Doug Sahm

Under den senaste veckan har jag inhandlat en rad skivor där Doug Sahm står som upphovsman på ett eller annat sätt. Jag inser, när jag nu har lyssnat och försökt få grepp om dennna texasförankrade countryhippie, hur svårt det kommer bli att sortera in honom i skivsamlingen. Hans skivor går utöver hans namn under artist/gruppnamn som Sir Douglas Quintet, Sir Doug and the Texas Tornados eller The Sir Douglas Band. På något sätt är det signifikativt för Sahms karriär och livstil. Det spretar åt alla möjliga håll och kanter, högt som lågt. Men ibland träffar det rätt och då uppstår riktigt bra musik och jag tänkte därför rekommendera några av dem här. I den mån skivorna finns i dugligt format på Spotify har jag länkat till dem eftersom det inte är helt lätt att hitta rätt bland alla olika alias och gruppnamn.

Doug Sahm slog igenom som barnstjärna på countryscenen och redan som 11-åring uppträdde han tillsammans med Hank Williams, 13 dagar innan den senare avled på nyårsdagen 1953. Sahms karriär tog fart på allvar i slutet av sextiotalet då han frontade Sir Douglas Quintet. En grupp som hade rötterna i Texas men var förankrade i San Francisco vid denna tid och var starkt påverkade av den brittiska popinvasionen. Därav det engelskinfluerade gruppnamnet. De rörde sig dock alltid med utgångspunkt från ett blommigt countrylandskap och deras skiva Mendocino från 1969 går att jämföra med mycket av den countryrock som nådde sin peak vid denna tid i form av grupper som The Byrds, Grateful Dead och Creedence Clearwater Revival. Titellåten blev en hit och den är värd sin uppmärksamhet samt en del övrigt på skivan, som på det stora hela är en ganska ojämn historia.

De bästa skivorna med Sahm som jag har upptäckt kommer ifrån tidsperioden 1973-74 då han sammanfogades med producenten Jerry Wexler på Atlantic Records och parallellt spelade in två skivor som båda är köpvärda. Den första och mest stjärnspeckade är skivan Doug Sahm And Band. På skivan medverkar artister och musiker som Bob Dylan, David Bromberg, Dr John med flera och tillsammans spelar de mestadels covers. Bob Dylan bidrar med en låt, Wallflower, men utgör inte skivans höjdpunkt. Den själfulla bluesballaden Your Friends är en personlig favorit tillsammans med Willie Nelson-covern Me And Paul, men det mesta på skivan håller en hög nivå. It´s Gonna Be Easy låter som The Byrds i sina bästa stunder. Soul, blues, country och sydstatsrock blandas omvartannat men utan att tappa tråden och albumet blir i slutändan en komplett enhet. Skivan är väl i nivå med Boz Scaggs fina solodebut och rör sig bitvis i samma musikaliska sfär. Men där Scaggs fortsatta utveckling kom att gå mot ett allt mer slickat och anpassat västkustsound så skulle Sahms karriär fortsätta spreta åt alla möjliga håll.

Den skivan som spelades in parallellt med ...And Band var Texas Tornado och gavs ut samma år under gruppnamnet Sir Douglas Band även om detta i högre grad handlar om ett renodlat soloalbum. Den innehåller mestadels Sahms egenhändigt komponerade låtar och han står själv som producent. Musikaliskt är det lite mer spretigt men bitvis riktigt bra förutom att ljudet har en del mer att önska. Inledande San Francisco FM Blues är en av de bästa låtarna som jag stött på med Sahm och i sina souligaste blueslåtar påminner han emellanåt om Bobby Bland. På Someday försöker han efterlikna Frank Sinatra och klarar även det med äran i behåll. Hans tex-mex influenser gör sig synliga i låtar som Chicano och i titellåten påminner det om Crosby, Stills, Nash & Young. Musiken är knappast unik, men ändå väl värd att upptäcka och avnjuta. För den som gillar detta så bör ni söka er vidare och lyssna på uppföljaren Groovers Paradise från 1974. Även den räknas till Sahms starkaste produktioner.

