Lake Street Dive svänger

Om vi tänker oss att omständigheterna ville annat och att The Strokes hade åkt till Muscle Shoals och spelat in ett album med en livs levande Amy Winehouse. En inte helt korkad idé om det inte vore för att den senare inte är i livet annat än som hologram. Då hade det kanske låtit som den Boston-baserade kvartetten Lake Street Dive gör i låten You Go Down Smooth. En svängig bit som hör hemma på deras alldeles färska album Bad Self Portraits.

Parker Millsap: Old Time Religion EP

Nu finns min nya favorittrubadur Parker Millsaps EP Old Time Religion tillgänglig på Spotify och det är alltid en början. Jag har fortfarande inte hittat hans senaste album i annan form än som import men hoppas kunna komma över ett exemplar inom kort. Fram tills dess får jag nöja mig med denna EP i streamat format. Begreppet EP är för övrigt ett märkligt begrepp i ett modernt sammanhang. Men ni som är över 30 förstår väl vad som menas? I vilket fall handlar musiken om skön folkblues för 2010-talet och den kan alla njuta av.

The 80's Country Show (alla vägar bär till Nashville)

När det gäller rock- och countrymusik är det få decennium som är lika bespottade och hånade som 1980-talet. Kanske med rätta, för det var ju då många av de största artisterna satte på sig midjekorta kavajer och gick vilse i teknikens labyrinter kombinerat med lite för mycket opiater längs vägen. Jag har personligen ett ytterst ambivalent musikaliskt förhållande till detta årtionde. Men om man bortser från den pastellfärgade och glittriga ytan, den syntetiska ljudbilden och en del andra skavanker så gömmer det sig en hel del godbitar även från denna tid. Bra låtar har ju alltid skapats och det gäller bara att hitta dem under den kamouflerade ytan. Vissa tider kräver större ansträngning vilket ibland gör upptäckterna roligare.

Rent estetiskt kommer jag aldrig omvärdera 80-talets
countryscen. Osmakligt är bara förnamnet.

Just nu upplever 80-talet någon slags renässans inom rock- och countrymusiken. I dagarna släpps en skiva med Johnny Cash inspelningar från detta årtionde. I början året återutgavs Lucinda Williams hyllade och självbetitlade album från 1988 och för en tid sen lanserades det en, i min smak visserligen mindre lyckad, hyllning till Bob Dylan där respekterade alternativrock-aktörer lyfter fram hans mer anonyma 80-talsverk. Så det ligger i tiden att omvärdera 1980-talets rock- och countrymusik och där vill ju inte jag vara sen med att haka på denna trend. Man vill ju trots allt hänga med även om jag innerst inne har gett upp.

För en tid sedan påbörjade jag en spotifylista bestående av 70-talets bästa countryrock ur mitt trångsynta perspektiv. En lista som sakteliga börjat svälla ut till ett mastodontformat vilket inte är konstigt med tanke på vilken guldgruva detta årtionde utgör. Utmaningen blir desto större när jag nu påbörjar ett liknande projekt för 1980-talet. Men jag har insett att det finns en hel del att uppmärksamma och omvärdera, inte minst under inledningen då bland annat George Jones, Merle Haggard, Dolly och Emmylou med flera fortfarande höll sig på rätt sida om den syntetiska muren för att sedan mot slutet av årtiondet se hur nya aktörer som Dwight Yoakam, Steve Earle, Lyle Lovett med flera blommade ut. Hur som helst, här kommer min lista över mina personliga val från 1980-talets Nashville-präglade scen:

The 80's Country Show (alla vägar bär till Nashville)

Ages and Ages på Friends Arena?

Vissa låtar fastnar direkt och etsar sig fast i huvudet. På gott och ont. Som den här låten med den amerikanska rockgruppen Ages and Ages. Låten är hämtad från deras alldeles färska album Divisionary. Videon, som ni kan se nedan, skulle ju kunna användas i någon slags antimobbningkampanj a'la Friends. Och det är ju bra. På många sätt och vis. Musik för den som gillar grupper som Band of Horses, Blitzen Trapper, Decemberists och Grand Drive. Vackra melodier och indiepoppig körsång. Låten hittar ni också på min spotify-lista över lovande, ny musik från 2014.

Side Saddle har gjort låten för våren

Side Saddle är en till ny talangfull förmåga på den amerikanska folkpop-scenen. Låter som en lite mer "catchy" version av Ben Gibbard (Death Cab For Cutie) och M. Ward. Bakom artistnamnet står den Queens-baserade sångaren och låtskrivaren Ian McGuinness. Mer än så vet jag inte men tycker låten, som ni kan se i klippet nedan, sprider en skön och bitterljuv vårkänsla. Om det håller i längden vet jag inte men ibland räcker det om musik funkar för nuet. Och det gör definitivt det här. Lyssna!

Parker Millsap igen

Eftersom jag blivit mer och mer fängslad av den unga amerikanen Parker Millsap kan jag inte låta bli att dela med mig av ytterligare ett klipp där han är på besök hos redaktionen till den utmärkta tidskriften American Songwriter och framför låten When I Leave. Även den hämtat från den senaste självbetitlade skivan som gavs ut i år men tyvärr inte finns tillgänglig annat än som import i Sverige. Men det är nog bara en tidsfråga.

