Vila i frid, Freddie Wadling

För en månad sen försvann Olle Ljungström. Nu har ytterligare en unik röst lämnat detta jordeliv, Freddie Wadling. Två artister som på ett säreget sätt har gjort bestående avtryck på svensk musikliv under de senaste 35 åren och på mitt musikintresse under snart ett par decennier.

De hade en del gemensamt, i sitt uttryck och i sina livshistorier, men om jag främst gillade Ljungström för hans mångbottnade texter så föll jag för Wadling i första hand på grund av hans unika röst. Hans tolkningar av svenska visor och psalmer är nog det som berört mig mest oavsett om det har handlat om Bellman, Evert Taube, Astrid Lindgren eller Lina Sandell.

Wadling lämnade sällan en oberörd. Det kändes som om hela hans levnadsöde involverades i all den musik han tog sig an. Min första musikaliska kontakt med honom kom egentligen först med den förträffliga låten Som glas. En duett med Nina Persson, framförd tillsammans med Fläskkvartetten på deras album Jag ger vad som helst för lite solsken. Perssons och Wadlings röster visade sig även i låten Flyg min väg, från den bitvis utmärkta plattan Jag är monstret (2005), vara en framgångsrik kombination av finkänsla och sårbarhet som lyckades förmedla spänningen mellan det vackra och det fula. Mellan lycka och sorg.

För ett par år sedan läste jag biografin Freak - Boken om Freddie Wadling, skriven av journalisten Robert Lagerström, och fick då bevittna ett liv som knappast kan var likt någon annans. Det gjorde avtryck i musiken. Att han lyckades överleva så pass länge som han ändå gjorde känns nästan som ett under i sig. Dessutom kunde han ge ut fängslande musik in i det sista. Som inledningsspåret från den senaste plattan Efter regnet, som med facit i hand känns nästan lika starkt som Bowies avskedsbrev Lazarus.

Tack för musiken! Vila i frid, Freddie Wadling.

10 i topp - album från 1980-talet

Jag satt i bilen häromkvällen och av en ren slump hamnade jag i slutskedet av en intervju med Per Gessle där han listade sina 10 bästa låtar från 1980-talet. Det var David Bowie, Tom Petty och XTC av det jag hörde. Säkerligen genomtänkta val och jag är beredd i att instämma med hans val av Bowies Modern Love som nummer. Lysande soulpop även om plattan Let's Dance inte håller samma höga nivå hela vägen.

Det fick mig i vilket fall att börja fundera på vilka som är mina favoritplattor från detta decennium som jag på många sätt fortfarande har ett ambivalent förhållande till. Utan någon direkt eftertanke kom jag fram till följande lista:

1. Tom Waits Rain Dogs (1985)
Första gången jag lyssnade på detta album kände jag mig förvirrad. Jag fattade inte. Waits lät ju bara som en konstig whiskeydränkt kabaré-trubadur i moll. Jag var tvungen att ta vägen över Waits mer lättillgängliga 70-tal för att sedan passera 1998 års fina Mule Variations innan jag var mottaglig för detta fantastiska och smått bisarra album. Men den största musiken kräver inte sällan en lång förberedelsetid. Precis som de flesta andra stora upplevelserna i livet.

2. R.E.M Lifes Rich Pageant (1986)
Under ett drygt decennium tillhörde kvartetten från Athens mina absoluta favoritgrupper. De har många fina stunder från 1980-talet och valet hade lika gärna kunna falla på Murmur eller Green. Men på Lifes Rich Pageant sammanfattar det bästa av vad gruppen åstadkom under 1980-talet. Tyvärr ofta ett något förbisett album i deras katalog.

3. Bruce Springsteen The River (1980)
Det är nästa omöjligt att inte falla för Springsteen förr eller senare. Jag har nästan alltid framhållit den nedtonade Nebraska från 1982 som hans bästa album men just i detta läge kändes föregångaren The River som ett naturligt val. Av den anledning att den på ett bättre sätt sammanfattar hans musikaliska livsverk och storhet. Nebraska är fantastisk i all sin enkelhet men detta dubbelalbum inrymmer allt som Springsteen är bra på. Och det är ju som bekant ganska mycket.

