Den 14:e oktober kommer Kjellvander med sitt nya album. Via Soundcloud hittar du ett smakprov och den första singeln Midsummer (Red Dance) finns i sin helhet på Spotify.
söndag 28 augusti 2016
Höstkänning (med tillförsikt)
Det finns artister jag aldrig kommer sluta lyssna på. David Eugene Edwards (Wovenhand) och Christian Kjellvander är två av dem och båda dessa muntergökar kommer under hösten ut med nya album. Lägger jag därtill kommande konserter med den ovan nämnda Edwards, Katatonia, Loney Dear och Kents avskedsshow så ser det ut att bli en fin höst.
Den 14:e oktober kommer Kjellvander med sitt nya album. Via Soundcloud hittar du ett smakprov och den första singeln Midsummer (Red Dance) finns i sin helhet på Spotify.
Den 14:e oktober kommer Kjellvander med sitt nya album. Via Soundcloud hittar du ett smakprov och den första singeln Midsummer (Red Dance) finns i sin helhet på Spotify.
lördag 27 augusti 2016
Robert Ellis
Det är svårt att inte tänka på Paul Simon när man lyssnar på Robert Ellis. Det är knappast något dåligt betyg. Kanske beror det på att han på sitt förra album gjorde en cover på Still Crazy After These Years. Men det finns något mer som förenar denna begåvade låtskrivare med en av musikhistoriens största legender. En talang utöver det vanliga.
Hans senaste, självbetitlade album, som kom tidigare i år låter i vilket fall utmärkt. Precis som föregångaren. Lyssna på de båda men glöm aldrig bort Paul Simon. Det kanske inte finns någon risk för det.
Hans senaste, självbetitlade album, som kom tidigare i år låter i vilket fall utmärkt. Precis som föregångaren. Lyssna på de båda men glöm aldrig bort Paul Simon. Det kanske inte finns någon risk för det.
fredag 26 augusti 2016
Jag väljer Toni...
Jag ser recensioner med en massa plus, tärningar, getingar, smileys och inser att Håkan Hellström har kommit med något nytt. I första ögonblicket tänker jag att det måste jag kolla upp. Men innan jag hunnit skriva in den sympatiska göteborgarens namn, Sveriges alldeles egna Springsteen, i sökfältet på Spotify hinner jag ändra mig. Jag orkar inte försöka denna gång. Jag har försökt alldeles för länge nu.
I över ett och ett halvt decennium har jag försökt uppskatta hans produktioner. Visst har jag hittat ett och annat guldkorn till låt men aldrig kunnat instämma i de hyllningskörer som uppstår i hans efterföljd. Jag har till och med gått på en konsert och hoppats på någon slags frälsning men aldrig upplevt den eufori omgivningen beskriver. Det var okej men inte så mycket mer. Delvis beroende på att The Ark spelade innan den kvällen och då blir ju det mesta man hör därefter en förbättring. Från just den augustikvällen på Sofiero var det ändå Annika Norlin (Säkert) som berörde mest. Nä, jag orkar inte ge Håkan mer tid. Inte ikväll. Tiden är för värdefull för att ödsla på att försöka. Det är ett ålderstecken.
Så istället för Håkan Hellström skrev jag Toni Holgersson sökfältet. Det lät bra. Det är ett ålderstecken.
I över ett och ett halvt decennium har jag försökt uppskatta hans produktioner. Visst har jag hittat ett och annat guldkorn till låt men aldrig kunnat instämma i de hyllningskörer som uppstår i hans efterföljd. Jag har till och med gått på en konsert och hoppats på någon slags frälsning men aldrig upplevt den eufori omgivningen beskriver. Det var okej men inte så mycket mer. Delvis beroende på att The Ark spelade innan den kvällen och då blir ju det mesta man hör därefter en förbättring. Från just den augustikvällen på Sofiero var det ändå Annika Norlin (Säkert) som berörde mest. Nä, jag orkar inte ge Håkan mer tid. Inte ikväll. Tiden är för värdefull för att ödsla på att försöka. Det är ett ålderstecken.