Den fjärde skivan jag har införskaffat med den gode Sahm är 1976 års Texas Rock For Country Rollers  och då under gruppnamnet Sir Doug & The Texas Tornados. Titeln säger det mesta om hur skivan låter och den kommer inte upp i samma nivå som de ovan nämnda även om det finns en del fina stunder. Men den känns inte lika angelägen att rekommendera och ska jag vara helt ärlig har jag in hunnit ge den lika mycket tid. Sahms fortsatta karriär är en brokig historia och under 1980-talet blev han en bekant artist i Sverige då han skrev kontrakt med det svenska skivbolaget Sonet och komponerade bland annat låten Meet Me In Stockholm, men den delen av karriären ses sällan som hans mest betydande och jag har inte givit den någon uppmärksamhet. Däremot är skivan The Return Of Wayne Douglas, som gavs ut strax efter hans död 1999, ett värdigt bokslut på en lång och brokig karriär som hela tiden präglats av droger och alkohol vilket till slut bidrog till hans tidiga död. Om Sahm hade varit lite mer sparsmakad och kräsen i sina utgivningar hade hans namn säkerligen varit mer respekterat och hyllat än vad det idag är, men orsaken i detta går säkerligen att koppla till hans labila sinne och återkommande missbruk. Som lyssnare får man leta efter guldkornen bland en hel del halvdant och märkligt material, men förhoppningsvis kan detta inlägg vara någon slags vägledning för den som vill hitta rätt i Sahms grönskande sydstatsträsk.

My Morning Jacket firar jul

En av de skivor som jag personligen kommer att ha högst förväntningar på inför 2013 är My Morning Jackets frontman Jim James kommande soloskiva som sägs anlända i februari. Risken med höga förväntningar är givetvis att man kan bli besviken, men MMJ tillhör ett av mina absoluta favoritband under 2000-talet och därför är omöjligt för mig att ha någon annan inställning.

I väntan på detta  passar jag på att avnjuta ett par jullåtar som MMJ lanserade på en itunes-EP som kom inför julen 2011. Den en låten, When The Bells Start Ringing, framförs tillsammans med The Head And The Heart som de turnerade tillsammans med förra hösten och är en cover på Rocky Roberts. Roberts var för mig tidigare okänd men jag jag kan ändå rekommendera skivan tillbakalutade countryskivan Rocky Roberts & Friends, varifrån låten ovan är hämtad. Den hittar ni på spotify om ni klickar på länken.



Den andra jullåten med MMJ är en cover på The Bands Christmas Must Be Tonight. Det bekräftar släktskapet grupperna emellan och jag kan personligen inte avgöra vilken version jag uppskatter mest så därför har jag bestämt att jag gillar dem båda lika mycket. Det kanske är lite tidigt med julmusik, men snart blir den uttjatad och till helgen är det ju advent så det är lika bra att passa på att avnjuta musiken redan nu. Är det dessutom My Morning Jacket som framför låtarna så är det försvarbart att lyssna på dem oavsett tidpunkt på året.

Bob Dylan - Planet Waves (1974)

Jag har inte som avsikt att säga något unikt eller revolutionerande om Bob Dylan och hans musik. Allt sådant är redan gjort av folk som vet bättre. Varenda skiva har analyserats, liksom de flesta av de textrader som han har satt på pränt av mer eller mindre begåvade journalister och författare. Låtarna har tolkats och omtolkats och använts i såväl politiska som religiösa sammanhang, med diverse olika syften och avsikter. Samtidigt har Bob Dylan en sådan enorm skivkatalog på sitt samvete att man som lyssnare ständigt hittar nya nyanser och guldkorn i hans musik och det är en artist som aldrig slutar fascinera. Hur påfrestande hans munspel än kan vara.

De flesta av de bästa skivor som Dylan har gjort har därav fått den uppmärksamhet de förtjänar, men det finns några undantag. Dels de hårt kritiserade gospelorienterade skivorna som han gjorde vid 1970-talets slut och början på 80-talet. De är bättre än vad ryktet oftast säger. Sedan skulle jag i detta inlägg vilja lyfta fram Planet Waves från 1974. Den är utgiven strax innan de mer uppmärksammade och hyllade albumen Blood On The Tracks och Desire (För övrigt två av mina favoritskivor tillsammans med Nashville Skyline och Time Out Of Mind) Men jag hade med undantag för låten Forever Young helt missat hur bra Planet Waves är fram tills någon vecka sedan då jag införskaffade den på vinyl för en billig penning hos min lokala skivbörs, Repeat Records i Lund.