4. Prefab Sprout Steve McQueen (1985)
Det var inte alla artister som lyckades hantera teknikens möjligheter som uppstod på 1980-talet. Många spårade ur. Men Paddy McAloon och de övriga i Prefab Sprout lyckades tillsammans med producenten Thomas Dolby att plocka ut det bästa med det sound som uppstod vid denna tid. Det här är nog en av få plattor som jag är glad över att det spelades in med en tidstypisk produktion. Men i grunden handlar ju popmusik om bra låtar och det finns det gott om här.

5. Elvis Costello & The Attractions Punch the Clock (1983)
Ibland kan jag tycka att att Costello är roligare i teorin än i praktiken. Det är ju svårt att värja sig för hans brinnande intresse för musikhistorien i alla dess former men hans skivor tenderar till att bli för jämntjocka och emellanåt lite tråkiga. Men av någon anledning har jag alltid gillat denna platta. Kanske för att det var den första som kom i min ägo från hans katalog men främst för låtar som Let Them All Talk, Everyday I Write The Book, Shipbuilding och Charm School. Det här i grunden en lysande poppärla med en svängig blåssektion i bakgrunden där även Chet Baker gästar med ett trumpetsolo.

6. Bob Dylan Oh Mercy (1989)

Dylans 80-tal var väl knappast helgjutet men emellanåt blixtrade han till och han avslutade decenniet i bästa stil. Oh Mercy tillhör ett mina topp 5-album ur Dylans produktion. Ett album som med den inledande Political World känns lika angeläget nu som då. Detta trots att murar har fallit och broar har byggts. Tyvärr byggs det nya murar och andra broar som rivs.

7. The Smiths Strangeways Here We Comes (1987)

Hade jag varit ett riktigt Morrissey-fan hade jag säkerligen gjort ett annat val. Men The Smiths var egentligen aldrig mitt band. Men den här plattan gillar jag. Från början till slut. Låtar med titlar som går att referera till i livet var och när du än befinner dig i livet.

8. Lyle Lovett Lyle Lovett (1986)
Det finns, tro't eller ej, ganska många guldkorn att hämta ifrån countrymusiken från detta årtionde. Nya artister växte fram och etablerade sig som Steve Earle, Rodney Crowell, Rosanne Cash, Lucinda Williams, Dwight Yoakam med flera. Kanske blir detta ett tema för en separat lista i framtiden. Min favorit är nog ändå Lovetts debutplatta. Främst på grund av hans röst och hans vidsynthet då han hämtar influenser från jazzen och till skillnad från senare plattor jag hört med honom får han det att hänga ihop som en helhet. Guy Clark ger sitt lovord på konvolutet och bara det kan ju ses som en kvalitetsstämpel,

9. Metallica Master of Puppets (1986)

En platta som möjligtvis känns malplacé på denna lista men Metallica var en grupp som kom att betyda så mycket för mitt musikintresse i mina tidiga tonår och när jag går tillbaka i deras skivkatalog är det främst detta album jag fortfarande finner en behållning i. Det gör att den förtjänar en plats. Det finns en energi i kombination med en ljudbild som skapar nyanser vilket gör plattan mer än bara ett flaggskepp för thrash-metal.

10. Cowboy Junkies The Trinity Sessions (1988)
Under de kvällar jag suttit och funderat på denna lista har tidig högsommarvärme dragit in över Skåne. Kanske har det påverkat min val. Varma och kvalmiga sommarkvällar kräver sin musik och vad då passar bättre än Margo Timmins svala men samtidigt intima röst. Det här en altcountry-platta inspelad med minimalistiska resurser som beredde väg för grupper som The Walkabouts, Lambchop och Whiskeytown. Fina tolkningar av såväl Velvet Underground som Hank Williams men höjdpunkten är ändå den egenkomponerade och bitterljuva Misguided Angel.