Så istället för Håkan Hellström skrev jag Toni Holgersson sökfältet. Det lät bra. Det är ett ålderstecken.
måndag 8 augusti 2016
New Adventures in Hi-Fi fyller snart 20 år. Det ska firas!
Om en dryg månad fyller R.E.M:s platta New Adventures in Hi-Fi 20 år. Knappast en händelse som kommer uppmärksammas i några vidare kretsar. Det tillhör ju inte något av de album som den nu insomnade Athens-kvartetten, senare trio, är mest ihågkomna för. Men på ett personligt plan fyller denna skiva en viktig funktion och att det snart gått två decennier sedan denna platta kom sätter om inte annat perspektiv på den musiknördiga delen av mitt liv som periodvis tagit en oproportionerligt stor plats.
Albumet släpptes den 10 september 1996. Vid denna tidsperiod var jag som mest hängivet fan av gruppens musik. Likt många andra dyrkade jag mästerverket Automatic for the People, vilket jag gör än idag, jag hade letade mig tillbaka till deras guldkorn på 80-talet och vägrat accepterat svagheterna i föregångaren, den så påklistrat rockiga, Monster från 1994. När New Adventures in Hi-Fi släpptes hade den mycket att leva upp till, både hos mig och för övriga musikvärlden. Kanske var det därför den gick ganska obemärkt förbi trots de relativt goda recensioner den möttes av. Den saknade några direkta hitsinglar och försäljningsmässigt blev det lite av en flopp. De hade med sina tidigare album skapat en måttstock som de skulle få svårt att leva upp till under de efterföljande 15 åren som de fortfarande var verksamma. Jag minns visserligen att jag gillade albumet men glömde ganska snabbt bort det och har senare gjort bedömningen att jag kanske önskade att jag gillade plattan mer än vad jag verkligen gjorde. Dessutom kom trummisen Bill Berrys avhopp ett år senare och det decennium som följde med tre relativt intetsägande album att lägga sin mörka skugga över skivan.
Under den senaste månaden har jag plockat upp mitt intresse för gruppens musik igen, främst på grund av att jag har återköpt deras 80-talsplattor på vinyl. Det har även gjort att börjat lyssna på deras senare produktion för att jämföra och placera musiken i perspektiv. Jag inser när jag lyssnar på New Adventures igen så är ovanstående bedömning av plattan felaktig. Den känns relevant än idag. För den innehåller en massa bra musik som står sig väl i konkurrensen med övriga plattor i gruppens gedigna katalog. Här finns låtar som den suggestiva och smygande balladen E-Bow the Letter med Patti Smith som en betydande del i bakgrunden samt den så effektfullt distat alarmerande men samtidigt bitterljuvt melankoliska Leave. Två av gruppens allra bästa låtar totalt sett över deras karriär som sträckte sig över nästan tre decennier.
Plattan inleds med How the West Was Won and Where It Got Us som nästan är lika effektfull och förförisk som Drive på Automatic For the People. Det finns även utsökta låtar i klassiskt R.E.M-format i New Test Leper, Be Mine och Electrolite. Utöver detta finns det mer nyanser att upptäcka i albumet som helhet. Till minussidan ska kanske läggas att albumet är i längsta laget spretar något mellan de rockiga inslag som präglade föregångaren Monster och de mer nedtonade låtarna som kom att bli gruppens signum under 90-talets inledning. Plattan spelades in under den turné som följde Monster och kanske är det därför det inte upplevdes som lika sammansvetsat och homogent som deras tidigare album. Men när jag skriver detta så inser jag att det är nog egentligen enbart mästerverk som tidigare nämnda Automatic och debuten Murmur som varit helgjutna från början till slut. Möjligtvis ska även den personliga favoriten och så ofta bortglömda Life's Rich Pageant från 1986 nämnas i detta sammanhang. Album som är nästintill omöjliga att leva upp till.
