Det bästa på 2000-talet (00-14) - #26

#26: Opeth Pale Communion (2014)

På föregående plats på denna lista placerade sig en grupp blinda, svarta män från de amerikanska sydstaterna där slaveriet haft ett starkt fäste och vars efterföljande rasism levt kvar långt efter gruppens bildande. Dessa män, som lär ha varit märkbart påverkade både av sitt handikapp och sin hudfärg, har genom sin musikaliska karriär valt att sjunga om ljuset. På nästföljande plats placerar sig Opeth, bestående av fem svenska vita män, med synen i behåll såvitt jag vet, uppväxta i Stockholm. I välfärdens och jämlikhetens förlovade land. De sjunger om mörkret. Det borde väl egentligen vara tvärtom? Men det finns säkerligen en psykologisk förklaring, kopplat till just välstånd, på detta fenomen men jag ska inte ge mig in på områden jag inte behärskar. Jag kan bara konstatera att de båda gör det fantastiskt bra inom sitt gebit och de blir bara mer intressanta ju längre tiden lider.

Detta val av plats 26 på min lista över 2000-talets bästa album hade varit otänkbart om jag hade gjort listan för tio år sen. Mitt spektra var smalare då och jag fann ingen njutning i progressiv hårdrock med rötter i den death metal-genre som växte sig stark i Norden under mitten av 1990-talet. Jag var inte med på tåget då men på senare år har jag funnit intresse i grupper som Opeth, Katatonia och In Flames. Samtliga är hårdrocksband vars musicerande andas en konstnärlig frihet och mognad som saknas inom många andra musikstilar. Vidden av influenser är många och det synliggörs i musiken.

På föregångaren till detta album, Heritage från 2011, hade bandets ledare och sångare Mikael Åkerfeldt valt att frångå growlande som annars varit ett naturligt inslag inom dödsmetallen och i Opeths musik även om de redan 2003 spelade in ett rockalbum där denna sångstil uteblev. Ett djärvt drag från ett av de mest hyllade grupperna inom denna genre. Pale Communion är ytterligare ett steg från dödsmetallens ramar och är ett album där genrebeskrivningar känns överflödiga. Här förenas brittisk folkrock, jazz, klassisk musik och metal på ett minst sagt trollbindande sätt. Gruppens musikaliska genialitet är framträdande men jämfört med föregångaren är låtarna betydligt mer sammanhängande och i mina öron mer lättlyssnat. Jag gissar att flertalet av deras ursprungliga fans har synpunkter på deras vägval men det gör att de för min del bara blir mer intressanta. Grupper som vågar utmana sin publik utstrålar självsäkerhet och vidsynthet.

När musiker utnyttjar sina kvalitéer för att frigöra sig från genreindelningens bojor utan att förneka sina rötter så uppstår den bästa och vackraste musiken. Det har både blinda, svarta gospelmän från sydstaterna och vita, långhåriga headbangers från Stockholm bevisat.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #27

#27: The Blind Boys Of Alabama Spirit of the Century (2001)

Historien om gospelgruppen The Blind Boys of Alabama känns nästan osannolik. Nästan så att man tvivlar. En grupp bestående av blinda män vars centralgestalter har sjungit tillsammans sedan 1940-talet då de förenades på skola för döva och synskadade i Alabama. Från början var de fem men en medlem dog på 1950-talet och deras verkliga genombrott för en bredare publik kom drygt 40 år efter deras bildande. Det har skett en rad medlemsbyten och när detta album kom i början av detta årtusende var två av originalmedlemmarna kvar. De hade då passerat 70-års åldern. Bland annat ledsångaren Clarence Fountain. Är de verkligen blinda allihop kan man ju fråga sig? Hur gör de när de rekryterar nya medlemmar? Måste de var blinda eller godtas ledsyn? Är alla från Alabama?Frågor jag ställer mig när jag trycker på play men så fort jag börjar lyssna på musiken glöms de bort. Känns som det kvittar. Det här är fantastisk musik som utöver det naturliga inslaget av gospel sammanfattar efterkrigstidens rockhistoria i ett ytterst välförpackat format.

