbolagens och publikens förväntningar. Istället är det den konstnärliga ambitionen som har varit deras drivkraft. Det är åtminstone så de själva vill framställa det och i viss mån får man nog ge dem rätt på den punkten, trots deras enorma kommersiella framgångar. 

De både grupperna har också sina vålnader i form av före detta medlemmar som ständigt har förföljt gruppernas karriärer och som de både har behövt slå sig fria från samtidigt som det försökt hedra och bevara deras minne. Pink Floyd har sin tidiga frontfigur, den så mytomspunne, Syd Barrett och Metallica har sin bassist Cliff Burton. Deras öden ser visserligen helt olika ut, Barrett föll offer för droger och galenskap medans Burton avled i unga år vid en olycklig busskrasch i de småländska skogarna, men ändå har deras personligheter och kreativa förmåga ständigt satt sin prägel på de båda bandens utveckling, även efter deras medverkan. Trots att ingen av dessa musiker var delaktiga eller närvarande när grupperna nådde sina mest framgångsrika perioder så har deras mest inbitna fans ständigt diskuterat vad de båda mytomspunna personligheterna skulle ha tyckt om gruppernas musikaliska utveckling. De är alltid lätt att romantisera och glorifiera de framlidna, eller i Barretts fall frånvaro av andra orsaker, men Burton och Barrett framställs inte sällan som de mest kompetenta, konstnärliga och kreativa personerna i banden som vägrade falla offer för kommersialismen och skivbolagens förväntningar. De har framförallt varit ett sätt för fansen att motivera hur grupperna har svikit sina ursprungsideal när de inte har utvecklats i den riktning som de har önskat eller hoppats på. Vad tyckte egentligen Syd Barrett om The Dark Side Of The Moon eller The Wall och skulle Metallica någonsin ha blivit så kommersiellt gångbara som de blev med sitt svarta album och sålt sin thrash-själ om Cliff Burton fortfarande hade varit med? Frågor som det aldrig kommer att ges några svar på men som kommer fortsätta att diskuteras och ältas om och om igen så länge gruppernas fans hålls vid liv. 

När jag var 15 år och såg mig som ett fan till Metallica så skulle jag blivit arg om någon gjorde jämförelse och likställde bandet med Pink Floyd. I min ungdomliga naivitet trodde jag att Metallica stod för något helt annat än vad ett etablerat och, för mig vid denna tid, gubbrockigt arenaband som Pink Floyd. Men när jag jag nu läser om grupperna knappt 20 år senare så ser jag mer likheter än skillnader och inser att de i båda fallen bara handlar om att skapa så bra musik som möjligt. Musik som förenar och drar skiljelinjer på en och samma gång. Att deras musik har hamnat inom olika genres är mer en slump och beror främst på vid vilken tid och i vilket sociokulturellt sammanhang de växte fram ur. Deras ambition var i princip densamma. Ju längre tid som går ifrån det att musiken skapades så suddas så sakteliga skillnaderna mellan olika genres och stilar ut. När människor om hundra år kommer analysera den våg av västerländsk populärkultur som spreds runt om i världen under slutet av 1900-talet och i början av detta årtusende så tror jag att Metallica och Pink Floyd kommer vara två grupper som lyfts fram som banbrytande och stilbildande. Då kommer man inte längre diskutera hurvida Metallicas Master of Puppets verkligen var thrash metal eller om Pink Floyd ska klumpas samman med den progressiva 70-talsrocken, utan istället kommer det göras jämförelser banden emellan och diskussionen kommer snarare handla om vilken kvalité deras musik egentligen höll. Olika genres kommer då av vara av samma betydelse som vi idag ser tillbaka på klassisk musik eller litteratur. Ett sätt att sortera och klassificera, men knappast av betydelse för identifikation för lyssnaren.

Pink Floyd och Metallica är namn som kommer leva vidare i rockhistorien och därför tycker jag att Liljegrens och Walls böcker känns relevanta och intressanta. Dessutom tycker jag att Pink Floyds Time är en utmärkt låt. Tyvärr hittar man inte gruppernas musik på spotify, vilket också är en likhet. Orsaker till detta kan man ju analysera, men det överlämnar jag till någon annan.

