Det är först med det alldeles nya albumet Earth som jag har upptäckt deras alldeles egna musikaliska sfär i svenskt musikliv. Jag gillar det jag hör. Ju mer jag lyssnar desto djupare sjunker jag in den mystiska sagovärld som målas upp även om jag har svårt att se mig själv som en fyrtioåring som sitter och diggar med i progressiva metallåtar om utdöda vidunder, Atlantis och kosmos. Trots detta känns musiken väldigt jordnära och direkt med en lagom dos av självdistans. Det är egentligen ett väldigt bra betyg.
"Visst behöver vi självinsikt, men till en början, om nu något ska bli gjort, behöver vi sakna det" (Jan Stenmark)
måndag 25 februari 2019
Skraeckoedlan
Ponera att du tar lika delar av Mastodon, Black Mountain och isländska Sólstafir och mixar i en musikalisk bunke samt låter Thomas Di Leva och Mikael Åkerfeldt (Opeth) förenas i en otänkbar situation som textförfattare. Då landar du någonstans i närheten av det Norrköpingsbaserade rockbandet Skraeckoedlan.
Det är först med det alldeles nya albumet Earth som jag har upptäckt deras alldeles egna musikaliska sfär i svenskt musikliv. Jag gillar det jag hör. Ju mer jag lyssnar desto djupare sjunker jag in den mystiska sagovärld som målas upp även om jag har svårt att se mig själv som en fyrtioåring som sitter och diggar med i progressiva metallåtar om utdöda vidunder, Atlantis och kosmos. Trots detta känns musiken väldigt jordnära och direkt med en lagom dos av självdistans. Det är egentligen ett väldigt bra betyg.
Det är först med det alldeles nya albumet Earth som jag har upptäckt deras alldeles egna musikaliska sfär i svenskt musikliv. Jag gillar det jag hör. Ju mer jag lyssnar desto djupare sjunker jag in den mystiska sagovärld som målas upp även om jag har svårt att se mig själv som en fyrtioåring som sitter och diggar med i progressiva metallåtar om utdöda vidunder, Atlantis och kosmos. Trots detta känns musiken väldigt jordnära och direkt med en lagom dos av självdistans. Det är egentligen ett väldigt bra betyg.
lördag 23 februari 2019
J.S. Ondara
Musikåret 2019 har börjat lovande ur mitt tycke. En av de nya artister som gjort störst intryck på mig är den Nairobi-födde låtskrivaren J.S. Ondara som sedan några år tillbaka är bosatt i Minnesota. Hade jag bara hört musiken utan att jag med några enkla knapptryck kunnat ta reda på mer information skulle jag aldrig kunnat gissat mig till artistens ursprung och den har på många sätt satt mina fördomar kring Kenyas musikaliska kulturliv på ända.
Hans album Tales of America , uppbackad av musiker som Andrew Bird och Dawes Taylor Goldsmith, sluter på något sätt en cirkel mellan den moderna amerikanska folkrockens rötter och dess koppling till det kulturella mötet mellan Afrika och den nya världen som uppstod till följd av imperialismen och slavhandeln. Ett på många sätt fantastiskt fint album som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Musik för alla som någonsin gillat Bob Dylan, Fleet Foxes, Damien Rice, Michael Kiwanuka eller Paul Simon. Det borde väl typ innefatta alla?
Hans album Tales of America , uppbackad av musiker som Andrew Bird och Dawes Taylor Goldsmith, sluter på något sätt en cirkel mellan den moderna amerikanska folkrockens rötter och dess koppling till det kulturella mötet mellan Afrika och den nya världen som uppstod till följd av imperialismen och slavhandeln. Ett på många sätt fantastiskt fint album som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Musik för alla som någonsin gillat Bob Dylan, Fleet Foxes, Damien Rice, Michael Kiwanuka eller Paul Simon. Det borde väl typ innefatta alla?
lördag 2 februari 2019
2019
I mitt tycke var musikåret 2018 lite av en besvikelse. Mycket som var bra men jag saknade några självklara toppar. 2019 har börjat mer lovande. Här är min lista med goda nyheter från året som bara börjat:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)