Det var nog därför många med mig såg New Adventures som ett lovande mellanalbum i väntan på ett nytt mästerverk och därför placerades skivan i hyllan utan att jag fullt ut insett dess skönhet vilket jag hade gjort om det hade handlat om vilken annan grupp som helst. Med R.E.M var det annorlunda. Nu föll sig inte den fortsatta historien lika väl ut som man hade hoppats. Trots enstaka ljusglimtar längs vägen var det först med deras avskedsplatta Collapse Into Now från 2011 som de återhämtade sig musikaliskt från Bill Berrys avhopp och lät som ett sammansvetsat och intressant rockband igen.
Av dessa skäl hoppas jag att ni som läser detta tar er tid och firar den 10 september detta år med att lyssna på New Adventures in Hi-Fi. En för övrigt något missvisande titel, men låt så vara.
Albumet släpptes den 10 september 1996. Vid denna tidsperiod var jag som mest hängivet fan av gruppens musik. Likt många andra dyrkade jag mästerverket Automatic for the People, vilket jag gör än idag, jag hade letade mig tillbaka till deras guldkorn på 80-talet och vägrat accepterat svagheterna i föregångaren, den så påklistrat rockiga, Monster från 1994. När New Adventures in Hi-Fi släpptes hade den mycket att leva upp till, både hos mig och för övriga musikvärlden. Kanske var det därför den gick ganska obemärkt förbi trots de relativt goda recensioner den möttes av. Den saknade några direkta hitsinglar och försäljningsmässigt blev det lite av en flopp. De hade med sina tidigare album skapat en måttstock som de skulle få svårt att leva upp till under de efterföljande 15 åren som de fortfarande var verksamma. Jag minns visserligen att jag gillade albumet men glömde ganska snabbt bort det och har senare gjort bedömningen att jag kanske önskade att jag gillade plattan mer än vad jag verkligen gjorde. Dessutom kom trummisen Bill Berrys avhopp ett år senare och det decennium som följde med tre relativt intetsägande album att lägga sin mörka skugga över skivan.
Under den senaste månaden har jag plockat upp mitt intresse för gruppens musik igen, främst på grund av att jag har återköpt deras 80-talsplattor på vinyl. Det har även gjort att börjat lyssna på deras senare produktion för att jämföra och placera musiken i perspektiv. Jag inser när jag lyssnar på New Adventures igen så är ovanstående bedömning av plattan felaktig. Den känns relevant än idag. För den innehåller en massa bra musik som står sig väl i konkurrensen med övriga plattor i gruppens gedigna katalog. Här finns låtar som den suggestiva och smygande balladen E-Bow the Letter med Patti Smith som en betydande del i bakgrunden samt den så effektfullt distat alarmerande men samtidigt bitterljuvt melankoliska Leave. Två av gruppens allra bästa låtar totalt sett över deras karriär som sträckte sig över nästan tre decennier.
Plattan inleds med How the West Was Won and Where It Got Us som nästan är lika effektfull och förförisk som Drive på Automatic For the People. Det finns även utsökta låtar i klassiskt R.E.M-format i New Test Leper, Be Mine och Electrolite. Utöver detta finns det mer nyanser att upptäcka i albumet som helhet. Till minussidan ska kanske läggas att albumet är i längsta laget spretar något mellan de rockiga inslag som präglade föregångaren Monster och de mer nedtonade låtarna som kom att bli gruppens signum under 90-talets inledning. Plattan spelades in under den turné som följde Monster och kanske är det därför det inte upplevdes som lika sammansvetsat och homogent som deras tidigare album. Men när jag skriver detta så inser jag att det är nog egentligen enbart mästerverk som tidigare nämnda Automatic och debuten Murmur som varit helgjutna från början till slut. Möjligtvis ska även den personliga favoriten och så ofta bortglömda Life's Rich Pageant från 1986 nämnas i detta sammanhang. Album som är nästintill omöjliga att leva upp till.
Det var nog därför många med mig såg New Adventures som ett lovande mellanalbum i väntan på ett nytt mästerverk och därför placerades skivan i hyllan utan att jag fullt ut insett dess skönhet vilket jag hade gjort om det hade handlat om vilken annan grupp som helst. Med R.E.M var det annorlunda. Nu föll sig inte den fortsatta historien lika väl ut som man hade hoppats. Trots enstaka ljusglimtar längs vägen var det först med deras avskedsplatta Collapse Into Now från 2011 som de återhämtade sig musikaliskt från Bill Berrys avhopp och lät som ett sammansvetsat och intressant rockband igen.
