Marques Toliver briljerar på fiolen

Jag kan inte säga att fiol alltid tillhört mina favoritinstrument men efter att ha lyssnat en del på Marques Tolivers skiva Land of CanAan, som är utkom tidigare i år på Bella Union, så är jag beredd att ändra uppfattning. Toliver inledde sin karriär som talangfull tjugoåring och medverkade bland annat med stråkarrangemangen till Grizzly Bears succéskiva Veckatimest från 2009. Hans egna musik rör sig dock i ett annat musikaliskt landskap och skulle kunna beskrivas som fiolbaserad folksoul. Bitvis rör det sig i närheten av det som Michael Kiwanuka gjorde på sin debutskiva men Toliver rör sig mer mot den moderna r'n'b-genren. Låtmaterialet kanske inte alltid håller hela vägen och emellanåt blir det lite slätstruket, men topparna är höga och skivan är därför väl värd att uppmärksamma. 

Toliver är inte bara en fantastisk fiolspelare utan även en soulsångare av rang. På det sätt han kombinerar dessa talanger imponerar och sällan har jag hört någon få en fiol att låta så rytmiskt. Ni får ett smakprov nedan där han leker gatumusikant. Jag tycker också ni även ska lyssna på låtarna Try Your Best och Stay innan ni bestämmer uppfattning om Tolivers musik.

 

Skivmässa i Lund - Lördag 12:e oktober

På lördag är det dags för skivmässa i Lunds stadshall. Mellan klockan 12 och 16 är dörren öppen för vem som helst att bläddra i skivbackarna tills fingrarna blöder. Samtidigt kan man ju alltid avnjuta fantastiska samtal som förs över vinylhögarna av mer eller mindre initierade musiknördar som alltid vet bäst. Jo, jag räknar nog mig till någon av dessa kategorier av människor men brukar faktiskt vara tyst vid den här typen av tillfällen i rädsla över att missa något guldkorn. Därför lyfter jag knappast blicken i onödan. I vilket fall är det underhållning i flera dimensioner för den som är lagd åt det hållet.

Det verkar dock inte som om Rehifi i Hjärup ska ha någon skivmässa under hösten. Det var ett rykte som nådde mig i våras men detta projekt verkar skjutas framåt i tiden.

The Mastersons

Varje år kommer det en mängd av grupper och artister som framför sympatisk och välljudande alt-country. Musik som härstammar från The Byrds och via bland andra Emmylou Harris, Victoria Williams, Maria Mckee, Uncle Tupelo och kanske främst The Jayhawks tagit sig vidare inpå 2000-talet. Vad man som lyssnare fastnar för kan ibland kännas tämligen slumpartat eftersom det finns så mycket som låter bra. The Mastersons är en i raden av dessa grupper som kan vara värda att kolla upp och som i min smak lyckas sticka ut ur mängden.

The Mastersons skiva Birds Fly South kom ut förra året men gick då mig helt förbi. Mig veterligen så fick den ingen direkt uppmärksamhet i Sverige, vilket är en stor miss för de som vill hitta nya guldkorn inom americana-genren. The Mastersons består av de äkta makarna Chris Mastersons och Eleanor Whitmore. De har båda har förflutet som musiker och bestämde sig för att gå vidare med eget material efter att de hade turnerat med Steve Earle. Musiken påminner mycket om The Jayhawks och låter emellanåt som ett något mer radiovänligt alternativ till Mark Olsons samarbete med Victoria Williams (The Original Harmony Ridge Creekdippers).  Jag kommer också att tänka på det brittiska americanabandet The Arlenes, även de bestående av äkta makar, vars skiva Stuck On You gick varm i min CD-spelare för ett tiotal år sedan men är sedan dess bortglömda. Det går att nämna många beröringspunkter med andra artister inom samma genre, men jag uppmanar er att lyssna på dem istället och varför inte beställa deras vinyl från cdon.se där de har den på specialpris (139 kr). För er som vill gå den enkla vägen så kan ni alltid hitta skivan på Spotify om ni klickar här. Men ni kan ju alltid börja med att kolla denna video:

Bill Cosby presenterar Steely Dan

Jag fick under helgen tillfälle att fira min brors 40-årsdag, vilket jag ju gladeligen gjorde. I det sammanhanget kändes 40 år som en tämligen kort tidsperiod men när man ser detta smått fantastiska klipp med Steely Dan då de framträder i The Midnight Special från just 1973 så inser man att det har hänt en del sedan dess. Musik som håller än idag men frågan är om klädvalen och frisyrerna känns lika tidlösa?