Album som nästan kom med:
Guns n' Roses Appetite for destruction (1987)
Lloyd Cole & The Commotions Rattlesnakes (1984)
Paul Simon Hearts and Bones (1983)
The Stone Roses The Stone Roses (1989)
Joy Division Closer (1980)
The Clash Combat Rock (1982)
Rosanne Cash Kings Record Shop (1987)
Peter Case The Man With the Blue Postmodern Fragmented Neo-traditionalist Guitar (1989)
David Bowie Scary Monsters (1980)

Det finns givetvis fler och jag kommer skriva om denna lista om och om igen. Men det här är en lista som är här och nu även om det handlar om dåtid. Jag valde bort all svensk musik för enkelhetens skull.

K-Märkt

För exakt en vecka sedan släppte två svenska grupper som på helt olika sätt har påverkat mitt musiklyssnande genom åren nya album. Kent och Katatonia. Två grupper som kanske ändå har mer gemensamt än att de har samma begynnelsebokstav även om deras historia och musikaliska arv skiljer sig avsevärt.

Kent är en grupp som jag med varierande intresse följt ända sedan deras debut 1995. Ibland hängivet, emellanåt svalt och distanserande men aldrig utan att vara helt oberörd. Med Katatonia är det annorlunda men det var faktiskt dem jag kom i kontakt med först. Någon gång i början av 1990-talet minns jag när en kompis spelade upp skivan Dance of December Souls. Jag såg mig själv visserligen i detta skede av tonåren som någon slags hårdrockare men den gotiska dödsmetall som ljöd ur cd-spelaren fick mig knappast på fall. Det var för mörkt och saknade nyanser.  Jag blev mest lite rädd och mitt hårdrocksintresse utvecklades aldrig mer än till en ganska fånig och alldeles för välklippt pagefrisyr. Det kom att gå nästan 20 år innan jag fick upp ögonen för gruppens musik igen. Denna gång tack vare min storebror som sedan en tid förkovrat sig i gruppens musik. Denna gång lät det väldigt annorlunda.

Katatonia övergav den klassisk dödsmetall-gimmicken vid ett ganska tidigt skede. Redan i slutet av 1990-talet blev det ett av de ledande svenska doom metal-banden och sedan dess har det kommit att utveckla ett eget sound av stämningsfull, progressiv goth-metall som de delar tillsammans med bland annat kollegorna och vännerna i Opeth.  De tog dock ändå tid för mig att acceptera hur bra Katatonias musik egentligen är och att överge den bild jag hade skapat av gruppen två decennier tidigare. Det är egentligen för först med förra plattan, Dead End Kings, som jag på allvar fastnade för gruppens musik.

På senaste plattan, The Fall Of Hearts, låter de dessutom bättre än någonsin. Johan Renkses texter och sång är intakta men kanske har byte av trummis gett musiken än dimension till. För det finns ett driv i musiken som jag ibland har saknat på gruppens tidigare plattor som ger musiken mer luft under vingarna. Det här är ett album som kräver lyssnarens uppmärksamhet och koncentration för att nyanserna ska höras men ger du plattan den tiden får du dubbelt upp tillbaka. Det är ett album i ordets rätta bemärkelse och jag är övertygad om att det kommer tillhöra ett av mina favoritalbum när detta år ska summeras.

Med Kents album är det annorlunda. Jag gillar det och det finns låtar som etsar sig fast redan vid en första genomlyssning. Säkerligen deras bästa album sedan Tillbaka till samtiden från 2007. En värdig avslutning från en grupp som har en unik karriär bakom sig. Mig veterligen finns det inget svenskt band som har lyckats hålla sig på en sådan hög nivå under så pass lång tid. Men det det handlar mer om förträffliga låtar och textrader än ett sammansvetsad och helgjutet album.

