Det bästa på 2000-talet (00-14) - #12

#12: PJ Harvey Let England Shake (2011)

Jag håller just nu på att läsa Svante Nordins gedigna biografi över Winston Churchill. Jag får erkänna att läsningen dock går lite trögt trots att innehållet är intressant. Det beror dels på att Nordin, som säkerligen är en ypperlig skribent för övrigt, har en (o)förmåga att upprepa fakta, påståenden och händelser som för historien på slingriga och till viss del omständliga vägar framåt. Kanske försöker Nordin fånga lite väl mycket historia i sin bok att han ibland glömmer bort vad han redan har sagt. Sedan beror min tröga läsning kanske främst på att livet som småbarnsfar gör att boken hamnar lite i kläm och att rätt fokus inte alltid finns där när läsning möjliggörs. Och detta faktum ska ju inte på något sätt dra någon skugga över Nordins verk.

Men trots allt är Churchill en fascinerande politiker som levde under en extremt händelserik period i den västerländska historien. Det som är intressant med Churchill är att han likt flertalet mytomspunna historiska ledare som, från vissa politiska läger åtminstone, hyllats trots att deras gärning sammanfallit med att de stormakter de varit ledare för degraderats i rang eller i vissa fall lett till totalt sammanbrott. Det går att göra en jämförelse i sammanhanget med vitt skilda personligheter som Karl XII, Michail Gorbatjov, Kleopatra och varför inte den romerska kejsaren Konstantin. Det går kanske även att nämna Olof Palme i sammanhanget även om det blir lite långsökt. Hur vi förhåller oss till dessa ledare beror ofta vilken nationalistisk, ideologisk eller i vissa fall religiös hemvist vi har. Men ofta är det väl så att historiska centralgestalter, hjältar och legender växer fram i motgångens tid?

I vilket fall är det svårt att inte tänka på Churchill då man lyssnar på PJ Harveys mästerliga Let England Shake. Det är Harveys uppgörelse med det hemland som en gång i tiden utgjorde ett imperium, vilket Churchill in i det sista försvarade, men som i och med de två ödesdigra världskrigen ofrivilligt kom att hamna allt längre ut i periferin i det världspolitiska maktspelet. Detta trots att de gick segrande ur de båda krigen. Harvey sjunger i låten On Battleship Hill om det första världskrigets stridigheter vid Dardanellerna (slaget vid Gallipoli) i Turkiet under vintern 1915/16 som blev ett fiasko för de allierade västmakterna däromkring 30 000 brittiska soldater stupade och totalt flera hundratusentals soldater föll offer i något som Nordin kan liknar vid ett militärt haveri. Intressant i sammanhanget är att det var Churchill, dåvarande marinminister, som var ansvarig pådrivare för denna aktion vilket höll på att kosta honom hela hans fortsatta politiska karriär. Om så blivit fallet kommer givetvis nästa fråga upp om hur världen hade sett ut om Churchill aldrig hade kommit tillbaka från detta politiska fiasko? Svaret på denna kontrafaktiska fråga skiftar givetvis beroende på om du håller dig till den materialistiska eller till den mer idealistiska historietolkningen. Men faktum är att under 1940 var Churchill, då som brittisk premiärminister, ganska ensam i kampen mot den nazityska Hitlerregimen som då dominerade den europeiska kontinenten. Vad hade hänt om andra krafter, inte lika hårdnackade och tjurskalliga i sitt motstånd, hade styrt i England vid denna tid? För det fanns ju sådana krafter också, som var beredda att börja förhandla med Hitler och därmed förklara sig besegrade och hela den europeiska förlorat till totalitära regimer. Ni som sedan hävdar att det var Stalin och Sovjetunionen som besegrade Hitler och att Storbritannien spelade en marginell roll, för att anknyta till en aktuell debatt, får nog titta tillbaka på historien igen och fundera på hur det andra världskriget började och hur Hitlers erövringar möjliggjordes innan ni återigen hävdar sådana ideologiska vanföreställningar. Hade Stalin haft "goda" intentioner hade det andra världskriget aldrig behövt bli så omfattande som det blev och utgången hade kunnat bli betydligt vackrare ur ett demokratiskt och frihetstänkande perspektiv för stor del av Europas befolkning än vad som blev fallet. Sedan är inte ens jag så naiv eller idealistisk i min historiesyn att jag tror att Churchill ensam räddade Europa från diktatur men det antar jag att ni förstår.