Parker Millsap: Truck Stop Gospel

Parker Millsap framställs med rätta som en av de där unga, lovande och brådmogna singer/songwriter-artisterna som hämtar inspiration från amerikansk folk, country och bluegrass. I likhet med talangfulla ynglingar som John Fullbright, Dylan Leblanc och Joe Nolan. Ur mitt perspektiv känns nog Millsap som mest intressant av dem alla. Det finns något egensinnigt hos honom och en lite lagom galen framtoning som för tankarna till en ung Tom Waits. Jag tror på det här, i längden, när det har fått mogna lite. Han är aktuell med sitt självbetitlade album som jag inte hört i sin helhet än men här kommer i alla fall ett smakprov som faller mig i smaken:

Vill ni höra mer av Millsap kan ni alltid lyssna på skivan Palisade från 2012 som han spelade in tillsammans med Michael Rose och finns tillgänglig på Spotify. Titellåten, som jag tidigare uppmärksammade här på bloggen, är utmärkt.

The Original Five - Skånsk bluegrass

Om jag hade haft lite mer framförhållning och vetat bättre hade jag i kväll gärna varit på det malmöbaserade bluegrassbandet The Original Fives releasefest för debutalbumet Greetings From Möllevången. Men ska jag vara ärlig hade jag ingen koll på gruppen innan jag läste dagens artikel om dem i Sydsvenskan och därför var det ju inte lätt med framförhållning. Och det vuxna småbarnslivet uppmuntrar ju inte direkt till spontanitet och flexibilitet. Istället sitter jag och lyssnar på deras musik via min dator och roas av charmen och spelglädjen. Och alla referenser. Musik som gärna håller sig traditionen men det blir ju lika bra för det. På nått sätt känns det ändå helt rätt med skånsk bluegrass.

The Audreys: My Darlin' Girl

Att upptäcka ny musik är idag ingen större utmaning. Åtminstone inte i kvantitet räknat. Det krävs inte många knapptryck på din Iphone eller dator för att du ska kunna hitta ett helt nytt band från andra sidan jordklotet. Problemet är ju snarare att du hittar för mycket och du blir snabbt mätt. Även en sådan inbiten musikjägare som jag drabbas av detta. Ett överflöd av god musik som gör det svårt att sålla ut vad som egentligen håller måttet och vad man personligen tycker om. Istället för att fördjupa sig och lyssna in en platta lockas du lätt till att söka dig vidare och klicka fram nästa upptäckt och fortsätta vidare på det spåret. Så kan man hålla på i timtals. Ungefär som vi moderna människor läser nyheter. Inget djup men mycket yta. Den moderna världen uppmuntrar till ett sådant beteende och det är svårt som enskild individ att stå emot. Men sen träffar det helt plötsligt rätt och timmar av planlöst sökande på diverse musiksajter, Youtube och Spotify återfår sin mening.

Som idag då jag upptäckte denna bluesiga och countrydoftande indierock från Australien. The Audreys är aktuella med sitt fjärde album, 'Til My Tears Roll Away, som jag hittade på en kompis spellista för 2014. Gruppen är ur ett australiensiskt perspektiv ett etablerat och prisbelönat rockband på den alternativa scenen och senaste skivan är inspelad i samma studio som nationalklenoder likt INXS och Midnight Oil har spelat in en gång i tiden. Jag kan inte säga så mycket om hela skivan i fråga eftersom jag råkade klicka mig vidare innan jag hade hunnit lyssna klart. (Det är därför jag gillar vinylen, den uppmuntrar till koncentrerad konsumtion). Men den här låten gillar jag i vilket fall och albumet låter bitvis lovande:

W.B. Givens rör på sig

Jag publicerade för ett par månader sen ett youtube-klipp här på bloggen med W.B. Givens fantastiskt sköna countrydänga Oh My God. Detta inlägg fick kanske inget större genomslag vilket är lite synd. För min känsla är att det är alldeles för få potentiella lyssnare som upptäckt Givens musik. Därför försöker jag igen.

Jag vet inte mycket om denna Mississippi-fostrade, men numera Nashville-baserade, artist mer än att han förra året på egen hand gav ut sin debutskiva Locomotion  i digitalt format för nedladdning. Jag kan ibland vara lite skeptiskt gentemot Spotifys oändliga utbud men i detta fall är jag tacksam att skivan finns tillgänglig. För skivan är riktigt bra och den senaste veckan har jag inte kunnat slita mig ifrån den. Vill ni ta reda på lite mer om artisten i fråga så hänvisar jag till hans hemsida. Vad jag vet så finns denna skiva endast i digitalt format än så länge vilket jag givetvis kan tycka är lite synd. Men bättre det än ingenting alls och det är ju lättillgängligt. Alla kan lyssna så det vore dumt om ni inte gjorde det.

Musiken är en lagom mix av nytt och gammalt och du hör spår av allt från Willie Nelson och Townes Van Zandt till Brad Paisley och Pistol Annies. Inget revolutionerande nytt men ni som varit inne på min blogg förr och fått kännedom om min musiksmak vet att jag uppskattar traditionen. Främst artister som med stil och en egensinnig finess vårdar sina musikaliska rötter och förflyttar sig framåt. Det tycker jag Givens lyckas med, så missa för guds skull inte detta.