Planet Waves är den första riktiga studioinspelningen Dylan gör med musikerna från The Band, trots långvarigt samarbete vid konserter och turnéer. The Basement Tapes, som spelades in under mer primitiva former sommaren 1967, hade fortfarande inte getts ut officiellt vid detta skede och de låtar som finns med på Self Portrait, som gavs ut ett par år tidigare, består i huvudsak av liveinspelningar. Så detta var det första riktiga studioalbumet tillsammans och det sätter en säkerställd kvalitetsstämpel på musiken. Skivan är inspelad under den period i karriären då Dylans sångförmåga, i mitt tycke, är som starkast. Det bevisas även på de efterföljande skivorna tillsammans med liveskivan Rolling Thunder Revue - Live 1975. Hans munspelande får ett mer begränsat utrymme, något som jag också ser som  positivt. Munspel är i de flesta fall ett överskattat instrument. Min teori är även att 1960-talets slut gjorde Bob Dylan gott ur ett musikaliskt perspektiv. Hans tyglar känns friare och hans ständiga kamp att inte bli placerad i något kulturpolitiskt fack blir inte lika påtaglig som på 60-talet. Hans mindre revolutionerande förhållningssätt gör att han i musiken och låtskrivande kan ta ut svängarna mer. Därmed blir hans musik mer avslappnad och i de flesta fall mer välljudande.

Låten Forever Young, som finns med i två versioner på skivan, är i dess balladform en given höjdpunkt. Men den upptempo-version som inleder B-sidan känns överflödig. För övrigt gillar jag de vackra och bitterljuva tonerna i Going, Going, Gone och Hazel. Wedding Song är en vacker kärlekshymn som ger skivan en värdig avslutning. Visst finns det en del spår som inte engagerar på samma sätt, men inget som överskuggar topparna. Skivan är i sin helhet tillbakalutad och avslappnad, något som den har fått kritik för och somliga anser att den saknar de mer vilda och kontroversiella dragen som präglade Dylans musik på 60-talet. Albumet brukar sällan lyftas fram som hans mest konstnärliga skiva utan är mer lättillgänglig och alldaglig, men just nu ser jag även det som något positivt och för tillfället passar denna skiva mig perfekt. Och det är på något sätt det som kännetecknar Dylans albumkatalog. Det finns alltid någon skiva som passar in på en oavsett vilken livssituation man befinner sig i, vilket gör att hans musik ständigt känns relevant. Just nu lever jag med Planet Waves på skivtallriken och jag hoppas givetvis att fler finner tillfredställelse i att göra samma sak.

Stressen inför jul...

Decembermånad börjar närma sig med stormsteg och då vet alla vad som väntar. Listor ska göras och skivor ska omvärderas och rangordnas. Ja, ni vet väl hur det är? Konstruktion av diverse subjektiva och navelskådande årsbästalistor är en ångestframkallande höjdpunkt i alla musiknördars liv(!?). Det börjar ju närma sig. Vilket album är egentligen årets bästa?

Den stora pappadagen

Lite mer Neil Young i bokhyllan

Som nybliven pappa så har jag i dag haft den stora glädjen att bli firad på fars dag för första gången. Nu ser jag inte dessa kommersiellt grundade traditioner som något centralt för mitt föräldraskap, men jag kunde inte bli annat än fantastiskt glad när min son på sju månader hade det goda omdömet, med viss hjälp från hans fantastiske mor, att ge mig Neil Youngs alldeles färska självbiografi; Fredsförklaring (Waging Heavy Pieces). Det är sådana händelser som bekräftar att jag har den bästa familjen jag kan tänka mig. De om några vet vad jag blir road av. Ser med spänning fram emot att börja läsa om Youngs öden och äventyr. Jag ska först avsluta Bengt Ohlsson fängslande och intressanta romanskildring över Johnny Ramones sista år i livet i boken Rekviem för John Cummings, som jag lite drygt halvvägs in i boken varmt kan rekommendera. Men som läsare måste man ha utgångspunkt i att det är en roman och ingen biografi.

Dagen till ära så har jag satt ihop en lista över pappalåtar som ett svar på den mammalista jag gjorde i samband med mors dag i maj. Passande nog så inleder jag med Neil Youngs Daddy Went Walkin' från  albumet Silver & Gold. Kanske inte en av hans största stunder i karriären men ändå en passande inledning på denna tematiska pappalista och även med Young-mått mätt är det en bra låt. Två svenskspråkiga spår får plats och det är Ola Magnells Pappa samt Olle Ljungströms numera klassiska betraktelse över sin fiktivt döda pappa i Jag och min far. Lyssnar ni sedan på Bruce Springsteens My Fathers House från 1982 års mästerverk Nebraska, hans bästa skiva i mitt tycke, så går det att hitta uppenbara likheter i låtarna. Om Ljungström själv var medveten om detta när han gav ut låten i slutet på 90-talet vet jag ingenting om, men det spelar egentligen mindre roll. Det är två bra pappalåtar i vilket fall och det är enbart av kuriosa att två låtar med liknande tema kan vara så samstämmiga.