Om detta ger inte Harvey något svar och jag är inte säker på om hon håller med mig om detta men det är inte heller någon historisk avhandling det handlar om utan om ett musikaliskt mästerverk. Tankarna kom dock upp när jag återigen började lyssna på denna platta som egentligen är den första skiva med Harvey som jag verkligen fallit för. Hennes alltid lika dramatiska, pretentiösa och till stor del teatraliska framtoning, som för tankar till artister som Tom Waits och Nick Cave och till viss del bidragit till att jag inte fullt ut orkat med hennes tidigare plattor, lämpar sig utmärkt för att ta sig an storslagna teman likt det brittiska imperiets sönderfall, även om det i första hand handlar om en personlig uppgörelse med sitt hemland än om något som skulle kunna kallas allmängiltigt. Det finns en spänning och dramatik i albumet som gör att jag sitter fängslad, nästintill skrämd, under hela albumets speltid där soldaters upplevelser under de två världskrigen, berättade ur Harveys säreget skönsjungande stämma, får utgöra den röda tråden. Ljuva melodier och harmonier varvas med militära marschtakter, avantgarde och ångestladdade krigsskildringar där döden ständigt är närvarande. Harvey lyckas med konststycket, i gott samarbete med vapenbröderna John Parish och Mick Harvey, att göra förhållandevis lättillgänglig, fokuserad och framförallt vacker popmusik av det. Det är smått genialiskt och på många sätt välbehövligt. Det är inte alltid popmusik lämpar sig för att göra historiska skildringar men Harvey lyckas och för det krävs det en talang utöver det vanliga.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #13

#13: Wilco Yankee Hotel Foxtrot (2002)

Det är en väldokumenterad historia om hur det gick till när Yankee Hotel Foxtrot spelades in och sedan till sist gavs ut som album. Skivbolagstrubbel, interna stridigheter och en för tiden modern form nedladdningsproblematik föregick albumets ankomst, vilket gjorde det för många musiknördar älskvärt redan innan plattan hade anlänt. Jag vet inte så mycket om allt detta och finner väl inget djupare intresse i det hela. Jag kan bara konstatera att det här är något av det bästa jag hört från Jeff Tweedy under hans långa karriär som utöver Wilco innefattar banbrytande alt-countrygruppen Uncle Tupelo, diverse soloutflykter och den alternativa "supergruppen" Golden Smog.

Albumet är unikt i sin skeva och nästintill spöklika ljudbild vars produktion tillskrivs Jim O'Rourke. Det gnisslar och och skaver omvartannat men helheten hålls hela tiden ihop av utsökt hantverksarbete när det såväl gäller låtskrivande som musicerande. Den utgör en perfekt mix av alternativt svårmod och bitterljuva, träffsäkra popdängor. Albumet toppas av den smått fantastiska låten Jesus, etc. Det här är ett album som storbolaget Reprise nog har ångrat att de nobbade i sista stund.

Lite mer Rateliff & The Night Sweats

Vi tar en musikvideo till med Nathaniel Rateliff & The Night Sweats. Sam Cookes ande vilar över denna musik och jag ser inget som helst fel i det.

Nathaniel Rateliff & The Night Sweats

Nathaniel Rateliff har gjort sig ett namn inom den alternativa folkrockkretsen. Som en tillbakalutad skäggtrubadur i sann Bon Iver-anda. Jag har gillat hans tidigare plattor och har lyssnat en del på främst Falling Faster Than You Can Run som kom för något år sedan. Nu är han dock aktuell med något helt nytt tillsammans med kompgruppen The Night Sweats. Rateliff visar prov på att vara en energisk soulsångare som besitter fler strängar på sin lyra. Kanske inte nyskapande men fantastiskt roligt och bitvis riktigt bra. Det här skulle jag vilja uppleva live.

Sommarens countrykvinna #4: Kacey Musgraves

Här är en berättelsen bakom en av Kacey Musgraves finare bitar på albumet Pageant Material som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Visar lite hur countryartister jobbar med sina låtar. En tradition fler skulle kunna lära av.

Sommarens countrykvinna #3: Lindi Ortega

Ett liveklipp med Lindi Ortega där hon framför låten Ashes som inleder den trivsamma plattan Faded Gloryville som jag skrev om i ett tidigare inlägg:

Sommarens countrykvinna #2: Ashley Monroe

Detta är min direkta favoritlåt från Ashley Monroes senaste platta The Blade som jag skrev om i ett tidigare inlägg. En låt som etsar sig fast och skapar känslan av att kunna bli en riktig honkytonk-klassiker:

Sommarens countrykvinna #1: Kasey Chambers

Ett av de lite mer skramligare spåren från Kasey Chambers platta Bittersweet som jag skrev om i tidigare inlägg.