Av dessa skäl hoppas jag att ni som läser detta tar er tid och firar den 10 september detta år med att lyssna på New Adventures in Hi-Fi. En för övrigt något missvisande titel, men låt så vara.
måndag 1 augusti 2016
Wovenhand: Come Brave
Wovenhands förra platta Refractory Obdurate från 2014 var lite av en pånyttfödelse för den forne Sixteen Horsepower-predikanten David Eugene Edwards. Ett hårt och och alarmerande album som påminde om apokalypsen ständiga närvaro.
I september kommer en uppföljare, Star Treatment, på nytt skivbolag (Sargent House) men av det första släppet att döma påminner tack och lov ljudbilden mycket om föregångaren. Samma raka energi och med ett unikt sound som Edwards har utvecklat under de senaste tjugo åren. Det lovar gott. Dessutom kommer han till Mejeriet i Lund den 1 oktober. Finns en del att se fram emot under hösten när sommar och semester är ett minne blott.
I september kommer en uppföljare, Star Treatment, på nytt skivbolag (Sargent House) men av det första släppet att döma påminner tack och lov ljudbilden mycket om föregångaren. Samma raka energi och med ett unikt sound som Edwards har utvecklat under de senaste tjugo åren. Det lovar gott. Dessutom kommer han till Mejeriet i Lund den 1 oktober. Finns en del att se fram emot under hösten när sommar och semester är ett minne blott.
onsdag 20 juli 2016
David Åhlén
Jag var igår på en skivrunda i Malmö och när jag besökte den trevliga hipster-butiken Rundgång kunde jag inte låta bli att köpa ett exemplar av David Åhlens senaste platta Hidden Light. Jag hade inte mycket att gå på mer än att jag hade hört gott om honom och vid något tillfälle lyssnat på något av hans tidigare alster utan att egentligen minnas hur det lät eller vad jag då tänkte om musiken. Jag vet inte heller så mycket om honom mer än hans religiösa förankring som för honom samman med artister som David Eugen Edwards och Sufjan Stevens. Musikaliskt finns även släktskap med Loney Dear och Active Child. En del skulle säkerligen vilja referera till Anthony & The Johnsons.
När jag nu lyssnat på plattan ett par vändor ångrar jag knappast mitt spontana inköp. Finstämd sakral musik som kräver en fullständig sinnesnärvaro för att nyanserna ska synliggöras. Vackert och personligt på ett föredömligt kort album där bland annat Nicolai Dunger gästar.
När jag nu lyssnat på plattan ett par vändor ångrar jag knappast mitt spontana inköp. Finstämd sakral musik som kräver en fullständig sinnesnärvaro för att nyanserna ska synliggöras. Vackert och personligt på ett föredömligt kort album där bland annat Nicolai Dunger gästar.
Lou Reed - Berlin (1973)
Det händer att jag glömmer bort hur bra en skiva egentligen är. Därför är jag glad över att jag åter införskaffade Lou Reeds tematiska Berlin-platta från 1973.
Jag köpte den någon gång i slutet på 1990-talet när det var CD som gällde och lyssnade mig trött på den då i samband med att jag inne på Bowie, T Rex och en del annan exhibitionistisk och teatralisk 70-tals rock. Men det senaste decenniet har plattan stått tämligen orörd i skivhyllan. När jag igår kom över ett vinyl-exemplar av plattan fick jag tillfälle att åter uppleva skönheten i detta helgjutna album. I all sin pretentiösa och melankoliska vemod är den samtidigt bombastisk och medryckande. I min värld är detta album bättre än Transformer. Det kanske är för att jag till vardags undervisar i historia men den känns relevant än idag. Trots att muren är ett minne blott.