Spirit of the Century blev en slags nytändning för gospelmännen där de blandar standards med låtar av Tom Waits, Ben Harper och The Rolling Stones. Uppbackade av musiker som bland annat John Hammond och Danny Thompson. Att de inleder med en av mina favoritlåtar med Tom Waits, Jesus Gonna Be Here, var en bidragande orsak till att jag uppmärksammade detta album en gång i tiden. Musiken är sammanhängande och låtvalen känns självklara trots skiftande ursprung. Blues, rock, gospel och country i en symbios som fångar essensen ur de amerikanska sydstaterna. Om det någonsin funnits några gränser mellan det sakrala och det profana så suddas de ut här. Det här är whiskeydränkt gospel framfört av män som med övertygelse bekräftar att de har levt i ordets verkliga bemärkelse. Allt känns heligt men aldrig världsfrånvänt. De har en förmåga att med sin musik fånga ljuset ur ett evigt mörker. Jag tvivlar inte längre.

Amen

Jag vill även passa på att rekommendera deras samarbete med Ben Harper som resulterade i There Will Be Light från 2004.

Still Built To Spill

Det var länge sedan jag på allvar förkovrade mig i ett album av Built To Spill. Med deras progressiva och melodiösa gitarrmangel tillhörde de annars en av mina favoritgrupper under slutet på 1990-talet och vid inledningen på 2000-talet. Nu är de aktuella med ett nytt album, Untethered Moon, och det finns kanske skäl att börja lyssna på Doug Martsch nasala Neil Young-stämma igen.

Torres

Jag förknippar främst namnet Torres med fotboll. Och lite hockey. Men främst för spanjoren Fernandos framgångsrika år i Liverpool-tröjan. Jag visste inte att det fanns en namne som är en talangfull singer/songwriter. En kvinnlig dessutom. Från Brooklyn. Kommer nog förknippa namnet med henne i fortsättningen:

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #28

#28: Lloyd Cole Broken Record (2010)

"Not that I had that much dignity left anyway..." Så inleder den anspråkslöse och ständigt vemodige brittiska popmakaren Lloyd Cole sitt 12:e studioalbum och jag kan inte tänka mig en bättre början på en utsökt poplåt; Like A Broken Record. En textrad som får mig att lyssna och en utgångspunkt som jag försöker förhålla mig till inför utmanande beslut. Stora som små. Bland annat inför det beslut som resulterade i att jag startade denna blogg trots att jag på förhand misstänkte att inte särskilt många skulle finna intresse i den och att bloggformatet redan då var ett passerat kapitel i många människors liv. Det som inte rymdes på en bild och 140 tecken var inte längre värt att skriva för det är ingen som orkar läsa mer i detta ogreppbara mediaflöde vi har hamnat i. Dessutom har jag aldrig betraktat mig själv som en särskilt begåvad skribent. Men jag släppte prestigen och gjorde det som jag tyckte var roligt. Kan tyckas som en bagatell i sammanhanget men det var i vilket fall anledningen till att jag döpte bloggen till just Broken Record. Kändes rätt på flera sätt och vis. Så om ni undrar varför jag startade denna insnöade blogg och varför jag orkar fortsätta så är det Lloyd Coles fel.

Jag följer inte Cole i vått och torrt. Hans skivor dimper ner framför mig av olika anledningar med jämna mellanrum och jag blir lika glad varje gång det händer. Då blir han en favorit under en period utan att jag ser någon anledning att höra allt han har gjort just där och då. Hans musik håller över tid så jag kan lika gärna invänta nästa tillfälle.

Broken Record tillhör, i stark konkurrens med debuten Rattlesnakes och Don't Get Weird On Me Babe från 1991, min favorit hitintills. Inte enbart för den inledande textraden även om det är en starkt bidragande orsak. Skivan innehåller popsnickeri av högsta kvalité och fångar det bästa av den musikaliska känsla jag förknippar med de regntunga brittiska öarna. En artist som till skillnad från samtida konkurrenter och landsmän likt Morrissey mognar med sitt skapande med värdighet. Det blev en motsägelse till slut.

Musik för nattens första timmar

Daniel Norgren är en artist som jag egentligen inte riktigt har upptäckt än. Men det är nog bara en tidsfråga. För varje gång jag hör något från honom blir jag mer och mer nyfiken. Nu aktuell med en ny platta, Alabursy, och med bland annat låten nedan så känns det som om han tillsammans med Basko Believes och The Tallest Man On Earth ställer sig som en i raden av talangfulla svenska trubadurer som förvaltar de amerikanska rötterna på bästa sätt. Imponerande vackert. Jag kommer definitivt både leta mig bakåt och framåt i Norgrens skivkatalog när tid och tillfälle ges.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #29

#29: Queens Of The Stone Age Songs For The Deaf (2002)

Under inledningen av 1970-talet kom det en rad banbrytande och legendariska hårdrocksriff som förblivit odödliga. Då hette upphovsmännen Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath. 30 år senare, i början av detta årtusende när britpopen och LoFi-trenden var passerade kapitel, kom återigen gitarriffen att hamna i fokus. Då hette motsvarande grupper The White Stripes, Franz Ferdinand och Queens Of The Stone Age. Med låtar som Seven Nation Army, Take Me Out och No One Knows skulle de komma att bli "Guitar Heros" för ett helt decennium.