No Women, No Country - Kacey, Kasey, Ashley och en till.

När vi ser tillbaka på sommaren 2015 med en historisk backspegel till vår hjälp kommer vi alla att tänka på ett och samma fenomen: Countrykvinnor. (Vi bortser från allt trubbel med krigshärjade områden, valutakriser, tiggeri och ett skenande debattklimat och kryper istället in i min lilla musikvärld där nörderi, istället för demokrati, är det rådande styrelsesättet). För aldrig har det kommit fram så många starka album med countrykvinnor på så kort tid. Eller? Vill inte stå till svars för detta påstående med bestämdhet men faktum är att under den senaste månaden har artister som Kacey Musgraves, Kasey Chambers, Ashley Monroe och Lindi Ortega kommit med nya, starka album som samtliga är väl värda att lyssna på. Med undantag för Musgraves har jag dock bara hunnit lyssna på dessa plattor via Spotify och då känns de ju liksom inte på riktigt och i Chambers fall är inte samtliga låtar tillgängliga. Men jag vet att i de flesta normala människors liv är detta inget större problem.

Kacey Musgraves Pageant Material är den av dessa fyra plattor som lär få mest uppmärksamhet i Sverige. Inte minst på grund av hennes hyllade föregångare; Same Trailer Different Park. Uppföljaren lever upp till de högt ställda förväntningarna. Skickligheten i framförandet går inte att ifrågasätta även om jag personligen kanske skulle önska mig något mer överraskande material. Det känns som om man får det man förväntat sig, vilket visserligen kan vara gott nog när melodier och framförande är lika träffsäkert och proffsigt som i detta fall. Och att Willie Nelson medverkar gör ju det hela lite roligare.

Kanadensiska Lindi Ortega känns till viss del som samma andas barn som Musgraves men med en lite mer ruffig framtoning. I jämförelse med Musgraves är inte allt lika väl genomtänkt och proffsigt. Plattan spretar lite mer och emellanåt skaver det lite i kanterna men helheten hålls ihop av hennes alltid lika fängslande röst. Och till viss del bjuds man på en mer händelserik och intressant resa än hos Musgraves. Jag gillar plattan, minst lika mycket som den två år gamla Cigarettes & Truckstops som blev en personlig favorit. Dock stör det mig att låten Tell It Like It Is (inte en Nevilles-cover) får mig att gå att nynna på en 20 år gammal dänga med Nick Borgen. Men det är ju knappast hennes fel.

Kasey Chambers tillhör en rutinerad artist i sammanhanget. I ärlighetens namn är hon kanske den främsta orsaken till att countrymusiken nådde min musikaliska sfär i slutet av 90-talet. Hennes debut The Captain blev en favorit såväl för mig som för stor del av den svenska kritikerkåren. Hennes efterföljande karriär har dock inte fått samma uppmärksamhet annat än i hennes hemland Australien där hon tillhör de främsta inom roots/folk/countrymusiken. Hade hon varit förankrad i de amerikanska sydstaterna hade hon säkerligen varit ett större namn, kanske i paritet med Allison Krauss. För likt flertalet av hennes skivor på 2000-talet är Bittersweet en lyssningsvärd historia. Plattan släpptes i Australien för något år sedan och har där redan hunnit belönas med priser och utmärkelser. Men till Europa och USA lanseras den först nu. Det är den första skivan Chambers släpper efter separationen med Shane Nicholson som hon gjort ett par riktigt bra duettskivor tillsammans med. Tonläget på denna platta är i hög grad präglad av denna händelse. Som alltid har Chambers en röst som får mig att smälta. Ibland faller hon in i lite väl upptrampade spår men med bitterljuva melodier och en röst som både utstrålar opolerad säkerhet och själfull desperation kan jag inte låta bli att lyssna lite mer. Dessutom är variation större mellan låtarna än vad som varit fallet på hennes tidigare plattor.

Ashley Monroe fick ett genombrott med den föregående plattan Like a Rose och har tidigare varit medlem i den framgångsrika trion Pistol Annies. Hon är kanske den mest talangfulla av dessa fyra countrykvinnor och har potential till att bli en av de större på Nashville-scenen. Till skillnad från Chambers och Ortega har hon också rötterna förankrade i rätt mylla. Knoxville, Tennessee är hennes uppväxtstad och med släktskap på pappans sida med medlemmar i Carter Family så finns det mycket country i blodet. I likhet med sin vän Miranda Lambert, rör hon sig emellanåt på de allt för breda musikaliska vägarna för att jag ska hålla intresset vid liv hela vägen och ta till mig av musiken till fullo men precis som hos Lambert blir det emellanåt fantastiskt bra när hon tar en avstickare på något sätt. Och till skillnad från Lamberts senaste platta, Platinum, så lyckas Ashley Monroe hålla ihop helheten på ett bättre sätt och skapar ett album i ordets rätta bemärkelse. Med låtar som I Buried Your Love Alive och Dixie så kommer denna platta att leva vidare i mitt medvetande på något sätt under lång tid.