Jag köpte den någon gång i slutet på 1990-talet när det var CD som gällde och lyssnade mig trött på den då i samband med att jag inne på Bowie, T Rex och en del annan exhibitionistisk och teatralisk 70-tals rock. Men det senaste decenniet har plattan stått tämligen orörd i skivhyllan. När jag igår kom över ett vinyl-exemplar av plattan fick jag tillfälle att åter uppleva skönheten i detta helgjutna album. I all sin pretentiösa och melankoliska vemod är den samtidigt bombastisk och medryckande. I min värld är detta album bättre än Transformer. Det kanske är för att jag till vardags undervisar i historia men den känns relevant än idag. Trots att muren är ett minne blott.
måndag 11 juli 2016
Sara Watkins
Sara Watkins har kommit med nytt och det låter intressant. Inte minst med ett medryckande titelspår. Hon har på den alldeles färska plattan hittat en skön balans mellan de breda vägarnas radiorefränger och mer genuin folk- och bluegrasstradition. Utöver titelspåret finns det en hel del godbitar att hämta.
lördag 4 juni 2016
Vila i frid, Freddie Wadling
För en månad sen försvann Olle Ljungström. Nu har ytterligare en unik röst lämnat detta jordeliv, Freddie Wadling. Två artister som på ett säreget sätt har gjort bestående avtryck på svensk musikliv under de senaste 35 åren och på mitt musikintresse under snart ett par decennier.
De hade en del gemensamt, i sitt uttryck och i sina livshistorier, men om jag främst gillade Ljungström för hans mångbottnade texter så föll jag för Wadling i första hand på grund av hans unika röst. Hans tolkningar av svenska visor och psalmer är nog det som berört mig mest oavsett om det har handlat om Bellman, Evert Taube, Astrid Lindgren eller Lina Sandell.
Wadling lämnade sällan en oberörd. Det kändes som om hela hans levnadsöde involverades i all den musik han tog sig an. Min första musikaliska kontakt med honom kom egentligen först med den förträffliga låten Som glas. En duett med Nina Persson, framförd tillsammans med Fläskkvartetten på deras album Jag ger vad som helst för lite solsken. Perssons och Wadlings röster visade sig även i låten Flyg min väg, från den bitvis utmärkta plattan Jag är monstret (2005), vara en framgångsrik kombination av finkänsla och sårbarhet som lyckades förmedla spänningen mellan det vackra och det fula. Mellan lycka och sorg.
För ett par år sedan läste jag biografin Freak - Boken om Freddie Wadling, skriven av journalisten Robert Lagerström, och fick då bevittna ett liv som knappast kan var likt någon annans. Det gjorde avtryck i musiken. Att han lyckades överleva så pass länge som han ändå gjorde känns nästan som ett under i sig. Dessutom kunde han ge ut fängslande musik in i det sista. Som inledningsspåret från den senaste plattan Efter regnet, som med facit i hand känns nästan lika starkt som Bowies avskedsbrev Lazarus.
Tack för musiken! Vila i frid, Freddie Wadling.
De hade en del gemensamt, i sitt uttryck och i sina livshistorier, men om jag främst gillade Ljungström för hans mångbottnade texter så föll jag för Wadling i första hand på grund av hans unika röst. Hans tolkningar av svenska visor och psalmer är nog det som berört mig mest oavsett om det har handlat om Bellman, Evert Taube, Astrid Lindgren eller Lina Sandell.
Wadling lämnade sällan en oberörd. Det kändes som om hela hans levnadsöde involverades i all den musik han tog sig an. Min första musikaliska kontakt med honom kom egentligen först med den förträffliga låten Som glas. En duett med Nina Persson, framförd tillsammans med Fläskkvartetten på deras album Jag ger vad som helst för lite solsken. Perssons och Wadlings röster visade sig även i låten Flyg min väg, från den bitvis utmärkta plattan Jag är monstret (2005), vara en framgångsrik kombination av finkänsla och sårbarhet som lyckades förmedla spänningen mellan det vackra och det fula. Mellan lycka och sorg.
