Jim James

Jag gillade verkligen Jim James föregående soloplatta, Regions of Light and Sound of God. Men den nya singeln, Same Old Lie, inger inte några jättehöga förhoppningar på uppföljaren, Eternally Even, som kommer i början av november. Den känns som ett mellanspår från senaste, den något blekare, My Morning Jacket-plattan som utmynnar i ett Ravi Shankar-inspirerat ihopkok med drum'n' bass-rytmer. Men musik är till för att omvärdera. Jag hoppas jag ändrar mig. Lyssna själva för den delen.

David Åhlén - Morning Prayer

Cohen fyller 82 och det är inte mörkt än

När Leonard Cohen fyllde 80 gav han ut den utsökta plattan Popular Problems. Häromdagen fyllde han 82 och det firas med en helt ny sång; You Want It Darker som föregår det album med samma namn som väntas i mitten av oktober. Producerat av hans son Adam Cohen.

Samtidigt som jag lyssnar läser jag texter om bland annat Cohen och Townes Van Zandt ur Magnus Erikssons nyutgivna bok Porträtt - Essäer om diktare och musiker. Litterärt initierade texter som får mig att inse att jag har mycket kvar att lära och mycket kvar att upptäcka. Det berikar. För livet är är visserligen ändligt men ändå långt nog för att inte göra avkall på sin egen nyfikenhet. Det får Leonard Cohen i all sin briljans vara ett kvitto på.

Parker Millsap på Spotify

Nu finns Parker Millsaps senaste platta, The Very Last Day, som kom i våras även på Spotify. Ser egentligen ingen poäng med att locka folk till streamade musiktjänster men kan det på något sätt få folk att upptäcka denna oslipade diamant till låtskrivare så är det ju värt det. Det är ett fantastiskt fint album som alla bör ha i sin skivsamling. För visst har ni en sån?

De tio budorden (enligt SCAC)

Jag har följt gothcountry-apostlarna som rör sig runt gruppen Slim Cessna's Auto Club i snart ett decennium nu. Oavsett om det varit utgivet under eget namn eller om det rör sig om något sidoprojekt har jag haft ögon och öron öppna. Det gäller såväl Jay Munlys soloutflykter som deras musik utgiven under namnet Denver Broncos UK, som kom för ett par år sedan. Allt har inte varit bra men likväl intressant. De har ju en musikalisk utgångspunkt som förenar Hank Williams, Johnny Cash och The Louvin Brothers med senare aktörer som Pixies, Gun Club, Joy Division och Nick Cave. Musik som jag sällan kan låta bli att hålla mig borta ifrån.

Gruppen är aktuell med sitt första album i eget namn sedan 2011-års Untitled, som i mitt tycke inte levde upp till de förväntningar de skapade hos mig med den trio album som kom dessförinnan. Nu har de släppt ett album med de tio budorden i tolkning av Denvergruppen själva. Något annat var väl inte att förvänta. The Commandents According to SCAC heter albumet kort och gott och innehåller låtarna Commandments 1 till 10.

Efter några genomlyssningar känns detta som det mest homogena de hitintills har gett ut. Lite mer sammanhängande och något mer återhållsamt än tidigare album men inte utan att tappa styrfart. Jag behåller intresset nästan hela vägen. Musikaliskt upplevs det som mer genomarbetat och svackorna är försumbara. Jag saknar visserligen något av de mer direkta spåren som alltid har förekommit på deras tidigare plattor men albumet växer ju fler gånger jag lyssnar och det kan i slutändan utvecklas till ett av deras starkaste och mest helgjutna hitintills. Det får tiden utvisa. Fram tills dess kommer jag inte att kunna sluta lyssna.

Jag är dock besviken att intresset för gruppens musik inte är större i Sverige. Deras Europaturné når inte närmare än till Aalborg i Danmark. Jag såg dem på ett halvfullt Babel i Malmö för några år sedan och de bekräftade då, det glesa publikstödet till trots, att de är en grupp som ska upplevas live. Se dem om du får chansen.