Om Gidlund och musik som gör en ödmjuk

Beskedet om Kristian Gidlunds bortgång för ett par veckor sedan har berört många och så också mig. Även om jag med viss oro  befarar vad som kan komma i dess efterföljd tycker jag hans egen skildring av sin dödskamp har varit rörande, vacker och tämligen unik i sitt slag. Med åtanke vilket genomslag hans texter har fått så finns det ju onekligen en efterfrågan av att beröra detta känsliga men givetvis obehagliga ämne.

Jag ska ärligt erkänna att jag hade ingen som helst koll på Gidlund innan jag lyssnade på hans sommarprogram i juli. Som vanligt är jag cyniskt skeptisk när jag lyssnar på en sommarpratare där dramaturgin i deras program brukar vara tämligen förutsägbar och innehållet utan egentlig substans för allmänheten. Men Gidlunds, minst sagt, levande framställning av sin dödskamp tog mig som en höststorm mitt i sommaren och fick mig att fälla en och annan tår när jag satt bakom ratten och körde längs norrlandskusten. Onekligen var jag inte ensam om denna känsla och jag har därefter besökt hans blogg och läst om hans sista månader i livet. Jag har gjort det med blandade känslor eftersom jag upplever att det varit en del mindre hedersamma känslor som dragit mig till att besöka hans blogg: Undrar om han lever fortfarande? Är han verkligen så sjuk som han beskriver det eller är det bara ett medialt spektakel? Varför ska jag som totalt utomstående lockas av att läsa om hans lidande och sjukdom? Det är frågor som har dykt upp i huvudet när jag knappat i hans namn i Googles sökfält för att länka mig vidare till hans blogg.

Samtidigt kan jag se en helt annan sida av myntet och uppleva en befrielse i att döden får utrymme i offentlighetens ljus. I ett samhälle där döden är institutionaliserad och undanträngd av olika dieter som ska få oss att leva längre och drömmen av självförverkligande är vår nya religion så är det på sin plats att döden, som vi alla definitivt kommer ställas inför, får det utrymme som den förtjänar. Jag tror aldrig vi kommer kunna förbereda oss för varken vår egen eller våra närståendes bortgång, den chocken och sorgen kommer vara oundviklig att förebygga. Men däremot är jag övertygad om att insikten om vår egen dödlighet och livets bräckliga tillvaro får oss att känna oss mer levande i nuet och skapar en ödmjukhet gentemot vår tillvaro. Vi blir kanske inte lyckligare, men det ser jag inte som ett självändamål, däremot mer omtänksamma och kärleksfulla. Att få perspektiv på livet och inse vad som verkligen betyder något. Skulle alla tänka lite mer på döden så skulle kanske samhället kunna bli mer solidariskt och vi skulle inte förskjuta detta högst individuella ansvar åt politikerna eller någon annan, som vi ofta gör i nuläget. Det är sådant som döden kan hjälpa oss med att förstå och det är nog precis det som gjort att Gidlunds texter har berört så många som aldrig varken har haft någon bekantskap med honom, lyssnat på hans musicerande i Sugarplum Fairy eller med hans tidigare journalistik att göra.

Gidlund är givetvis inte ensam om att skildra döden inom populärkulturens vida ramar. Det har alltid skett och sker hela tiden, men inte alltid utifrån den extrema situation som Gidlund befann sig i. Det som är unikt i Gidlunds fall är vilket genomslag det har fått i media och trängt in i folks vardagsrum och skapat diskussioner runt fikabordet på arbetsplatser. Det är annars ett tämligen svårsålt knep att försöka locka den stora publiken genom att sjunga om eller filmatisera sina egna reflektioner kring döden. Åtminstone om du gör det i ett till synligt friskt tillstånd. Du har dock många konstnärliga poäng att vinna om du lyckas med detta högst existentiella projekt och där utgör Ingemar Bergman det mest tydliga exemplet.