I likhet med Katatonia har Jocke Berg med sina texter och med gruppens musik lyckats fånga ett svenskt vemod som alltid tilltalat mig. Även om Då Som Nu För Alltid har en ganska glättig och bitvis bombastisk yta med radiovänliga refränger så finns den dystra verkligheten alltid närvarande. Låtar som Andromeda, Vi är för alltid och Gigi är direkta rocklåtar som redan har gått varma i mina lurar under veckan som gått och säkerligen kommer fortsätta så under denna sommar. Dock kommer jag nog inte kunna rangordna detta album i nivå med favoriter som Hagnesta Hill eller Vapen & ammunition men med med en handfull låtar från detta album i bagaget ser jag fram emot att få uppleva dem live på höstens avskedsturné. Jag har nog redan hunnit lyssna mer på detta album på en vecka än vad jag har gjort på deras föregångare, Tigerdrottningen, trots att jag inte har några direkta invändningar mot den plattan.

Dessa två grupper är jämngamla men i helt olika skeden. De har de ofta varit. Men någon gång vid mitten av 2000-talet möttes nog deras musikaliska vägar för en kort sekund. Katatonia lyckas med det som Kent försökte med på skivan Du & jag döden. Sätta ord på det allra mörkaste i livet. Säkerligen delar de en del influenser i form av grupper som Sisters of Mercy och de mörkaste stunderna med Depeche Mode. Inte otänkbart heller att en del av de som går på Katatonias konsert på KB i Malmö i höst även kommer att befinna sig på Malmö arena senare i höst. Så de har nog ändå en del gemensamt. Kent och Katatonia. Mer än bara en begynnelsebokstav.

A Tribute To Guy Clark

I veckan försvann ytterligare en av musikhistoriens största låtskrivare. Det verkar vara 2016 års mörka melodi. Ett år i avskedets tecken. I detta fall handlar det om Guy Clark (1941-2016). Ett namn som för den allmänna publiken inte håller samma dignitet som David Bowie eller Prince men som för de som har ett intresse för alt-country, americana och singer/songwriter-musik varit ett högaktat namn sedan det tidiga 70-talet.

Guy Clark var en fantastisk låtskrivare. Väl i nivå med personliga favoriter som Townes Van Zandt och Mickey Newbury. Men till skillnad för dessa två herrar har jag personligen aldrig fallit för Clarks röst. Åtminstone inte om jag lyssnar för länge på hans plattor. Därför vill jag rekommendera ett hyllningsalbum som kom 2011, This One's For Him: A Tribute To Guy Clark (Ice House Music). Här samsas några av countryns största om utrymmet för att tolka Clarks bästa låtar och det räcker väl till en gedigen dubbel-cd.

För att ringa in Clarks storhet så bidrar pionjärer som Wille Nelson, Kris Kristofferson och Emmylou Harris med bidrag. Till Clark samtida och närbesläktade aktörer som John Prine och Jerry Jeff Walker är givetvis med. Även direkta efterföljare, som rent kommersiellt överträffat sin förebild, bidrar likt Rodney Crowell, Lyle Lovett, Steve Earle och Patty Griffin. Rosanne Cash är som så ofta förträfflig i sina tolkningar av andras låtar och Ron Sexsmith gör Broken Hearted People med den äran.. Det här är värdig summering av en stor låtskrivares livsverk.

Slim Cessna's Auto Club igen

Min förkärlek till Slim Cessna's Auto Club har i första hand inte så mycket med kvalitativ musik att göra. I många avseende gillar dem mer för det som de försöker göra än det som de faktiskt gör. Det är inte alltid bra, utifrån någon slags objektiv bedömning, men jag gillar det oftast ändå. Jag ska dock i ärlighetens namn erkänna att deras senaste projekt, Denver Broncos UK, åtminstone på skiva blev ganska tråkig historia. Det fungerade i en låt eller två men sen tappade till och med jag intresset. Deras senaste fullängdsalbum, Unentitled, var inte heller i nivå med den trio plattor de gav ut dessförinnan. Trots det finns det ingen risk att jag glömmer bort dem.