Skivtips: Active Child - You Are All I See (2011)

Förra året blev Bon Ivers självbetitlade album hyllat och omtyckt av stora delar av kritikerkåren. Inte minst för att han vågade utmana sin tidigare roll som singer/songwriter-musiker och röra sig mer mot ambient popmusik. Den förtjänade visserligen sina lovord och jag gillade hans ambition men personligen tyckte jag skivan, med undantag för ett par spår, blev lite tråkig efter ett par genomlyssningar.

En skiva inom samma atmosfäriska landskap som jag fastnat mer för är Active Childs debutskiva, You Are All I See, som också kom förra året. Musikaliska släktskapet med Bon Ivers skiva är tydligt, men där Iver rört sig från mer traditionell rock mot mer elektro-ambient pop, så har Active Child en tydligare utgångspunkt från den elektroniska musiken. Musiken är svävande och rör sig långsamt framåt, men inte utan att bygga upp atmosfärsika och pampiga crescendon, vilket skapar en dramatisk känsla. Mannen bakom Active Child är den New Jersey-förankrade Pat Grossi, men några övriga likheter med Bruce Springsteen finns knappast. Han bidrar med en vacker falsettröst som är formad av en bakgrund som körsångare. Slutresultatet är mycket vackert. Lyssna!

Spotifylista: Van Zandt Covered

Med anledning av mitt senaste inlägg där jag tipsade om Townes Van Zandts själbetitlade skiva från 1969 så kommer veckans spotifylista kretsa kring denna Texas-förankrade singer/songwriter. Listan innehåller 22 utvalda låtar med artister som i hans efterföljd har gjort egna versioner på någon av hans låtar. Detta för att visa på vilken utmärkt låtskrivare Van Zandt var och vilket inflytande han har haft på den moderna countryrocken och singer/songwritermusiken. Två låtar är dock inte covers; inledande låten med The Get-Rites och avslutande med Steve Earle utgör musikaliska hyllningar till Van Zandt och dessa är med för att knyta ihop säcken. Det är dessutom en av Steve Earles allra bästa låtar och därför förtjänar den en plats på listan. Earle hade Van Zandt som mentor under inledningen av hans karriär och han har aldrig förökt dölja sin vördnad för sin läromästare. Har har gjort ett helt album med Van Zandt-covers med titeln Townes från 2009, men ingen av låtarna från det album kom med på denna lista men för er som är intresserade så kan ni ju lyssna.

För övrigt kan ni höra vitt skilda artister som Robert Plant, Norah Jones, Tindersticks, The Magic Numbers, Christian Kjellvander, Son Volt, Phosphorescent, Lyle Lovett, Great Lake Swimmers med flera. The Lemonheads och To Be Good Tanyas framför båda Waitin' Around To Die, men det är en så pass bra låt så den förtjänas att höras minst två gånger. Efter den fina skivan med Father John Misty så har jag börjat omvärdera J. Tillmans tidigare soloinsatser och här gör han en utmärkt version på My Proud Mountains som nästan överskuggar orginalet. Sedan finns det några låtar som saknas på grund av Spotifys begränsningar och det går att diskutera om det inte är lika bra att lyssna på Van Zandts egna versioner. Men listan visar på hans inflytande och betydelse samt ger en större variation på musiken än vad upphovsmännen själv skulle kunna bidra till. Så här kommer min lista med Van Zandt-covers. Som en hyllning till orginalen:

Broken Record - Van Zandt Covered (jul 2012 v.28)

Skivtips: Townes Van Zandt - Townes Van Zandt (1969)

Det var tack vare Firesides sångare, sedermera soloartisten, Kristofer Åström som jag upptäckte Townes van Zandt. Detta genom att gruppen gav ut en samling i slutet av 1990-talet med udda spår där de bland annat gjorde en cover på dennes If I Needed You. Fireside var under mina tonår ett av mina favortiband, främst på grund av skivan Do Not Tailgate från 1995, som för mig blev en perfekt brygga mellan den hårdrock, grunge och hardcoremusik som intresserade mig under mina tidiga tonår till den pop- och rockmusik som i allt högre grad började utgöra grunden för mitt musiksökande. Det blev några år senare även min inkörsport till countryn. Upptäckten av Van Zandt fick mig att inse, inte bara storheten i denna artist, utan också hur fantastiskt bra countrymusik kunde låta. En genre som jag tidigare inte velat befatta mig med men som under det senaste decenniet utgjort en guldgruva för en rad fantastiska musikaliska upptäckter.