Låtar om faderskap handlar inte sällan om frånvaro, vilket skildras bäst i de Hank Williams-låtar som finns med på listan, My Child Calls Another Man Daddy och I'm A Long Gone Daddy, varav den senare framförs av sonsonen Hank Williams III. Christian Kjellvander sjunger också om en frånvarande pappa, fast ur ett helt annat perspektiv. Låten Union Lake är hämtat från hans andra soloalbum, Faya, som i sin helhet var en uppgörelse med sin för tidigt framlidne pappa. Som alltid har jag svårt att motstå Kjellvanders förmåga att skapa vackert vemod i sina texter och melodier. En personlig favorit är annars Lee Hazlewoods vackra It's For My Daddy som kommer från 1977-års Movin' On, ett album som kanske inte tillhör hans mest framstående verk, men denna låt är fin bit om en, till skillnad från Williams, pålitlig och närvarande pappa. En sådan pappa som man själv önskar och hoppas att man en dag kommer att uppfattas som.

För övrigt rymmer listan 25 väl valda låtar med artister, utöver ovan nämnda, som Tony Joe White, Dolly Parton, The Civil Wars, Bill Withers, Fleetwood Mac, Tom Waits, Toots & The Maytals, Emmylou Harris, Glasvegas, Elvis Presley, Father John Misty med flera. En perfekt lista att avsluta en fars dag-kväll med, eller vilken annan kväll som helst för den delen. Pappor finns ju alla dagar om året, förhoppningsvis är de, till skillnad från Hank Williams, närvarande sådana. För att även jag ska tillhöra denna skara måste jag nu avsluta detta inlägg och uppmana er att lyssna på musiken.

Broken Record - Pappadagen (nov 2012 v. 45)

Teenage kicks

Den senaste tiden har Taylor Swift lyfts fram som den nya superstjärnan på den amerikanska countrypophimlen. Säkerligen befogat men jag har lyssnat för lite på hennes musik för att ha någon egentlig åsikt. Det som bidragit till att jag inleder detta inlägg med utgångspunkt från Swift är att när jag läser om henne så lyft hennes unga ålder ofta fram och hur hon trots detta skriver texter som baserar sig på ett mer händelserikt liv, åtminstone när det gäller relationer, än vad de flesta har upplevt vid 40-års ålder. Swift slog igenom som 16-åring och har idag uppnått 22 års ålder. Detta är dock inget helt nytt fenomen på den amerikanska countryscenen och det får mig att tänka på Tanya Tucker. Jämfört med hennes genombrott framstår Swift som en mogen kvinna i sammanhanget.

När countryartisten Tanya Tucker debuterade 1972 med skivan Delta Dawn var hon knappt fyllda 14 år. Till en början försökte skivbolaget mörklägga hennes ålder för att inte uppröra den relativt mogna publik som hon lyckades fånga med sin musik. Inledningsvis var detta inget större problem eftersom både musiken och sången lät som den framfördes av någon som var betydligt mer mogen och livserfaren än vad som egentligen var fallet. Ju större framgångar Tucker nådde desto svårare blev det att hålla åldern hemlig och till slut läckte det ut och resulterade i en sensation. Om detta var till ondo eller av godo för Tuckers karriär låter jag vara osagt men faktum är att hon lyckades både behålla och bredda sin publik och den första halvan av sjuttiotalet uppnådde hon några framgångsrika år. Inte minst med hjälp av producenten Billy Sherrill som tidigare hade jobbat med artister som George Jones, Tammy Wynette och Charlie Rich och som under inledningen av 1980-talet producerade Elvis Costellos countrydoftande och välljudande album Almost Blue. Tillsammans med Sherrill spelade Tucker in några oförglömliga och brådmogna countryhits.