Nu är de aktuella med nytt album och jag är alltid lika nyfiken på vad de tar vägen med sin apokalyptiska domedagscountry. I september kommer ett album och här är ett första smakprov:

C90: Sveriges sista cowboy

Jag var och såg Dixie Chicks live för ett par veckor sedan på Malmö Arena. En konsert som kanske inte gnistrade men som jag ändå gick ifrån med stor behållning. Proffsig och välregisserad show som visserligen hämmades av vasst arenaljud och bristande spontanitet. Men låtarna och Natalie Maines fanns där med all sin kraft och det räcker för mig. Av någon anledning gick jag därifrån och tänkte på Olle Ljungström. Orsaken var att jag försökte hitta en kontrast till det jag precis upplevt och kom då att tänka på den enda gång jag sett "världens räddaste man" live. Det var på Strand i Stockholm för sisådär 6-7 år sedan.

Den konserten innehöll allt det som jag inte upplevde på Dixie Chicks-konserten. På gott och ont. Det var ett oproffsigt och skakigt framträdande där man som åhörare ständigt höll sig på helspänn för att Ljungström när som helst skulle falla ihop. Texter föll bort och andra oväntade inlägg tillkom. Varken musiker eller publik verkade vara beredda på hans infall som emellanåt upplevdes som teatraliska men som i de flesta fall synliggjorde en bräcklig människas balansgång genom livet. Den fullständiga kollapsen kändes aldrig långt borta. Och det var kanske just därför han var så älskvärd. Han hemlighöll aldrig sina tillkortakommande vilket fick den som lyssnade att känna sig i lite bättre dager. Hans musik lyckades i all sin cynism och sarkasm framkalla känslor av medmänsklighet och värme. Vi har ju på något sätt alla den där dekadenta och misslyckade personen inom oss som vi åtminstone inbillade oss att Olle sjöng om. Den där apan som liknar mig. De flesta håller den inom oss och låter den aldrig få ta makten över våra liv. I Olle Ljungströms fall var det annorlunda vilket gjorde hans levnadsöde nervkittlande.

Jag minns när jag första gången fängslades av hans musik. Det var på den tiden jag jobbade i skivaffär och CD-singlar fortfarande var ett gångbart koncept. Jag spelade då den för tiden alldeles nyutkomna singeln Jag och min far på repeat i butiken. Jag såg den dock som en lyckträff. Jag hade skapat mig en bild av Olle Ljungström som en självömkande och navelskådande storstadsposör som hade allt men gnällde ändå. För mig var han bara en i mängden av alla de kända människor som fanns överallt. Dessutom var jag för ung för att ha någon relation till Reeperbahn som i likhet med musik från samma era och genre känns mycket där och då. Var man inte med går inte känslan att återskapa. Inte för mig i alla fall.

Med tiden har dock hans musik oundvikligen smugit sig på och det har bidragit till att jag med rätta omvärderat min bild av honom. Ju mer jag fick reda på om honom desto mer mottaglig blev jag för hans låtskrivande. Framförallt hans texter. Låtar som Sånt som bara händer, Som du, Kaffe och en cigarett och Jag spelar vanlig blev med tiden betydande referenspunkter i en övergångsfas från ungdom till vuxenliv som både innehåller toppar och dalar. För mig har han dock aldrig varit en albumartist. Plattorna har i mina öronen varit alldeles för ojämna. Men han har bidragit med en mängd låtar som etsat sig fast och för evigt kommer att var en del av min musikhistoria. Han står för ett textförfattande som sticker ut och skiljer sig från mångt och mycket av den svenska låtskrivartraditionen som inte sällan har rötter i den svenska proggen eller den lundellska traditionen där manliga artister (lite väl förenklat) uttrycker sitt missnöje över livets hopplöshet och ensamhet med koppling till samhällets förfall. "De har bränt ner mina barndoms kvarter och nu mår jag skit"-perspektivet. Ljungström var annorlunda och riktade inte sällan udden mot sig själv. Som man bäddar får man ligga. En livsåskådning som jag mer känner igen mig själv i. Även om den givetvis går att ha invändningar emot.