Townes Van Zandt har framförallt efter sin död 1997 bemötts med välförtjänt respekt och blivit ett hyllat namn, inte minst genom den våg av singer/songwriter-artister som slog igenom under inledningen på 2000-talet, där många fann inspiration i hans låtskrivande och framförande. Men i likhet med sin samtida brittiska kollega Nick Drake var han under sin mest aktiva period en ganska anonym figur för den stora allmänheten. Trots att han blev ett respekterat namn inom branschen lyckades han aldrig nå samma höga status som till exempel Neil Young, Gram Parsons eller Kris Kristofersson och han nådde inte samma komersiella framgångar likt artister som John Denver och Jackson Browne. Det finns säkerligen en massa orsaker till detta, kanske har det att göra med hans bräckliga mentala hälsa och hans återkommande problem med både alkohol och droger, men om man enbart ser till musiken och låtskrivandet så var han på samma höga nivå som de ovan nämnda vid denna tid och då handlar det främst om åren mellan 1969 och 1978. Under denna tidsperiod bevisade han att han tillhör de allra främsta låtskrivarna inom den countrydoftande singer/songwriter-genrens historia.

Den skiva som jag skulle vilja rekommendera är den själbetitlade Townes Van Zandt från 1969. Skivan kan beskrivas som en en länk mellan Neil Youngs After the Gold Rush och Willie Nelsons Red Headed Stranger och är en perfekt introduktion för den som vill ta rätt väg in i countrymusiken. Tillsammans med med Our Mother the Mountain (1969) och The Late Great...(1972) är det Van Zandts bästa studioalbum och innehåller klassiska Van Zandt-verk som bland andra Dont Take It Too Bad, I'll Be Here In The Morning och inte minst Waitin' Around to Die. Tre av låtarna på skivan finns också med på debuten For the Sake of the Song(1968) men eftersom Van Zandt inte var nöjd med produktionen så valde han att åter spela in dessa och resultatet blev till det bättre. Jag vill passa på att förvarna om att på Spotify så är det delvis fel version som ligger utlagt och de låtar som står under detta album tillhör egentligen debuten. Förvirrande, men därför skickar jag inga länkar utan istället vill jag rekommendera er som innehar en vinylspelare att köpa de fina återutgivningar som Fat Possum gjorde för ett par år sedan och de finns även i CD-format. Om ni har tålamod med lång leveranstid så kan ni hitta dem till hyfsat pris på http://www.wowhd.se/. Det är ofta svåra att få tag på i begagnade exemplar och hittar man dem så är de ofta till allt för högt pris.

Det finns en rad samlingar med Van Zandt men för den som vill ha en bra introduktion till hans storhet som låtskrivare så kan ni förlita er till den livespelning som gjordes 1973 och utgavs 1977 under namnet Live At the Old Quarter, Houston, Texas. Den finns komplett på Spotify och därför bifogar jag en länk. Den innehåller de bästa låtarna från Van Zandts karriär och många menar på att det är hans bästa inspelning.

Jag vill avsluta med att bjuda på ett klipp från dokumentären Heartworn Highways från 1981, men ni kan också finna den i filmen Be Here To Love Me från 2006, där Van Zandt framför en av sina absolut bästa låtar. Stor musik!

Tilläggsminuter

För någon knapp månad sedan försökte jag summera första halvåret av detta musikår genom att lista mina favoritalbum så långt. Kanske var jag lite väl tidigt ute för jag skulle nu vilja komplttera med två till; Leonard Cohens Old Ideas och The Tallest Man On Earths There´s No Leaving Now. Båda dessa album har gått varma i vinylspelaren de senaste veckorna och förtjänar därför att kompletteras till min lista.