Inom pop- och rockmusiken är det kanske inte lika vanligt. En problematik popartister ställs inför då de uttalat har som ambition att skildra döden är att man lätt klassificeras som pretentiös och allt för allvarsam vilket får gemene man att bli skeptiska. Såvida inte artisten själv är döende så ifrågasätts trovärdigheten och ärligheten och om detta mediedrev väl är satt i rullning så kan det lätt sluta i ett mediokert eller ljummet mottagande. Kritiker och journalister vet inte hur det ska förhålla sig till det hela, då de är rädda för att såväl hylla som att såga något som framtiden kan döma som ett existentiellt magplask eller ett genialiskt rekviem. Exempel på detta är bemötandet av en av Kents mindre uppmärksammade skivor, Du och jag döden, från 2005 eller Mando Diaos tolkningar av Fröding, som visserligen blev en kommersiell succé och kanske inte direkt en skiva på dödstemat, men recensionerna var överlag ljumma. I vilket fall förflyttas ribban väldigt högt upp om du som en medicinskt friskförklarad människa ska beröra ämnet döden. På ett sätt tycker jag att det är synd eftersom det ligger oss så nära. Döden är ju en lika självklar beståndsdel av livet som kärleken. Det är knappast någon som ifrågasätter en skiva berörande kärlek. Jag ska dock betona att diverse hårdrockgenres har ju ett helt annat förhållningssätt till ämnet, men nu syftade jag främst på pop- och rockmusiken. Jag vet att jämförelsen med kärlek dock är bristfällig eftersom de flesta av oss har någon slags erfarenhet av detta som gör att vi åtminstone periodvis tror oss förstå oss på ämnet. Döden är och förblir obegriplig och overklig.

I vilket fall har jag valt att sätta ihop en lista med vackra låtar som på något sätt förmedlar dödstemat och därmed kanske bidrar till att man får ett ödmjukt perspektiv på tillvaron. Vad vet egentligen jag, men lyssna gärna, det är roligare än vad det låter och skapar en perfekt ljudkuliss till höstens intågande:

Liemannen - Musik för hösten 2013

Alela Diane: About Farwell

Under det senaste året känns det som om det har kommit en våg av kvinnliga singer/songwriters som ger ut fantastiskt fina album.  Kacey Musgraves, Tift Merritt, Laura Marling, Lindi Ortega, Shelby Earl, Carrie Rodriguez, Caitlin Rose för att nämna några. Alela Dianes senaste är ett av dem och bör läggas till i denna skara. Den trettioåriga sångfågeln, med rötter i Kalifornien, har gjort intressanta, vemodiga och välljudande album under snart ett decennium men inget av det jag har hört har låtit lika bra som hennes senaste album About Farwell. Inte minst titellåten, som ni kan se och höra i klippet nedan:

Richard Buckner

Richard Buckner har varit med länge. Det är snart 20 år sedan hans debutskiva Bloomed släpptes och han kom då, i svallvågarna efter seattlerockens glansperiod, fram som en lovande och hyllad singer/songwriter-artist iklädd flanellskjorta med lagom mycket countryinfluenser för att passa in i rockfåran. Han blev en inspirationskälla och förebild för flertalet av de artister som slog igenom i slutet av 90-talet då den verkliga boomen av ensamma män med gitarr tog fart. Trots detta har Buckners musik fram till något år sedan varit tämligen obekant för min del. Orsak vet jag inte, men kan vara att det har funnits ett överflöd av talangfulla låtskrivare inom denna genre och ibland har man varit tvungen att sålla för att inte känna sig proppmätt på musiken. Fördelen med inspelad musik är att den finns kvar och att det aldrig är försent att återupptäcka och omvärdera.

Nu har i vilket fall Buckner kommit ut med ett nytt album, Surrounded, som låter riktigt lovande. Avskalat och avslappnat, fri från krystade pretentioner, där vackra melodier och texter får stå i centrum. En av mina favoriter så här långt är låten When You Tell Me How It Is som ni kan se i videon nedan:

 

Tydligen är det därifrån Robbie Fulks kommer

Den alltmer åldrade men ständigt lovande countryräven Robbie Fulks har kommit med ett nytt album och direkt fastande jag för detta spår. Detta fick bli kvällens melodi:

Tre Dylan-tolkningar du inte kan vara utan

Det är en del som hävdar att de gillar Bob Dylans musik mer i andras tolkningar än i upphovsmannens egna versioner. Det är inget jag själv håller med om överlag, men det finns åtminstone tre låtar, som visas i You Tube- och Spotify-klipp nedan, där tolkningarna överträffar originalet. Det här är alltså mina tre favoriter vad gäller Dylan-covers:

1.) 16 Horsepower Nobody 'Cept You
En fantastisk låt vars original finns med på Dylans första bootleg-samling och är i hans version alldaglig med halvdan produktion och lite för mycket whaa-whaa-gitarrer i bakgrunden. David Eugene Edwards & Co lyckas göra något magiskt med den och förvandla den till att låta som ett episkt mästerverk som utspelas mitt under apokalypsen. Med på den utmärkta skivan Secret South från 2000.



