Ett sista julkort från denna blogg

God jul och gott nytt år!

Ett sista inlägg. Med My Morning Jacket förstås. De får sätt punkt.

Årets bästa album 2015 - Nu får det räcka...

Att kalla detta detta en årsbästalista är förmätet. Jag kan erkänna att jag inte har koll på vad som hänt inom  rock- och popmusiken utanför min fyrkantiga låda under detta år. Dessutom har jag nästan helt och hållet tappat modern soul, hiphop och r'n'b. Men det var nog egentligen ganska länge sedan. Men jag vill ändå traditionsenligt lista mina favoritalbum från detta år. Det har ändå varit ett bra musikår.

1. Father John Misty I Love You Honeybear
Det är galet men ändå vackert. Galet vackert. När Josh Tillman trädde in i rollen som Father John Misty hände något med hans musik. Luften blev fri och nyanserna fler. Helt enkelt roligare att lyssna.

2. Daniel Norgren Alabursy/The Green Stone
Norgren har gjort två fantastiska plattor detta år. Dessutom bjudit på en fulländad spelning på Stadsteatern i Lund. Enda problemet är att skivorna inte går att skilja åt och därför är de båda med på samma plats. Svensk americana när den är som vackrast och mest egensinnig.
'

3. Ane Brun When I'm Free
En artist som växer för varje platta hon ger ut. Detta trots att hon varit med ett tag nu. Fastnar aldrig i hjulspår utan rör sig ständigt framåt utan att tappa fotfästet. Föregångaren tenderade i all sin förträfflighet att i längden bli något slätstruken. På denna platta händer det mer.

4. Jason Isbell Something More Than Free
5. Dave Rawlings Machine Nashville Obsolete
6. Eilen Jewell Sundown Over Ghosttown
7. Anna Von Hausswolff The Miraculous
8. Punch Brothers The Phosphorescent Blues
9. Sufjan Stevens Carrie & Lowell
10. James McMurtry Complicated Game
11. Courtney Barnett Sometimes I Sit and Think, Sometimes I Just Sit
12. Kacey Musgraves Pageant Material
13. Dawes All Your Favorite Bands
14. Emmylou Harris & Rodney Crowell Travelling Kind
15. My Morning Jacket Waterfall
16. The Wood Brothers Paradise
17. The Sword High Country
18. The Decemberists What A Terrible World, What A Beautiful World
19. Wilco Star Wars
20. Brandi Carlile The Firewatcher's Daughter
21. The Tallest Man On Earth Dark Bird Is Home
22. Deslondes Deslondes
23. Villagers Darling Arithmetic
24. Algiers Algiers
25. Calexico Edge Of The Sun

Jag vill tillägga att det finns mängder av album jag inte hunnit lyssna på än. Ett av dem är Baroness senaste som släpps nu i december. En skiva jag har höga förväntningar på.

Med det sagt är sista ordet på denna blogg skrivet. Tack för musiken!

God jul och allt sånt där...

Det blev en ny jullista till på Spotify. För 48:e gången i ordningen. Misslyckas ständigt. Men den här tror jag på, den är bra.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - Hela listan

Så var listan klar till slut och därmed denna blogg fullbordad. Att göra en icke-allmängiltig, subjektiv och tidskrävande lista av detta slag när du är tvåbarnsfar med ett heltidsjobb, visserligen delvis föräldraledig, samtidigt som diverse kriser äger rum i omvärlden kan ju tyckas aningen världsfrånvänt. Det är knappast tillräckligt många som bryr sig och några intäkter är ju inte att tala om. Det borde finnas viktigare saker att rikta sitt engagemang, sin uppmärksamhet och tid emot. I ärlighetens namn saknas rationella skäl till detta arbete men sammanfattningsvis får jag bara säga att det har varit fantastiskt kul. På ett ytterst nördigt vis, men ändå. Jag ångrar inte en minut som jag har lagt på detta projekt och faktum är att det inte har varit så tidskrävande som det kanske verkar. Listan har ju funnits färdig i mitt huvud sedan länge.