Den snart 78-årige Cohen imponerar på sitt senaste album som släpptes tidigare i år och har uppmärksammats tidigare här på bloggen i form av låten Amen, men det är först nu jag har gett hela albumet en ärlig chans. Jag har insett att det är en perfekt skiva att lyssna till vid tidiga morgnar. Som småbarnsförälder handlar det kanske främst om när man blivit ofrivilligt väckt, men för den som inte befinner sig i den situationen så lämpar den sig minst lika bra när du inte hunnit gå att lägga sig än och som bakgrundsmusik när du betraktar hur en ny regnig sommardag vaknar till liv. Jag har personligen inte brytt mig om Cohens senare skivor i någon större utsträckning sedan 1988 års I´m Your Man, men efter att lyssnat på Old Ideas och främst fastnat för låtar som tidigare nämnda Amen, Going Home och Darkness, så kommer jag definitivt att lägga tid på att lyssna in mig på hans två andra studioalbum från 2000-talet; Ten New Song (2001) och Dear Heather (2004). Cohen har aldrig behövt bekymra sig över att kunna åldras med sin musik utan kan lugnt vandra vidare i gamla fotspår. Musiken i sig är lika tidlös som alltid när det gäller Cohen, med undantag för några av hans hopplösa 80-talsproduktioner. Styrkan ligger främst i texterna och stämningen som byggs upp med hjälp av Cohens intensiva närvaro. Hans röst är visserligen begränsad, det har den alltid varit, men som vanligt så har han förmågan att med små medel kunna fånga uppmärksamheten. Och när variation i tonläget krävs så utnyttjas körsångerskor effektfullt i bakgrunden och resultatet blir utsökt

En som också kommer kunna åldras med sin musik på ett värdigt sätt om utvecklingen fortsätter i samma riktning är den nästan 50 år yngre Kristian Mattson, som döljer sig bakom namnet The Tallest Man On Earth. Jag har skrivit om singeln 1904 vid ett tidigare inlägg och han visar med sitt tredje fullängdsalbum att han denna gång håller hela vägen. En del av hans mer hårdkokta beundrare tycker att han har blivit lite för slätstruken när han har frångått sitt mest intensiva gitarrspel och är lite mer tillbakalutad i sitt framförande, men jag gillar det och tycker den avslappnade stilen passar honom utmärkt. Hans röst blir inte lika påfrestande utan istället framhålls hans styrka att kunna framföra vemodiga och vackra melodier på ett effektfullt sätt. De flesta låtarna framförs solo med Mattson på gitarr eller piano, men på ett par spår har även trummor lagts till. Skön lägereldsmusik, på ett smakfullt och vackert sätt.

David Eugene Edwards

Woven Hand: Live at Roepaen (2012)

Det finns ett fåtal upptäckter av artister inom rockmusiken som utvecklas till att bli ens hjältar och husgudar. Nästan så att det går överstyr och får ens sunda förnuft att brista i omdöme. Det är nästan så illa att man inbillar sig att man som  har slutit något slags musikaliskt äktenskap med artisten i fråga och att man måste uppvisa trohet gentemot denne och så fort något nytt skivsläpp är på gång måste den beställas eller om en konsert äger rum i ens närhet så måste man vara där. Annars känns det ju som man bryter detta fiktiva förbund och att man är otrogen. Detta är knappast någon ömsesidig eller likvärdig relation som ni säkert förstår. Visserligen är artister beroende av sina beundrare, men det finns ju i regel fler i denna skara och det handlar om, utifrån denna äktenskapliga liknelse, knappast om något monogamt förhållande.

Hur som helst så tillhör David Eugene Edwards för mig denna ytterst begränsade skara av artister. Numera ger han ut musik under namnet Woven Hand, men när jag först upptäckte hans musik så var han den centrala figuren i det nu insomnade 16 Horsepower. Det var när skivan Secret South (2000) kom ut som jag först upptäckte tjusningen i Denvergruppens gothcountry-inspirerade domedagsrock. Men det var i samband med gruppens avskedsturné 2003, då jag fick uppleva deras musikaliska storhet live på Berns i Stockholm, som mitt osunda förhållningssätt till Edwards tog sin verkliga början. Därefter har jag i princip gått på varenda konsert och köpt varenda skiva och live-DVD:s som har kommit i min väg, där ovan nämnda Edvards har varit inblandad. Dock har jag haft svårt att uppleva samma euforiska lyckorus som jag upplevde den där mörka novemberdagen 2003 på Berns igen och skivorna och konserterna under namnet Woven Hand har aldrig nått samma höga nivå som med 16 HP. Dock har musiken varit tillräcklig intressant och välljudande för att jag inte ska kunna överge den helt.