2.)  The Band I Shall Be Released
En låt som det gjorts mängder av tolkningar på, men ingen är så bra som denna. Den upplevs nästan som ett original och The Band lyckas skapa den definitiva versionen av denna gospellåt vars innebörd fungerar, precis som flertalet av Dylans låtar, för tolkningar i diverse olika sammanhang. Richard Manuels falsett är så där lagom skör vilket skapar den perfekta känslan till en tidlös melodi.



3.)  Jim James & Calexico Goin' To Acapulco
Låten framfördes i en vacker och samtidigt märklig sekvens i filmen I'm Not There. Richerd Gere rider igenom en västernhåla och på scen står en ansiktsmålad Jim James och framför denna Dylan-låt, vars original finns med på The Basement Tapes som Dylan gjorde tillsammans med The Band i samband med deras turnéer tillsammans i slutet av 1960-talet. Den gavs dock officiellt ut först 1974. I denna version förenas några av mina absoluta favoritartister på denna sida om milleniumskiftet och då kan inte annat än ljuv musik uppstå. Så vackert att det överträffar originalet. Här är ett klipp ur filmen I'm Not There, där ni tyvärr inte får hela låten. Den hittas på soundtracket till filmen:



Alla dessa tre låtar är ypperliga exempel på när en cover gör sig som som bäst. Låtar som det finns en enorm potential i men upphovsmannen/kvinnan har inte lyckats få ut det bästa av den. Det är bara de största låtskrivarna, likt Dylan, som har råd att slarva med sådant låtmaterial.

Lindi Ortega på Malmöfestivalen

Det är på scenen en artist styrkor och svagheter blottläggs. I en studio kan bristerna lätt döljas med rätt produktion och har du bara låtar som är av kvalité, vilket givetvis inte är så "bara" och ofta den största utmaningen, så kan de flesta skapa ett hållbart sväng. Därför är konserter det tillfälle då man verkligen kan betrakta artisters musikaliska briljans. Jag minns tillfällen då man har blivit mer eller mindre "knockad" av artisters genialitet och scennärvaro: 16 Horsepower på Berns 2003, Loney Dear på Babel 2011, Calexico på Nalen 2008, Christian Kjellvander på KB 2010, Lauryn Hill på Globen 1998, Feist på Cirkus 2007 är några exempel där artister med små eller stora medel lyckats trollbinda min uppmärksamhet och vinna min förtjusning. Magiska stunder, var och en på sitt sätt.

Tyvärr kan jag inte räkna in Lindi Ortegas konsert på Malmöfestivalen till denna skara, men det skulle å andra sidan vara att begära för mycket från denna relativt unga countryartist. Jag gillar Ortegas röst, som bitvis är fantastisk, och hon har en förmåga att knåpa ihop bitterljuva countrymelodier som också faller mig smaken. Så långt står jag fast vid att hennes senaste skiva, Cigarettes & Truckstop, tillhör en personlig favorit. På scen visade hon dock att hennes egna gitarrspel inte är felfritt, vilket jag kan ha överseende med eftersom hon ofta räddar situationen med hjälp av sin egen röstförmåga. Vad som däremot störde mig något var att hon verkar försökt kompensera sina egna brister med att ha med sig en tekniskt tillsynes fingerfärdig gitarrist som kompade.  Han hade tyvärr mer fokus på effekter än på känsla och tog bitvis alldeles för mycket överflödigt utrymme. Jag hade önskat något annat som hade lyft fram Ortegas röst och låtar istället. Men det fanns stunder då jag imponerades av hennes kapacitet och därför kommer jag fortsätta ge hennes kommande skivor och eventuella konserter nya chanser. Men hoppas på något mer än det som det bjöds på ikväll. Hon har ju rösten och melodierna, så det handlar bara om att få det andra att falla på plats. Låter kanske enkelt, men insett att det är just sådant som bara de verkliga genierna klarar av.