No One Knows blev den stora hitlåten på Queens Of The Stone Age's album Songs For The Deaf. En smått fantastisk låt, kanske en av de allra bästa under 2000-talet, vilket bidrar till att övriga låtar på skivan hamnar lite i skymundan. Men det synd, för det här är ett helgjutet album från början till slut. Det enda som stör mig är de återkommande ljudmontagen mellan låtarna men det kan jag ha överseende med. För här finns det god musik så att det räcker och blir över.

QOTSA är lite av en supergrupp, bildat från spillrorna av stonerrockens pionjärer, Kyuss, och med släktskap till nittiotalets grunge-era. Gästspelen och medlemsbyten har varit många. På denna platta medverkar både Mark Lanegan och Dave Grohl men gruppens centrala gestalt är sångaren, låtskrivaren och gitarristen Josh Homme. Musiken skulle kunna klassificeras som hårdrock men av den finns det många nyanser och QOTSA visar att influenserna är otaliga. Här finns alt från en punkig attityd, poppiga melodier och en musikalisk genialitet a'la Steely Dan. Allting är sammanhållet och väl förpackat. Inte alltid lättlyssnat men väl värt mödan för den som ids. Att CD-utgåvan avslutas med en egen tolkning av The Kinks Everybody's Gonna Be Happy som ett bonusspår säger det mesta. Här finns något för alla. Om ni bara orkar.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #30

#30: Band of Horses: Cease to Begin (2007)

Ett riktigt bra album ska hänga ihop. Det ska finnas en början och ett slut med en röd tråd däremellan. Det behöver inte vara tematiskt utifrån texternas innehåll utan främst på ett musikaliskt plan där känslan och upplevelsen känns sammanhängande. Det är nog det enda sättet att motivera albumets egenvärde och existensberättigande vilket i dessa tider behövs mer än någonsin. Bra låtar kan du höra i vilket sammanhang och ur vilket format som helst men ett bra album kräver en speciell inramning för att upplevelsen ska bli total.

Band of Horses lyckades på sin debut, Everything All the Time, förmedla flera träffsäkra låtar. Inte minst med den majestätiska indie-hiten The Funeral. På uppföljaren, Cease to Begin, lyckades de även med att producera ett utmärkt album mitt i den flanelldoftande folkrockerans gyllene tidsålder som de tillsammans med Fleet Foxes, Bon Iver och några till var med att skapa. Stämsång och countrydoftande vemod varvas med gitarrmangel och arenarockande refränger. Behöver kanske inte tillägga att de kommer från Seattle?

Courtney Barnett - Finess och känsla

Det krävs mycket finess och känsla för att lyckas göra välljudande, upprorisk garagerock. De finns givetvis flertalet goda exempel på de som har lyckats genom rockhistorien och det känns som om den Sydney-födda Courtney Barnett kan bli en av dem. Åtminstone av hennes hyllade fullängdsdebut, Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit, att döma. Jag kommer definitivt ge detta album mer av min tid under denna vår. Hon fångar det bästa av Sonic Youth, Pixies, PJ Harvey och Lucinda Williams och skapar en egen melodi av helheten. Hon ger nytt liv i den gråtande clownen.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #31

#31: Sufjan Stevens Illinois (2005)

Multiinstrumentalisten Sufjan Stevens har alltid varit lite tokig i sitt skapande. Unik inom sitt gebit men så pass tokig att jag inte alltid orkat följa hans outgrundliga musikaliska vägar. Även om de på pappret både är intressanta och originella. Men ibland är jag med på tåget. Att följa hans resa genom delstaten Illinois är ett sant och rogivande nöje trots alla hemskheter han berättar om i sina låtar om platser och personer som figurerat i delstaten genom historien. Den fullständiga titeln på albumet; Come On Feel the Illinoise, är ju dessutom en fyndig Slade-pastisch.

