Med Parker Millsap kan jag fira den siste april

Jag blir nästan upprymd. Jag hade ju nästan glömt bort den här känslan. Att få gå vänta på ett helt ospelat album i över en månad, bygga upp en massa förväntningar, för att sedan bege sig med en pappersavi till närmaste utlämningställe, hämta paketet och med en barnslig förtjusning lägga plattan på skivtallriken och bara njuta av varje ny låt som ljuder ur högtalarna. För det låter fantastiskt, Parker Millsaps nya album The Very Last Day. Från början till slut. En dryg halvtimmes välljudande americana som trots väl beprövade verktyg och toner får musiken att kännas helt unik.

Jag uppskattade hans kritikerhyllade (visserligen mest i amerikansk press) och självbetitlade föregångare som kom 2014 och som fick honom att nå de större scenerna för att agera uppvärmare för etablerade artister som Jason Isbell och Old Crow Medicine Show. Den nya plattan är ytterligare ett steg i rätt riktning där influenserna är fler och det visserligen något valpiga men samtidigt så charmiga förhållningssättet till amerikansk musikhistoria förädlats med mer självsäkerhet och pondus. Här möts irländska tongångar med amerikansk soul. Självfallet en massa blues och country. Men i centrum befinner sig allt som oftast Millsaps utomordentliga röst och träffsäkerhet som till mångt och mycket är unikt i sitt slag.

Jag är rädd att detta album aldrig kommer lanseras på den svenska marknaden. Det är synd för jag hoppas jag kan få tillfälle att se honom live inom en snar framtid men jag är glad över att i vuxen ålder hitta en ny favorit som är född nästan ett och ett halvt decennium senare än mig själv. Det lovar gott inför framtiden. Det här är musik som är en kontrast till siste april-firande i studentikos lundabygd. Det betyder så mycket mer. The Very Last Day. 

Sturgill Simpson på rätt spår

Jag gillade Sturgill Simpsons debut. Som en traditionell countryplatta sprungen ur 1970-talets outlaw-mylla. Jag gillade även den smått psykedeliska uppföljaren Metamodern Sounds In Country Music även om jag inte ställde mig helt okritisk till hyllningskörerna. Ljudbilden och inramningen var lite väl pårökt för min smak, trots fina toppar. Den distanserade och nästan brusiga produktionen fick mig aldrig att känna att musiken berörde fullt ut även om den var mer egensinnig och unik i sitt slag än sin föregångare.

På hans alldeles nya album, A Sailor's Guide To Earth, känns det som om han har hittat en balans i musiken mellan tradition och nyskapande. Den känns, i ordets rätta bemärkelse, mer jordnära men ändå har Kentucky-sonen bibehållit det unika som utvecklades på föregångaren. Dessutom med en befriande injektion av av amerikansk sydstatssoul utan att det på något sätt känns krystat. Hans röst är lika övertygande som den alltid har varit vilket inte minst hörs i Nirvana-covern In Bloom. Det här är en platta som borde inspirera en och annan singer/songwriter där ute, vars produktion stått i stå, för att finna nya vägar att vandra.

Are You Serious?

Jag ser ett mönster. Den musik jag gillar är ute och jag börjar bli gammal och grå. Jag ser dock inget problem i detta utan känner bara att mitt envisa missionerande av god musik är av ett större värde. Det var nog så här Mats Olsson kände det på 1990-talet när han fortsatte att hylla Steve Forbert, Los Lobos och NRBQ trots att vinden blåste åt andra håll.

Knappt några av de nya skivor som jag gillar uppmärksammas i svensk press på nätet. Det gäller Black Mountain, vars senaste platta (IV) bitvis är utmärkt, men kanske främst Andrew Bird. Hans senaste album, Are You Serious, tillhör hans allra främsta vilket är ett mästerligt betyg bara det. Kanske det mest lättillgängliga men främst hans mest fokuserade och väl sammansatta på nästan ett decennium. Det kan varit jag som missat i medieflödet men jag har inte sett att någon av de mer etablerade musikjournalisterna uppmärksamma plattan. Det känns orättvist med tanke på hur bra det låter. Armchair Apocrypha från 2007 var ett hyllat konstnärligt verk av högsta rang, men de efterföljande plattorna har trots vackra stunder ofta hamnat i virrvarr av ljudslingor som jag inte vetat hur jag som lyssnare ska ta mig ur. Undantaget hyllningsalbumet till Handsome Family som jag inte gett tillräcklig uppmärksamhet för att bedöma. Are You Serious känns i alla fall som en välbehövlig nytändning.

Are You Serious har en perfekt mix av Birds egensinniga musikalitet och undersköna popmelodier där ljudmattor successivt byggs och skapar en harmoni som förenar olika musikaliska landskap. Jag vill även tro att multiinstrumentalisten Blake Mills medverkan bidrar till ett mer omväxlande sound vilket känns bekant från Mills bitvis utsökta soloalbum Heigh Ho från 2014. Oavsett orsak är plattan berikad med variation där man utöver fint gästspel av Fiona Apple bjuds på ett svulstigt rockcrescendo i Valleys Of The Young. Inledande låten Capsized för tankarna till Bill Withers. Spännvidden är stor men det spårar aldrig ur och visst bjuds du som lyssnare även på en del traditionella Bird-visor med lite visslande och en hel del fiolspelande. Det känns bekant och tryggt.

Black Mountain

Jag minns när jag köpte Black Mountains platta In the Future. Det var 2008. Jag bodde då i Stockholm och befann mig i en skivaffär vilket knappast tillhörde ovanligheterna vid denna tid. Vid detta tillfälle var det på Record Hunter på S:t Eriksgatan. Jag ville ha något nytt. Något som bröt med mina då allt för upptrampade musikaliska vägar av amerikansk folkrock, country och ledsna män med gitarrer (som jag visserligen alltid återvänder till). Jag frågade personalen om några tips och de plockade fram Black Mountain. För mig då ett helt okänt band. Jag föll direkt för kanadensarnas progressiva rock som andades Led Zeppelin och Pink Floyd men som med en låt likt Stay Free knöt an till till den amerikanska folkrock som präglat min musiksmak, då som nu. Min entusiasm kom dock av sig efter några genomlyssningar. Det blev emellanåt lite tråkigt i längden men jag var ändå glad för den injektion de gav till mitt ständiga musiksökande efter nya upptäckter. De öppnade mina ögon för ett mer vidsynt perspektiv på rockhistorien. Det är jag tacksam för än idag.

Sedan dess har de släppt en platta till som jag inte givit samma uppmärksamhet och ett soundtrack som jag missat helt men har förhoppningar om deras nya platta, döpt till IV vilket automatiskt ger historiska referenser. Men det låter mer som en symbios av Dark Side of the Moon och Physical Grafitti. De har även en del originalitet att bidra med. Det lovar i vilket fall gott. Den episka låten Mothers of the Sun som inleder plattan har snabbt blivit en ny favorit.