För ett par år sedan läste jag biografin Freak - Boken om Freddie Wadling, skriven av journalisten Robert Lagerström, och fick då bevittna ett liv som knappast kan var likt någon annans. Det gjorde avtryck i musiken. Att han lyckades överleva så pass länge som han ändå gjorde känns nästan som ett under i sig. Dessutom kunde han ge ut fängslande musik in i det sista. Som inledningsspåret från den senaste plattan Efter regnet, som med facit i hand känns nästan lika starkt som Bowies avskedsbrev Lazarus.
Tack för musiken! Vila i frid, Freddie Wadling.
onsdag 1 juni 2016
10 i topp - album från 1980-talet
Jag satt i bilen häromkvällen och av en ren slump hamnade jag i slutskedet av en intervju med Per Gessle där han listade sina 10 bästa låtar från 1980-talet. Det var David Bowie, Tom Petty och XTC av det jag hörde. Säkerligen genomtänkta val och jag är beredd i att instämma med hans val av Bowies Modern Love som nummer. Lysande soulpop även om plattan Let's Dance inte håller samma höga nivå hela vägen.
Det fick mig i vilket fall att börja fundera på vilka som är mina favoritplattor från detta decennium som jag på många sätt fortfarande har ett ambivalent förhållande till. Utan någon direkt eftertanke kom jag fram till följande lista:
1. Tom Waits Rain Dogs (1985)
Första gången jag lyssnade på detta album kände jag mig förvirrad. Jag fattade inte. Waits lät ju bara som en konstig whiskeydränkt kabaré-trubadur i moll. Jag var tvungen att ta vägen över Waits mer lättillgängliga 70-tal för att sedan passera 1998 års fina Mule Variations innan jag var mottaglig för detta fantastiska och smått bisarra album. Men den största musiken kräver inte sällan en lång förberedelsetid. Precis som de flesta andra stora upplevelserna i livet.
2. R.E.M Lifes Rich Pageant (1986)
Under ett drygt decennium tillhörde kvartetten från Athens mina absoluta favoritgrupper. De har många fina stunder från 1980-talet och valet hade lika gärna kunna falla på Murmur eller Green. Men på Lifes Rich Pageant sammanfattar det bästa av vad gruppen åstadkom under 1980-talet. Tyvärr ofta ett något förbisett album i deras katalog.
3. Bruce Springsteen The River (1980)
Det är nästa omöjligt att inte falla för Springsteen förr eller senare. Jag har nästan alltid framhållit den nedtonade Nebraska från 1982 som hans bästa album men just i detta läge kändes föregångaren The River som ett naturligt val. Av den anledning att den på ett bättre sätt sammanfattar hans musikaliska livsverk och storhet. Nebraska är fantastisk i all sin enkelhet men detta dubbelalbum inrymmer allt som Springsteen är bra på. Och det är ju som bekant ganska mycket.
4. Prefab Sprout Steve McQueen (1985)
Det var inte alla artister som lyckades hantera teknikens möjligheter som uppstod på 1980-talet. Många spårade ur. Men Paddy McAloon och de övriga i Prefab Sprout lyckades tillsammans med producenten Thomas Dolby att plocka ut det bästa med det sound som uppstod vid denna tid. Det här är nog en av få plattor som jag är glad över att det spelades in med en tidstypisk produktion. Men i grunden handlar ju popmusik om bra låtar och det finns det gott om här.
5. Elvis Costello & The Attractions Punch the Clock (1983)
Ibland kan jag tycka att att Costello är roligare i teorin än i praktiken. Det är ju svårt att värja sig för hans brinnande intresse för musikhistorien i alla dess former men hans skivor tenderar till att bli för jämntjocka och emellanåt lite tråkiga. Men av någon anledning har jag alltid gillat denna platta. Kanske för att det var den första som kom i min ägo från hans katalog men främst för låtar som Let Them All Talk, Everyday I Write The Book, Shipbuilding och Charm School. Det här i grunden en lysande poppärla med en svängig blåssektion i bakgrunden där även Chet Baker gästar med ett trumpetsolo.
6. Bob Dylan Oh Mercy (1989)
Dylans 80-tal var väl knappast helgjutet men emellanåt blixtrade han till och han avslutade decenniet i bästa stil. Oh Mercy tillhör ett mina topp 5-album ur Dylans produktion. Ett album som med den inledande Political World känns lika angeläget nu som då. Detta trots att murar har fallit och broar har byggts. Tyvärr byggs det nya murar och andra broar som rivs.