Olle Ljungströms bortgång är givetvis sorglig. En unik röst i svenskt musikliv som aldrig gick att placera i något fack har försvunnit för gott. Sådana artister behövs och han kommer att vara saknad. Men hans död var knappast överraskande. Det kan låta som en efterhandskonstruktion men jag kom hem hem från Dixie Chicks-konserten och tänkte på att det var länge sedan man hörde något om Olle Ljungström. Han har ju haft en förmåga att skapa rubriker och tränga igenom mediebruset. Tanken på att hans dagar nog var räknade fanns där. Det ingick i dramaturgin att Olle Ljungström aldrig skulle få bli gammal. Sveriges sista cowboy.

Vila i frid. Det har du förtjänat.

Tack.

Med Parker Millsap kan jag fira den siste april

Jag blir nästan upprymd. Jag hade ju nästan glömt bort den här känslan. Att få gå vänta på ett helt ospelat album i över en månad, bygga upp en massa förväntningar, för att sedan bege sig med en pappersavi till närmaste utlämningställe, hämta paketet och med en barnslig förtjusning lägga plattan på skivtallriken och bara njuta av varje ny låt som ljuder ur högtalarna. För det låter fantastiskt, Parker Millsaps nya album The Very Last Day. Från början till slut. En dryg halvtimmes välljudande americana som trots väl beprövade verktyg och toner får musiken att kännas helt unik.

Jag uppskattade hans kritikerhyllade (visserligen mest i amerikansk press) och självbetitlade föregångare som kom 2014 och som fick honom att nå de större scenerna för att agera uppvärmare för etablerade artister som Jason Isbell och Old Crow Medicine Show. Den nya plattan är ytterligare ett steg i rätt riktning där influenserna är fler och det visserligen något valpiga men samtidigt så charmiga förhållningssättet till amerikansk musikhistoria förädlats med mer självsäkerhet och pondus. Här möts irländska tongångar med amerikansk soul. Självfallet en massa blues och country. Men i centrum befinner sig allt som oftast Millsaps utomordentliga röst och träffsäkerhet som till mångt och mycket är unikt i sitt slag.

Jag är rädd att detta album aldrig kommer lanseras på den svenska marknaden. Det är synd för jag hoppas jag kan få tillfälle att se honom live inom en snar framtid men jag är glad över att i vuxen ålder hitta en ny favorit som är född nästan ett och ett halvt decennium senare än mig själv. Det lovar gott inför framtiden. Det här är musik som är en kontrast till siste april-firande i studentikos lundabygd. Det betyder så mycket mer. The Very Last Day. 

Sturgill Simpson på rätt spår

Jag gillade Sturgill Simpsons debut. Som en traditionell countryplatta sprungen ur 1970-talets outlaw-mylla. Jag gillade även den smått psykedeliska uppföljaren Metamodern Sounds In Country Music även om jag inte ställde mig helt okritisk till hyllningskörerna. Ljudbilden och inramningen var lite väl pårökt för min smak, trots fina toppar. Den distanserade och nästan brusiga produktionen fick mig aldrig att känna att musiken berörde fullt ut även om den var mer egensinnig och unik i sitt slag än sin föregångare.

På hans alldeles nya album, A Sailor's Guide To Earth, känns det som om han har hittat en balans i musiken mellan tradition och nyskapande. Den känns, i ordets rätta bemärkelse, mer jordnära men ändå har Kentucky-sonen bibehållit det unika som utvecklades på föregångaren. Dessutom med en befriande injektion av av amerikansk sydstatssoul utan att det på något sätt känns krystat. Hans röst är lika övertygande som den alltid har varit vilket inte minst hörs i Nirvana-covern In Bloom. Det här är en platta som borde inspirera en och annan singer/songwriter där ute, vars produktion stått i stå, för att finna nya vägar att vandra.