Att gå tillbaka i tiden och i sitt liv för att återupptäcka och omvärdera musik är något av det bästa som finns i denna värld. Jag vill uppmuntra alla till att göra listor vad det än kan handla om. Måste inte nödvändigtvis vara musik. Det berikar och får en att släppa nuet för en stund. Men det handlar inte om någon "bästa"-lista. Jag är knappast kvalificerad att avgöra vad som är bra eller dåligt ur ett större och om möjligt mer objektivt perspektiv. Det finns det folk som får betalt för att göra och de fixar det bättre. Det handlar bara om plattor som blivit personliga favoriter under de senaste 15 åren och förhoppningsvis kan det inspirera någon annan till att lyssna lite mer på musik. Så bli inte för upprörda om ni saknar Mumford & Sons, Jay-Z, Håkan Hellström, the xx, Kendrick Lamar eller Coldplay på listan. Gör en egen lista istället.

Här har ni hela listan. Länkar till inläggen hittar ni på skivans titel och längst ner finns en Spotify-lista på samma tema.

1. My Morning Jacket Circuital (2011)
2. Sixteen Horsepower Secret South (2000)
3. Midlake The Courage of Others (2009)
4. Solomon Burke Don't Give Up On Me (2002)
5. Feist The Reminder (2007)
6. The White Stripes White Blood Cells (2001)
7. Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)
8. Gillian Welch The Harrow & The Harvest (2011)
9. Esbjörn Svenssons Trio Leucocyte (2008)
10. Mastodon Once More 'Round The Sun (2014)
11. Robert Plant & Alison Krauss Raising Sand (2007)
12. PJ Harvey Let England Shake (2011)
13. Wilco Yankee Foxtrot Hotel (2002)
14. Grandaddy The Sophtware Slump (2000)
15. Christian Kjellvander I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007)
16. Sixteen Horsepower Folklore (2002)
17. My Morning Jacket Z (2005)
18. Richard Hawley Coles Corner (2005)
19. Fleet Foxes Fleet Foxes (2008)
20. Arcade Fire Neon Bible (2007)
21. The National High Violet (2010)
22. Ryan Adams Heartbreaker (2000)
23. Bill Fay Life Is People (2012)
24. Bon Iver For Emma, Forever Ago (2008)
25. Leonard Cohen Popular Problems (2014)
26. Opeth Pale Communion (2014)
27. Blind Boys of Alabama Spirit Of The Century (2001)
28. Lloyd Cole Broken Record (2010)
29. Queens Of The Stone Age Songs For The Deaf (2002)
30. Band Of Horses Cease to Begin (2007)
31. Sufjan Stevens Illinois (2005)
32. Dixie Chicks Taking the Long Way (2006)
33. Calexico Carried To Dust (2008)
34. Bill Callahan I Wish We Were An Eagle (2009)
35. Wovenhand Refractory Obdurate (2014)
36. Kent Vapen & Ammunition (2002)
37. Damien Jurado Where Shall You Take Me? (2003)
38. Loney Dear Dear John (2009)
39. Phosphorescent Muchacho (2013)
40. Tift Merritt Traveling Alone (2012)
41. The Decemberists The King Is Dead (2011)
42. Glasvegas Glasvegas (2008)
43. Baroness Yellow & Green (2012)
44. Midnight Choir Unsung Heroine (2000)
45. The Magic Numbers The Magic Numbers (2005)
46. Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)
47. John Grant Queen Of Denmark (2010)
48. The Roots Undun (2011)
49. Slim Cessna's Auto Club Bloody Tenent Truth Peace (2004)
50. Nick Cave and the Bad Seeds No More Shall We Part (2001)

Artister som nästan kom med: Kasey Chambers & Shane Nicholson, Sade, Merle Haggard, Rodney Crowell, Kanye West, Ane Brun, Father John Misty, Anna Ternheim, Lost In The Trees, The Elected, Volbeat, Common, Alison Krauss, Säkert, Peter LeMarc, Jason Isbell, Kacey Musgraves, Daft Punk, Damien Rice m. fl.