8. Lyle Lovett Lyle Lovett (1986)
Det finns, tro't eller ej, ganska många guldkorn att hämta ifrån countrymusiken från detta årtionde. Nya artister växte fram och etablerade sig som Steve Earle, Rodney Crowell, Rosanne Cash, Lucinda Williams, Dwight Yoakam med flera. Kanske blir detta ett tema för en separat lista i framtiden. Min favorit är nog ändå Lovetts debutplatta. Främst på grund av hans röst och hans vidsynthet då han hämtar influenser från jazzen och till skillnad från senare plattor jag hört med honom får han det att hänga ihop som en helhet. Guy Clark ger sitt lovord på konvolutet och bara det kan ju ses som en kvalitetsstämpel,
10. Cowboy Junkies The Trinity Sessions (1988)
Under de kvällar jag suttit och funderat på denna lista har tidig högsommarvärme dragit in över Skåne. Kanske har det påverkat min val. Varma och kvalmiga sommarkvällar kräver sin musik och vad då passar bättre än Margo Timmins svala men samtidigt intima röst. Det här en altcountry-platta inspelad med minimalistiska resurser som beredde väg för grupper som The Walkabouts, Lambchop och Whiskeytown. Fina tolkningar av såväl Velvet Underground som Hank Williams men höjdpunkten är ändå den egenkomponerade och bitterljuva Misguided Angel.
Album som nästan kom med:
Guns n' Roses Appetite for destruction (1987)
Lloyd Cole & The Commotions Rattlesnakes (1984)
Paul Simon Hearts and Bones (1983)
The Stone Roses The Stone Roses (1989)
Joy Division Closer (1980)
The Clash Combat Rock (1982)
Rosanne Cash Kings Record Shop (1987)
Peter Case The Man With the Blue Postmodern Fragmented Neo-traditionalist Guitar (1989)
David Bowie Scary Monsters (1980)
Det finns givetvis fler och jag kommer skriva om denna lista om och om igen. Men det här är en lista som är här och nu även om det handlar om dåtid. Jag valde bort all svensk musik för enkelhetens skull.
Det fick mig i vilket fall att börja fundera på vilka som är mina favoritplattor från detta decennium som jag på många sätt fortfarande har ett ambivalent förhållande till. Utan någon direkt eftertanke kom jag fram till följande lista:
1. Tom Waits Rain Dogs (1985)
Första gången jag lyssnade på detta album kände jag mig förvirrad. Jag fattade inte. Waits lät ju bara som en konstig whiskeydränkt kabaré-trubadur i moll. Jag var tvungen att ta vägen över Waits mer lättillgängliga 70-tal för att sedan passera 1998 års fina Mule Variations innan jag var mottaglig för detta fantastiska och smått bisarra album. Men den största musiken kräver inte sällan en lång förberedelsetid. Precis som de flesta andra stora upplevelserna i livet.
2. R.E.M Lifes Rich Pageant (1986)
Under ett drygt decennium tillhörde kvartetten från Athens mina absoluta favoritgrupper. De har många fina stunder från 1980-talet och valet hade lika gärna kunna falla på Murmur eller Green. Men på Lifes Rich Pageant sammanfattar det bästa av vad gruppen åstadkom under 1980-talet. Tyvärr ofta ett något förbisett album i deras katalog.
3. Bruce Springsteen The River (1980)
Det är nästa omöjligt att inte falla för Springsteen förr eller senare. Jag har nästan alltid framhållit den nedtonade Nebraska från 1982 som hans bästa album men just i detta läge kändes föregångaren The River som ett naturligt val. Av den anledning att den på ett bättre sätt sammanfattar hans musikaliska livsverk och storhet. Nebraska är fantastisk i all sin enkelhet men detta dubbelalbum inrymmer allt som Springsteen är bra på. Och det är ju som bekant ganska mycket.