Stevens står för det mesta av musicerande på egen hand och blandar galenskap med träffsäkra melodier, fina körarrangemang och intressanta texter. Albumet är långt och det krävs ett viss mått av tålamod och uppmärksamhet för att ta sig igenom alla snåriga musikaliska passager och komplicerade låttitlar men likt ett Tom Waits-album är det värt mödan. Varje gång du lyssnar hittar du något nytt samtidigt som tidigare upptäckter växer i styrka. Låten Chicago, som blev en mindre hit i alternativa kretsar, utgör skivans centrala höjdpunkt men här finns även fina spår likt John Wayne Gacy Jr (om en av de grymmaste massmördarna i historien) och Casimir Pulaski Day. Musik för alla sinnen där både hjärnan och hjärtat måste vara med på noterna.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #32

#32: Dixie Chicks Taking the Long Way (2006)

Det är något speciellt med kvinnliga country-trios. Kanske började det med Dolly Partons, Emmylou Harris och Linda Ronstadts lyckade samarbete från 1987 med skivan Trio som senare på 1990-talet fick en uppföljare. Därefter kom Dixie Chicks och regerade på inledningen av detta årtusende och i nutid har vi Pistol Annies. Det finns säkert de som kan countryhistorien bättre men jag hittar inget motsvarande maskulint exempel med lika lyckat resultat som vad de ovan nämnda har presterat.

Historien bakom detta album ger den ett mervärde. För er som inte känner till den så uppmanar jag att se dokumentären Shut Up & Sing som kom i samband med att skivan gavs ut 2006. För att dra historien i korthet handlar det om när Dixie Chicks, som då tillhörde världens bäst säljande countryartister och därmed även bästa säljande artister i USA överhuvudtaget, uttrycker kritik mot George Bush krigsföring i Irak på scen i London och de ödesdigra konsekvenser som denna händelse fick för gruppens medlemmar. Historien är fascinerande på många sätt och vis. Den säger en hel del om den amerikanska countryscenen, USA som nation och inte minst hur skör balansgång en del artister tvingas balansera på för att behålla sin position. Det kan knappast vara sunt för kreativt skapande och därför är det kanske ingen slump att deras bästa skiva kom när de hade fallit av tråden. Det mesta var redan förlorat (allting är relativt i dessa sammanhang). Bara värdigheten fanns kvar att rädda.

På Taking the Long Way tar de medvetet ett steg utanför den konventionella countryscenen och anlitar Rick Rubin som producent. Inte helt oväntat kanske eftersom Rubin tidigare jobbat med den mest respekterade countryartisten av dem alla; Johnny Cash, då denne gjorde sina hyllade "comeback"-album under slutet av 1990-talet och vid inledningen av detta millennium. Men han var för övrigt mest känd för sina metal-, hiphop- och rockproduktioner i den alternativa fåran. Att välja Rubin i detta läge kan ju ses som ett smart och genomtänkt val för att på så sätt försöka bli mer alternativa och därmed skydda sig mot det kommersiella fiasko (allting är relativt i dessa sammanhang) som var att förvänta i förhållande till tidigare försäljningssiffror på föregående plattor. Musiken backas även upp av musiker från bland annat The Jayhawks och Tom Pettys kompband The Heartbreakers.

Nu är det knappast produktionen som gör albumet och i ärlighetens namn är det inte särskilt alternativt. Det rör sig stadigt längs de breda vägarna och känns bitvis som en naturlig uppföljare till det finfina albumet Home som kom 2003. Det är i första hand låtarna och det skickliga musikaliska hantverket som får detta album att vinna mitt gillande. Gruppens uppgörelse med det som har hänt, vilket utgör en röd tråd genom stora delar av skivan, ger låtarna en extra krydda. Det finns ett sunt mått av energirik ilska och revanschlusta. Sångaren Natalie Maines kliver fram som den givna stjärnan och är i ärlighetens namn den av de tre gruppmedlemmarna som bäst lämpar sig för den lite ruffigare stilen gruppen försöker anta, vilket inte minst videon nedan visar. Därför var det kanske ingen överraskning att de tre medlemmarna valde att gå skilda vägar, åtminstone för ett tag, efter denna skiva. Maines gick solo och de övriga två, Emily Robison och Martie Maguire, bildade en duo och återgick till ett mer traditionellt bluegrass-sound.

Om detta blir gruppens svanesång så är det i vilket falla en väldigt vacker sådan. De faller med den amerikanska flaggan i topp, om än något naggad i kanten.