Jag var nära att ge upp när jag i höstas såg Woven Hand live för fjärde gången, denna gång på Palladium i Malmö, där Edwards uppträdde helt ensam på scen. Konserten var minst sagt tröttsam och seg och jag gick därifrån med en uppgiven känsla av att jag aldrig skulle kunna komma tillbaks till 2003 igen. Kanske var det därför jag upplevde en viss ångest när jag för någon vecka sedan gick ut från Media Markt i Gallerian i Stockholm med en nyutgiven liveskiva i vinylformat, inkluderat en DVD, med Woven Hand. Jag hade missat detta skivsläpp, den kom ut i maj detta år, och hade jag bara sett det i något annat sammanhang så hade det nog kunnat gå mig förbi. Jag hade ju tröttnad på Edwards allt mer introverta och religiösa musikaliska utveckling. Men när jag såg skivan framför mig i butiken kunde jag inte låta bli. Jag vill ju trots allt vara trogen och när jag såg att skivan inleddes med en av 2000-talets bästa låtar, Hutterite Mile, började genast fundera på hur jag på något annat sätt kunde spara in på 300 kronor som skivan kostade för att kompensera detta till synes överflödiga inköp. För när jag väl gick ut ur butiken så kändes köpet mer som en konsekvens av mitt osunda musikmissbruk än av god smak och sunt förnuft.

När jag nu har ägnat några timmar åt att lyssna på skivan, Live at Roepaen, har dock min ångest övergått i glädje och en känsla av återupplivad kärlek. Konserten är inspelad i en katedral i Holland där Edwards backas upp av ett komplett band, däribland tidigare Horsepower-medlemen Pascal Humbert (bas, gitarr) och Ordy Garrison (trummor) från Slim Cessnas Auto Club, och han visar upp sig från sin absolut bästa sida och det är nästan som att komma tillbaks till 2003 igen. Att skivan är inspelad i en katedral med förträfflig akustik gör att inramningen för Edwards sakrala mystik passar in perfekt. Av skivans fjorton låtar är tre av dessa hämtade ifrån 16 Horsepowers sista skiva Folklore (2002). För övrigt ligger fokus på den musik som har givits ut under namnet Woven Hand. Att det är två av Horsepower-låtarna, Hutterite Mile och Flutter, som sticker ut som några av skivans starkaste spår säger visserligen en del om var Edwards musikaliska utveckling går i för riktning, men faktum är att jag med hjälp av denna skiva fått upp ögonen för flera av de låtar som han har gett ut på senare tid. Konserten är inspelad 2010 då hans senaste fullängdsskiva Singing Grass, gavs ut och därför ligger en del fokus av förklarliga skäl på detta album. Denna skiva är ändå en perfekt samling för att sammanfatta Edwards karriär på 2000-talet, även om det visserligen finns några spår som jag saknar från Woven Hand-skivorna, däribland Iron Feather och The Good Hand.

För er som inte upptäckt Edwards storhet än så skulle denna skiva tillsammans med 16 Horsepower-samling, Yours Truly, som kom för något år sedan kunna vara en perfekt introduktion till Denversonens musikaliska utveckling under 1990- och 2000-talet. Båda dessa skivor finns på Spotify och jag länkar till dem här i detta inlägg. Men jag vill dock inte att ni ska gå miste om den Live-DVD som medföljer Live at Roepaen och innehåller åtta av de fjorton låtarna och lyckas fånga den laddade, nästan maniska och ödesdigra stämningen som Edwards lyckas bygga upp med sin musik. Jag rekommenderar er därför, utifrån god smak och sunt förnuft, att köpa skivan. Den är väl värd varenda öre.

Med inspiration av denna utmärkta live-skiva så kommer veckans spotifylista att vara en samling med mina favoriter från David Eugene Edwards karriär för den som vill fördjupa sig.

Broken Record - David Eugene Edwards (jul 2012 v.27)