Spotifylista med tre låtar från varje album:

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #1

#1: My Morning Jacket Circuital (2011)

Det är något med rösten. En del fängslar och berör medan andra faller i glömska. Det handlar oftast inte om de mest tekniskt begåvade eller professionellt skolade. Det är visserligen ett uttjatat påstående men i sammanhanget tåls det att upprepas. Det handlar ju om känslan men också om att skapa en symbios mellan musiker och sångare.

Jim James har en röst som jag aldrig kunnat värja mig från. Sedan första gången jag hörde låten The Bear som framfördes av en tidig upplaga av My Morning Jacket har den alltid funnits nära till hands. I CD-spelaren, i en mp3, i en Ipod, smartphone eller på vinyl. Att det band som sedan backar upp denna röst utvecklats till ett av världens bästa gör ju inte saken sämre. Rösten och bandet har med tiden lyckats harmonisera varandra och skapar en imponerande helhet som rör sig fram med självförtroende och plockar godbitarna ur hela den amerikanska rockhistorien samtidigt som de inte räds moderna inslag av electro och okonventionell disco och funk.

Därför känns det som en självklarhet att Circuital, MMJ:s platta från 2011, skulle toppa denna ytterst subjektiva lista över 2000-talets bästa musik. Det är en skiva som är inspelad av en grupp som befinner sig vid zenit. De hade då utvecklats från en lovande indielarv, till en talangfull americanapuppa för att sedan bli en fritt flygande rockfjäril i alla dess kulörer under loppet av ett drygt decennium och med fem löftesrika album att luta sig tillbaka mot.

Här finns mängder av nyanser och stämningar som fyller hela spektrat över vad som kan förväntas av en rockorkester från Kentucky. Det finns hypnotiska, atmosfäriska och meditativa bitar i sann MMJ-anda i den inledande Victory Dance och titellåten. Det finns en arenarockande energi i ångvälten Holdin' on to Black Metal. Lägg där till tre utmärkta ballader och två fantastiska poplåtar i The Day Is Coming och Outta of My System. De två övriga låtarna på detta album hade jag kunnat lyfta som fina popdängor på vilket annat album som helst som kommit under detta sekel men i sammanhanget överskuggas de av albumets övriga alster och faller in i den slätstrukna kategorin av "mellanlåtar". Men att vara en mellanlåt på detta album är inget dåligt betyg.

Det tragiska i sammanhanget är väl bara att det utvecklade fjärilsstadiet är en ytterst kort fas i fjärils totala livscykel. Det brukar vara början på slutet. När de är som vackrast. Jag hoppas inte det gäller My Morning Jacket. De behövs ett tag till. Men något säger mig att detta är deras motsvarighet till Automatic For The People, London Calling eller Physical Graffiti. Ett mästerverk som aldrig kommer att överträffas.

Watkins Family Hour

Watkins Family Hour frontas av syskonen Sean och Sara Watkins, som har ett förflutet i progressiva bluegrassbandet Nickel Creek, och förgylls av en idel skara respekterade musiker. Deras debutskiva kom i somras och gick mig då obemärkt förbi. Det gör den inte nu längre. Men det är ju sådan där lågmäld men ändå trallvänlig folkcountry som jag har svårt att säga nej till.  Här framför de en Lindsey Buckingham-komponerad Fleetwood Mac-låt:

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #2

#2: Sixteen Horsepower Secret South (2000)

Det tog lite tid för mig att förstå. Första gången jag lyssnade på Secret South var jag inte riktigt med på tåget. Jag var på stationen men väskan var inte färdigpackad. Visst hästkrafterna hörde jag men med några undantag så hittade jag inte låtarna i Sixteen Horsepowers gotiska countryvärld. Men som det ofta är med riktigt stor konst kräver den tid att upptäckas även om den finns där till synes rakt framför en. Det var först efter uppföljaren Folklore och senare en konsert på Berns i Stockholm som jag på riktigt löste biljetten som ledde mig in i David Eugene Edwards apokalyptiska countrylandskap. Då återvände jag till Secret South och sen dess är jag fast och idag är det denna skiva jag håller högst i Edwards produktion som nu sträcker sig över två decennium.