Are You Serious?

Jag ser ett mönster. Den musik jag gillar är ute och jag börjar bli gammal och grå. Jag ser dock inget problem i detta utan känner bara att mitt envisa missionerande av god musik är av ett större värde. Det var nog så här Mats Olsson kände det på 1990-talet när han fortsatte att hylla Steve Forbert, Los Lobos och NRBQ trots att vinden blåste åt andra håll.

Knappt några av de nya skivor som jag gillar uppmärksammas i svensk press på nätet. Det gäller Black Mountain, vars senaste platta (IV) bitvis är utmärkt, men kanske främst Andrew Bird. Hans senaste album, Are You Serious, tillhör hans allra främsta vilket är ett mästerligt betyg bara det. Kanske det mest lättillgängliga men främst hans mest fokuserade och väl sammansatta på nästan ett decennium. Det kan varit jag som missat i medieflödet men jag har inte sett att någon av de mer etablerade musikjournalisterna uppmärksamma plattan. Det känns orättvist med tanke på hur bra det låter. Armchair Apocrypha från 2007 var ett hyllat konstnärligt verk av högsta rang, men de efterföljande plattorna har trots vackra stunder ofta hamnat i virrvarr av ljudslingor som jag inte vetat hur jag som lyssnare ska ta mig ur. Undantaget hyllningsalbumet till Handsome Family som jag inte gett tillräcklig uppmärksamhet för att bedöma. Are You Serious känns i alla fall som en välbehövlig nytändning.

Are You Serious har en perfekt mix av Birds egensinniga musikalitet och undersköna popmelodier där ljudmattor successivt byggs och skapar en harmoni som förenar olika musikaliska landskap. Jag vill även tro att multiinstrumentalisten Blake Mills medverkan bidrar till ett mer omväxlande sound vilket känns bekant från Mills bitvis utsökta soloalbum Heigh Ho från 2014. Oavsett orsak är plattan berikad med variation där man utöver fint gästspel av Fiona Apple bjuds på ett svulstigt rockcrescendo i Valleys Of The Young. Inledande låten Capsized för tankarna till Bill Withers. Spännvidden är stor men det spårar aldrig ur och visst bjuds du som lyssnare även på en del traditionella Bird-visor med lite visslande och en hel del fiolspelande. Det känns bekant och tryggt.

Black Mountain

Jag minns när jag köpte Black Mountains platta In the Future. Det var 2008. Jag bodde då i Stockholm och befann mig i en skivaffär vilket knappast tillhörde ovanligheterna vid denna tid. Vid detta tillfälle var det på Record Hunter på S:t Eriksgatan. Jag ville ha något nytt. Något som bröt med mina då allt för upptrampade musikaliska vägar av amerikansk folkrock, country och ledsna män med gitarrer (som jag visserligen alltid återvänder till). Jag frågade personalen om några tips och de plockade fram Black Mountain. För mig då ett helt okänt band. Jag föll direkt för kanadensarnas progressiva rock som andades Led Zeppelin och Pink Floyd men som med en låt likt Stay Free knöt an till till den amerikanska folkrock som präglat min musiksmak, då som nu. Min entusiasm kom dock av sig efter några genomlyssningar. Det blev emellanåt lite tråkigt i längden men jag var ändå glad för den injektion de gav till mitt ständiga musiksökande efter nya upptäckter. De öppnade mina ögon för ett mer vidsynt perspektiv på rockhistorien. Det är jag tacksam för än idag.

Sedan dess har de släppt en platta till som jag inte givit samma uppmärksamhet och ett soundtrack som jag missat helt men har förhoppningar om deras nya platta, döpt till IV vilket automatiskt ger historiska referenser. Men det låter mer som en symbios av Dark Side of the Moon och Physical Grafitti. De har även en del originalitet att bidra med. Det lovar i vilket fall gott. Den episka låten Mothers of the Sun som inleder plattan har snabbt blivit en ny favorit.