4. Prefab Sprout Steve McQueen (1985)
Det var inte alla artister som lyckades hantera teknikens möjligheter som uppstod på 1980-talet. Många spårade ur. Men Paddy McAloon och de övriga i Prefab Sprout lyckades tillsammans med producenten Thomas Dolby att plocka ut det bästa med det sound som uppstod vid denna tid. Det här är nog en av få plattor som jag är glad över att det spelades in med en tidstypisk produktion. Men i grunden handlar ju popmusik om bra låtar och det finns det gott om här.
5. Elvis Costello & The Attractions Punch the Clock (1983)
Ibland kan jag tycka att att Costello är roligare i teorin än i praktiken. Det är ju svårt att värja sig för hans brinnande intresse för musikhistorien i alla dess former men hans skivor tenderar till att bli för jämntjocka och emellanåt lite tråkiga. Men av någon anledning har jag alltid gillat denna platta. Kanske för att det var den första som kom i min ägo från hans katalog men främst för låtar som Let Them All Talk, Everyday I Write The Book, Shipbuilding och Charm School. Det här i grunden en lysande poppärla med en svängig blåssektion i bakgrunden där även Chet Baker gästar med ett trumpetsolo.
6. Bob Dylan Oh Mercy (1989)
7. The Smiths Strangeways Here We Comes (1987)
Hade jag varit ett riktigt Morrissey-fan hade jag säkerligen gjort ett annat val. Men The Smiths var egentligen aldrig mitt band. Men den här plattan gillar jag. Från början till slut. Låtar med titlar som går att referera till i livet var och när du än befinner dig i livet.
8. Lyle Lovett Lyle Lovett (1986)
Det finns, tro't eller ej, ganska många guldkorn att hämta ifrån countrymusiken från detta årtionde. Nya artister växte fram och etablerade sig som Steve Earle, Rodney Crowell, Rosanne Cash, Lucinda Williams, Dwight Yoakam med flera. Kanske blir detta ett tema för en separat lista i framtiden. Min favorit är nog ändå Lovetts debutplatta. Främst på grund av hans röst och hans vidsynthet då han hämtar influenser från jazzen och till skillnad från senare plattor jag hört med honom får han det att hänga ihop som en helhet. Guy Clark ger sitt lovord på konvolutet och bara det kan ju ses som en kvalitetsstämpel,
9. Metallica Master of Puppets (1986)
En platta som möjligtvis känns malplacé på denna lista men Metallica var en grupp som kom att betyda så mycket för mitt musikintresse i mina tidiga tonår och när jag går tillbaka i deras skivkatalog är det främst detta album jag fortfarande finner en behållning i. Det gör att den förtjänar en plats. Det finns en energi i kombination med en ljudbild som skapar nyanser vilket gör plattan mer än bara ett flaggskepp för thrash-metal.
10. Cowboy Junkies The Trinity Sessions (1988)
Under de kvällar jag suttit och funderat på denna lista har tidig högsommarvärme dragit in över Skåne. Kanske har det påverkat min val. Varma och kvalmiga sommarkvällar kräver sin musik och vad då passar bättre än Margo Timmins svala men samtidigt intima röst. Det här en altcountry-platta inspelad med minimalistiska resurser som beredde väg för grupper som The Walkabouts, Lambchop och Whiskeytown. Fina tolkningar av såväl Velvet Underground som Hank Williams men höjdpunkten är ändå den egenkomponerade och bitterljuva Misguided Angel.
Album som nästan kom med:
Guns n' Roses Appetite for destruction (1987)
Lloyd Cole & The Commotions Rattlesnakes (1984)
Paul Simon Hearts and Bones (1983)
The Stone Roses The Stone Roses (1989)
Joy Division Closer (1980)
The Clash Combat Rock (1982)
Rosanne Cash Kings Record Shop (1987)
Peter Case The Man With the Blue Postmodern Fragmented Neo-traditionalist Guitar (1989)
David Bowie Scary Monsters (1980)
Det finns givetvis fler och jag kommer skriva om denna lista om och om igen. Men det här är en lista som är här och nu även om det handlar om dåtid. Jag valde bort all svensk musik för enkelhetens skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)