Med undantag för två utsökta covers, Nobody 'Cept You (Dylan) och Wayfaring Stranger (trad.), och den mer direkta inledningen i Clogger, kräver stora delar av detta album tålamod, koncentration och eftertanke hos lyssnaren. Det här är ingen hissmusik. Melodier och känsloyttringar flyter samman och det kan emellanåt vara svårt att hålla isär låtarna från varandra. Musiken lämnar dock en aldrig oberörd så länge du lyssnar allt vad du orkar. Symptomatiskt är att Nobody 'Cept You i Dylans egna version är en tämligen alldaglig låt som lätt passerar obemärkt förbi. (Du hittar den på The Bootleg Series Volume 1-3.) Edwards & Co transformerar den genom ett gotiskt 16 HP-filter och därefter framträder den som en helt fantastisk låt. Det är inte enda gången den Denver-förankrade kvartetten (senare trio) visar på fingertoppskänsla och lyckas förädla låtmaterial på ett nästintill alkemistiskt vis. Men även deras egna material räcker långt och visar att de är ett unikt och oumbärligt inslag i rockhistorien. Det bekräftas inte minst med låtar som Poor Mouth, Splinters och Strawfoot. Här finns inget överflödigt, det är högsta klass rakt igenom.

Du behöver inte studera Edwards texter på orden. Känslan som musiken förmedlar innefattar både en yttre och inre kamp mellan ont och gott och den går inte att ta miste på. Harmagedon står och knackar på dörren varje gång du lyssnar. Du behöver inte heller dela Edwards religiösa övertygelse innan du lyssnar för att du ska inse storheten med denna platta. Du blir i slutändan övertygad ändå. År 2015 känns dessutom albumet mer angeläget än någonsin förr. Det finns alltså ingen anledning till att inte lyssna.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #3

#3: Midlake The Courage Of Others (2010)

Det finns något episkt och storslaget över den bitterljuva och ödesmättade känsla som redan de första tonerna på Midlakes tredje album inger. Det är inte för att de slår på stora trumman på något sätt, tvärtom snarare, utan för den melodiösa perfektion som blir påtaglig redan efter några sekunders lyssnande. Känslan växer sig starkare ju längre jag lyssnar på plattan och är minst lika påtaglig idag som när den kom för snart sex år sedan. Främst är det de förföriska melodierna som vävs in i stämsång, tvärflöjtsharmonier och gitarrmattor och som förtrollar likt ett underjordiskt väsen i en medeltida sagovärld.

Det har under 2000-talet figurerat flertalet talangfulla och skäggiga folkrocksgrupper som hämtat inspiration från både de brittiska öarna i form av Petangle, Fairport Convention och Richard Thompson och från Amerika med ledstjärnor som Crosby, Stills & Nash, Gene Glark och Simon & Garfunkel. Men ingen grupp låter som Midlake gjorde på The Courage Of Others och till viss del även på föregångaren The Trials Of Van Occupanther. Det fanns något där som kändes unikt. Utöver ovan nämnda finns det tongångar som för tankarna till både Radiohead och Fleetwood Mac. Det som är gemensamt för Midlake med dessa gruppers starkaste bidrag till rockhistorien är att de inte behöver använda sig av några spektakulära innovationer för att nå största möjliga effekt av musiken. Den där euforiska känslan som ofta uppstår när du lyssnar på storslagen musik smyger sig på ändå och håller i sig under lång tid. Det finns ingen anledning att lyfta ur enskilda spår på skivan för det är helheten som gör det.

Midlake hamnade lite i skymundan i skäggrocksträsket av ett lite mer lättillgänligt Band of Horses och kritikergunstlingarna i Fleet Foxes. Men i min värld stod sig Texaskvintetten sig främst. Kanske var det sångaren Tim Smiths bidrag som gjorde det. För när han sedan försvann blev de visserligen ett ytterst kompetent men tämligen ordinärt rockband. Den flanelldoftande tvärflöjtsrocken blev aldrig vackrare än så här. Jethro Tull får ursäkta.

DBUK - Denver Broncos UK (SCACUNINCORPORATED)

Jag har inte riktigt förstått skillnaden mellan mina personliga favoriter i det punkiga domedagscountrybandet Slim Cessna's Auto Club och Denver Broncos UK. De tongivande medlemmarna är fortfarande Jay Munly och Slim Cessna men med bland annat kvinnlig medverkan i form av Rebecca Vera. Soundet är lite mer tillbakalutat men känns för övrigt bekant. I vilket fall finns DBUK:s debutalbum, Songs One Through Eight, nu tillgängligt för beställning här eller streamat på på Spotify. Musiken kan liknas vid en film av Coenbröderna fast på skiva. En märklig liknelse kanske men ni får lyssna själva så kanske ni förstår vad jag menar.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #4

#4: Solomon Burke Don't Give Up On Me (2002)

Jag är väl medveten om att jag tillhör en privilegierad grupp i samhället. Jag har haft tur. Hitintills åtminstone och det får man ju vara ödmjukt tacksam för. Men för den sakens skull är inte livet en enkel sak att handskas med. Oro och ångest över stort och smått påverkar oss alla vid olika skeenden i livet. Vid dessa tillfällen, när det mörka tar överhanden och demonerna får härja fritt i ens inre, får musiken en allt viktigare funktion. Det finns då skivor och artister jag återvänder till och Solomon Burkes Don't Give Up On Me är en av dessa.

Solomon Burke hade en av de största och mest kraftfulla rösterna inom den amerikanska soulmusiken. Det är inte för intet han kallades The King of Rock & Soul. Efter ett framgångsrikt sextiotal följde ett par decennier där han i första hand levde på gamla meriter och ett par hyllade gospelinspelningar men som inte riktigt nådde en lika bred publik. Däremellan agerade han även pastor, begravningsentreprenör och är dessutom upphovsman till 21 barn i två äktenskap. Att han har erfarenhet av både livets goda och mörka sidor är något som bekräftas på albumet Don't Give Up On Me som blev ett slags comebackalbum för en artist som egentligen alltid varit produktiv. Hans karriär går att likna vid soulmusikens motsvarighet till Johnny Cash där de under det sista decenniet av deras respektive liv fick uppleva en välförtjänt musikalisk renässans efter lång och trogen tjänst. Deras förmåga att träda över genregränser och trots hög ålder fortsätta betrakta modern pop- och rockmusik med nyfikna och öppna ögon utan att rucka på sin egen övertygelse eller trovärdighet bidrog till att de lockade till sig en skara unga beundrare trots att de själva befann sig i pensionsålder.

Don't Give Up On Me spelades in live i en studio i Los Angeles, där Burke hade sitt hem, på fyra dagar med den smakfullt ljudkänsliga Joe Henry som producent. Några av rockhistoriens främsta låtskrivare, som Tom Waits, Dan Penn, Bob Dylan, Nick Lowe, Van Morrison och Elvis Costello, bistod med material och slutresultatet är fantastisk. Trots vitt skilda låtskrivare finns det en sammanhängande röd tråd. Sinnesnärvaron är total under hela albumets speltid och präglas av ett tillbakalutat och eftertänksamt lugn som skänker förtröstan och hopp i dystra tider.

Titelspåret, där Dan Penn står som en av upphovsmännen, tillhör inte helt oväntat albumets höjdpunkter. Något mer förvånande, utifrån ett vidare tidsperspektiv, är att det är två britter med rötter i new wave-musiken, Costello och Lowe, som står för två andra av mina personliga favoriter på skivan. Inte överraskande med tanke på artisternas låtskrivarförmåga, de har ju alltid haft en förkärlek till amerikansk soul, country och gospel, men deras musikaliska bakgrund är ändå väsensskild från Burkes och kanske är det därför det blir så förträffligt resultat. Joe Henrys egna bidrag, Flesh And Blood, är också värd att nämna i sammanhanget och att The Blind Boys of Alabama gästar på None Of Us Are Free gör det hela knappast sämre. Som helhet finns det inga djupa dalar och det är nog enbart Dylans Stepchild som går mig obemärkt förbi.

Solomon Burke dog hastigt på en flygplats i Amsterdam 2010, 70 år gammal, under en pågående turné. Att han inte alltid prioriterade sin hälsa kanske framgår av videoklippet nedan. Men hans välljudande gospelröst och själfulla musik lever kvar och behövs mer än någonsin i en allt oroligare värld.