Det var en kort summering av sommaren 2015. Lägg där till Jason Isbell stabila uppföljare så går det att konstatera att sommaren har varit god. Trots vädret.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #14

#14: Grandaddy The Sophtware Slump (2000)

Jag vet inte om jag egentligen fattar så mycket av Jason Lytles, centralgestalt i Grandaddy, texter. De är surrealistiska och märkliga och för att verka smart låtsas jag fatta. Men innerst inne har jag svårt att förhålla mig till texter som handlar om nedgångna och alkoholiserade androider. Men musiken är samtidigt så bitterljuvt vacker att jag inte kan motstå den från första gången jag hörde den. Inte minst i låtar som He's Simple, Hes Dumb, He´s the Pilot och Miner at the Dial-A-View. 

Grandaddys andra fullängdare kom samtidigt som det skedde ett visst trendbrott inom pop- och rockmusiken i början av detta millenium. Under nittiotalet hade Seattle-rocken, britpopen och sedan den LoFi-doftande indierocken varit stilbildande. Alla hade gemensamma drag av att ta avstånd från 80-talets syntetiska glamour och 70-talets progressiva arenarock. Men när Radiohead började ta steg från den givna mallen och grupper som Mercury Rev och Flaming Lips började hyllas så gav det utrymme för artister som åter vågade inspireras av Pink Floyds plattor efter Syd Barrett, Yes och ELO samtidigt som de höll sig till indierockens sparsmakade estetik. Kanske är det bara jag men visst finns det vissa gemensamma drag mellan The Sophtware Slump och Pink Floyds Animals där det naturromantiska och traditionen förenas med det högteknologiska och moderna?

Grandaddy gjorde i alla fall låtar som frångick treminuters-mallen och gjorde ett tematiskt album som banade väg för kommande grupper att det var okej att ta ut svängarna även på detta progressiva sätt. Det finns givetvis något symboliskt i att Jason Lytle poserar med en cowboyhatt och en synthesizer på albumets baksida. Men det kanske var främst för mig personligen detta album komma utgöra en viktig brygga i mitt fortsatta sökande i vidare musikaliska landskap.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #15

#15: Christian Kjellvander I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007)

Ju högre upp jag kommer på denna smått löjliga, men ack så rogivande, lista över detta århundradets bästa album desto svårare har jag för att inte bli personlig. För visst är det oftast så att de bästa och viktigaste pop- och rockalbumen i ens liv är kopplade till en levnadsfas eller en händelse? Jag har dock som avsikt att inte bli vare sig allt för personlig eller privat på denna blogg. Det finns flera skäl. Dels att det inte är av allmänintresse och ett annat är jag alltid har med visst förakt läst recensioner av professionella musikjournalister där de hänger ut sitt privatliv vilket förtar ens egen upplevelse av musiken. Jag minns till exempel fortfarande en recension i tidningen Pop för ett par decennier sedan som var skriven av en av våra mest inflytelserika popjournalister om ett nytt album med Tindersticks. Det var skrivet som ett kärleksbrev till en före detta flickvän och den kom under lång tid att stå i vägen för min förmåga att uppskatta musiken. Recensenten satte sig själv i fokus istället för musiken. Många verkar onekligen gilla det men för mig slår det fel. Så därför ska jag inte göra detsamma även om jag vet att jag inte påverkar särskilt många människor via denna blogg och kan knappast likställa min inverkan med Sveriges genom tiderna bästa musiktidning. Det hela blir lite fånigt som jämförelse men hoppas ni som läser förstår min poäng.

Jag inser dock samtidigt hur svårt det är att beskriva viss musik utan att falla till det personliga och i värsta fall det privata. Det gäller inte minst Christian Kjellvander. Så jag nöjer mig med att skriva att Kjellvander är en fantastisk låtskrivare och artist. I Saw Her From Here/I Saw Here From Her är hans bästa album, visserligen i hård konkurrens med hans övriga soloalbum. De har alla sina höjdpunkter som är väl värda att uppmärksamma. Men detta album är på många sätt unikt i sitt slag även vid en internationell jämförelse. Dock är det möjligt att jag har svårt att förhålla mig helt objektivt i frågan.