Redan som 17-åring släppte Tucker sin första samlingsskiva med den inte helt originella titeln Greatest Hits. Detta blev hennes bokslut på Columbia och hon bytte därefter både inriktning och bolag(MCA). Men denna samling rymmer det bästa av det jag har hört med Tucker och den skiva som jag skulle vilja rekommendera. Vill dock medge att jag inte gett Tuckers senare karriär någon ärlig chans. Efter att ha haft några motiga år i slutet av 70- och början av 80-talet så uppnådde hon en kommersiell framgång igen och blivit en av de mest framgångsrika kvinnliga amerikanska countrystjärnorna någonsin, men den delen av karriären har jag inte brytt mig om än och Greatest Hits-skivan räcker gott nog för tillfället. Det är också ett relativt lättfångat byte för er som letar i skivbackarna därute och hittar ni den är den väl värd en kostnad som motsvarar exempelvis ett Happy Meal på McDonalds.

Skivan rymmer tio högkvalitativa countryhits. På den gospeldoftande debutsingeln Delta Dawn backas hon upp av Elvis Presleys bakgrundskör The Jordanaires och skapar tillsammans med dem en vacker hymn som har blivit lite av Tuckers signum. Att framföra en låt med dubbeltydiga titeln Would You Lay With Me (In A Field Of Stone) var inte helt okontroversiellt men musiken är desto oskyldigare och Tuckers röst är fantastisk. Främst gillar jag dock den funkiga The Man That Turned My Mama On. En låt som skulle platsa på de uppskattade Country Got Soul-samlingar som gavs ut för snart ett decennium sedan. Så för er som har tröttnat på att fastna gubbrockträsket så vill jag uppmana er att att istället lyssna på tonårscountry och därmed riskera att framstå som gubbsjuk istället. Men det är väl värt den risken för det handlar ju bara om musik. Bra musik dessutom.

Familjelycka!

Shane & Kasey

Upptäckten av Kasey Chambers debutskiva  The Captain (2000) blev inledningen på min förkärlek till kvinnliga countrysångerskor. Det är kanske inte helt korrekt att erkänna, eftersom hon med sin förankring i Australien istället för den amerikanska södern, inte kan kategoriseras som en tvättäkta "honky tonk-kvinna". Hade hon kommit från USA hade hon säkerligen vunnit grammisar och blivit lika hyllad som exempelvis Allison Krauss eller Dixie Chicks. Så det hade kanske varit bättre att säga att det var någon av dessa eller artister likt Gillian Welch, Lucinda Williams eller Victoria Williams, som hade denna betydelse för mitt musiklyssnande. Men om jag ska vara ärlig så var det Chambers skiva som jag gillade mest. Inte minst för hennes fantastiska röst som likt en ung version av Dolly Parton har en förmåga att pendla mellan det oskuldsfulla och lättsmälta till att låta ärrad och belevad på ett ärligt och uppriktigt sätt. 



Wreck & Ruin (2012)

Jag ska dock medge att jag inte har tyckt att alla hennes skivor på 2000-talet har varit av samma kvalité som debuten. Ingenting har varit dåligt men det har tenderat till att bli lite väl förutsägbart för att jag skulle behålla uppmärksamheten hela vägen ut. En skiva som dock lyckades fånga mitt intresse hela vägen var 2008-års duettskiva tillsammans med hennes nuvarande man Shane Nicholson och som bär titeln Rattlin' Bones. Chambers vackra röst gör sig inte sämre i sällskap med en manlig stämma, tvärtom så växer den sig ännu starkare och variationsrikedomen ökar. Som lyssnare blir jag inte uttråkad utan vill snarare ha mer när skivan väl har nått sitt slut. Och som ett brev på posten, eller åtminstone som ett facebookmeddelande från en god vän, så kommer information om att en uppföljare finns tillgänglig. Jag hade helt missat att uppföljaren Wreck & Ruin hade kommit i början av denna höst men nu finns den på Spotify så det är enbart för er att njuta av tvättäkta australiensisk country då den är som vackrast. Framförallt i låtar som Adam & Eve, Have Mercy On Me och Troubled Mind. Musik från hjärtat som omfamnar de stora livsfrågorna.

För er som inte har lyssnat på föregångaren Rattlin' Bones så uppmanar jag er att lyssna även på den. Skivorna håller lika hög kvalité båda två. Så utöver de två livs levande barn de har tillsammans så har de även skapat två vackra bidrag till den moderna countryscenen som du inte bör missa. Här nedan ser ni videon till Adam & Eve från senaste albumet: