And We Should Die of That Roar

Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.

AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt.  Men för mig det första jag hört från honom.

Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner. 

Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.

Terra - Underbara saker

Jag vet inte mycket om den Göteborgsbaserade gruppen Terra mer än att de släppt sin andra platta i år och att de spelar poppunkig rock på svenska som andas The Bear Quartet, Krunegård med flera och slungar mig tillbaka till den svenska indiepopscenen runt millenniumskiftet. Jag har överhuvudtaget inte lyssnat på deras debut men föll direkt då jag i våras hörde uppföljaren Underbara saker. Blev tvungen att göra en beställning. Och så här tre månader senare har jag fortfarande behållning av det jag hör. Nyskapande? Jag vet inte. Hör mycket Mattias Alkberg i sång och lyrik och bitvis förekommer Nirvanadoftande riff. Inget ont i det. Snarare tvärtom. I slutänden känns soundet ändå rätt unikt och skivan har mötts av mest bifall från musikjournalisterna. Det känns välförtjänt.

TEMA 20: 2020 - Dödsskön rock för september

September är kanske den bästa tiden på året för mitt musiklyssnande. Det är inte sällan under denna period på året som jag faller tillbaka till den musik som genom åren har betytt mest för mig. Det finns något i denna månad som fångar essensen av det som jag allra mest uppskattar med musik. Sommarens avsked och mörkrets smygande entré väcker känslor av vemod och nostalgi. Både på gott och ont. Känslan av ett ankommande mörker har fått sätta sin prägel på månadens tematiska lista vars röda tråd är något så diffust som gotisk romantik eller romantisk gotik.

Det som egentligen var startskottet till denna spellista var upptäckten av ett av The Walkabouts tidigare alster, New West Hotel från 1993. Ett album som kom innan jag upptäckte dem med storslagna och högtravande Devil's Road från 1995. Jag ångrar lite att jag inte redan då gav mig tid till att förkovra mig i deras tidigare alster men jag var då fullt upptagen med att söka mig vidare till de historiska föregångarna som Townes Van Zandt och Scott Walker samt samtida aktörer som Tindersticks och Lambchop. Idag kan jag nästan uppskatta deras mer punkiga och rockiga attityd som präglade deras tidigare plattor mer än de mer tillrättalagda och mer homogena efterföljarna som kom att bli deras signum.

I vilket fall var det den förföriskt vackra domedagscountryn i låten Sundowner som blev utgångspunkten för listan som sedan söker sig vidare till Nick Cave, 16 Horsepower, Mark Lanegan, PJ Harvey, Tom Waits och andra gamla favoriter låter inom samma känslospektra. Det är känslan mer än stil och ursprung som fått utgöra temat denna gång. Men även om det är en del gammal välsmakande skåpmat så får en del mer nyvunna favoriter plats. A.A. Williams senaste platta värderar jag högt och hon kändes given. Även Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Algiers får räknas till det mer moderna. Jag hade även velat få med Weyes Blood men det fick inte riktigt plats. Listan är tänkt som ett soundtrack till ytterligare en säsong av Peaky Blinders som aldrig blev av (?). Håll till godo. Det blir knappast bättre än så här. Du hittar listan här:

TEMA 20: 2020 - Au(gu)stralian pop! 1978-2020

Månadens tematiska Spotifylista har fokus på australiensisk pop- och rockmusik. Inte för att jag har så bra koll på den forna brittiska straffkolonins musikscen. Snarare tvärtom. Det hela började med att jag under våren började lyssna på Rolling Blackouts Coastal Fever och charmades av deras melodiösa gitarrpop som för tankarna till nittiotalets indierock. Då började jag fundera på vad jag egentligen visste om australiensisk pop- och rockmusik. Visst hade jag viss koll grupper som AC/DC, Midnight Oil, Men At Work och Kylie Minogue men egentligen aldrig lyssnat på dem särskilt mycket på. Nick Cave och Kasey Chambers tillhör dock artister som jag följt under de senaste två decennierna. Men för övrigt har jag lämnat stor delar av den australiensiska musikscenen därhän. 

Men det är ju aldrig försent att reparera eventuella skador. Därför blev månadens lista ett resultat över den delvis nyvunna australiensiska musik jag fattat tycke för. Det är spretigt men fokus ligger på pop- och rockmusik. Countrydoftande artister som Chambers och Audrey Auld passade inte riktigt in så de hamnade utanför. Jag valde även bort 60- och det tidiga 70-talet för att skapa några begränsningar. 

Jag har under arbetets gång insett att jag lätt faller för Crowded House lättsmälta och smäktande popmelodier samt att The Church är ett något förbisett rockband i allt sitt svårmod. 

Här är i vilket fall hela listan. Kom ihåg att begränsningen ligger på maximalt 20 låtar.

A.A. Williams

Det här låter intressant. A.A Williams är för mig en tämligen okänd brittisk artist. Kanske inte så konstigt eftersom hennes debutskiva, Forever Blue, först släpps i dagarna på skivbolaget Bella Union. Hon rör sig i ett musikaliskt landskap som låter som en slags hybrid av Angel Olsen och doom metal. PJ Harveys inledande plattor kan nämnas som en referens och även Chelsea Wolfe för att hämta något från nutid. Inte heller helt olikt det som Anna von Hausswolff experimenterat med under senare år. Williams har tydligen haft en del samarbete med det svenska metalbandet Cult of Luna. I vilket fall är det något jag med spänning kommer följa i fortsättningen. Lyssna!

TEMA 20: Sydstatssoul på CD-box Matters (Juli)

När jag minns tillbaka på sommaren 2020 kommer den att präglas av tre dominerande händelser; Coronapandemin, Black Lives Matter samt att det var året då jag började magasinera min CD-samling med hjälp av tunna plastfickor (med extra långbakficka förstås). Till och med en sådan inbiten försvarare av CD-skivan börjar därmed ge vika. Åja, inte helt. En bakomliggande orsak till att jag ägnar mig åt detta tidskrävande och tämligen kostsamma projekt är för att jag fortfarande, i ren desperation, försöker hålla min CD-samling relevant. Ett problem är dock det utrymme som en ständigt expanderande skivsamling tar. Så den egentliga anledningen är att jag vill frigöra plats så att jag kan fortsätta fylla på. Med såväl vinyl som CD. Och det är främst de skivor som jag har i förrådet som tillhör andrasorteringen som påverkas. Till min glädje upptäcker jag även vilka fantastiska plattor som har gömt sig där. De väcker minnen och bitterljuva känslor kopplat till omslag och melodier. Därför är det mestadels ett trivsamt nöje.

Det jag inser då jag utvärderar mina CD-skivor är att det finns åtminstone ett argument till att CD var ett gångbart och viktigt format. Hur starkt ifrågasatt det än må vara. Det handlar då främst om de omfattande CD-samlingsboxarna som ryms i min skivsamling, inte sällan innehållande soulmusik från 60- och 70-talen. Den tidsperiod då jag uppskattar soulmusiken som mest. Inte minst den som har sin förankring i de amerikanska sydstaterna och är kopplat i huvudsak till skivbolagen Stax, Kent och Atlantic. Ofta inspelad i Fame Studios i Muscle Shoals, Alabama. 

Kent Records, som införlivades i Ace Records redan på 60-talet, gav under 90-talet och 00-talet ut ett antal fantastiska soulsamlingar som innefattade omfattande texthäften med timtals av ljuv musikhistoria. En guldgruva för den som vill förkovra sig i det amerikanska sextiotalet och som inte minst går koppla till den växande medborgarrättsrörelsen som då växte sig allt starkare och lade grunden till dagens BLM-manifestationer. Precis som då fylls denna rörelse av såväl mer eller mindre sympatiska krafter och tongångar. Som historielärare betraktar jag med viss förskräckelse de som i aktivismens namn trampar på historiska personer och vill riva statyer och monument till höger och vänster. Det kan absolut finnas skäl att ta bort en staty, Leopold II i Belgien skulle kunna vara en sådan, men när rörelsen i Sverige börjar skrika på Carl von Linné och Gustav III som rasismens grundare och slavhandelns pådrivare så är vi ute på tunn is och riskerar att falla djupt ner i avgrunden.  Inte för att det inte finns fog för anklagelserna men riskerar att ge en tämligen skev bild av historien och deras gärningar. För mig utgör en staty mer av ett minnesmärke än en hyllning även om avsikten var det senare då den upprättades. 

I vilket fall hoppas jag rätt krafter inom rörelsen får näring och stöd, de som i första hand vill fokusera på att bygga upp istället för att riva ner. Det senare tenderar till att bli en destruktiv kraft och följer en dramaturgi som liknar flertalet av de katastrofer som vi har upplevt allt från den franska revolutionens dagar fram till folkmorden i Rwanda. Där offer blir förövare och anspelar på att vissa människor, genom dess börd och blod, bär på en historisk skuld som icke kan förlåtas på annat sätt än genom underkastelse. Dessutom kommer det att ge grogrund för en fortsatt polarisering som i slutändan enbart gynnar extremisterna. En rörelse måste kunna kritiseras och ifrågasättas utan att det innebär en konfrontation. Annars är det ingen bra rörelse. Jag är övertygad om att BLM behövs för att bekämpa och synliggöra rasism och orättvisor i all dess former, såväl i Sverige som i andra delar av världen och inte minst i USA som har en historia de måste göra upp med ordentligt. Men en del av rörelsens förespråkare som får uppmärksamhet skrämmer mig lika mycket som rörelsens motståndare. De som ser kampen och konflikten som ett självändamål, väl medvetna om att de är beroende av varandra för att få den plattform som jag innerst inne inte önskar att de ska få. Men just för tillfället ser det inte vidare ljust ut. Det handlar inte alltid vem som har rätten på sin sida utan hur de är beredda att agera mot och hantera sina motståndare och uttalade fiender. Det är där man som betraktare måste var observant för att undvika att historiens katastrofer upprepas.

I vilket fall var det med dessa tankar i huvudet som jag satte ihop månadens spellista där jag med inspiration från mina samlingsboxar på CD gjorde en spellista med sydstatssoul. Med stark inspiration från de soulsamlingar jag äger på CD. Jag har försökt röra mig utanför de mer självklara valen och hitta musik som för mig personligen ska kännas tämligen ny och oupptäckt, trots att de har 40 till 50 år på nacken. Visst får en del självklara artistval som Otis Redding, Carla Thomas, Arthur Alexander och Solomon Burke utrymme. Dock med låtar jag inte lyssnat mig trött på redan. Men det är alltid extra roligt att upptäcka grupper och artister som tidigare har varit tämligen okända för mig. Som Clyde McPhatter, The Tams, Willie Hightower, Clay Hammond och Shirley Walton. Artister som för mig bevisar att musikhistorien är oändlig. Dessutom har jag inte brytt mig om artisternas etniska tillhörighet utan enbart försökt skapa en sammanhängande lista där den geografiska platsen och tidseran fått utgöra det sammanfogande kittet. Därför får Charlie Rich, Dan Penn och Delaney & Bonnie plats. Danny Bryans countrytolkning av My Girl känns kan malplacerad eftersom denna Smokey Robinson-skrivna hitlåt är något vi främst förknippar med Motown och The Temptations tolkning, men eftersom det är Stax som gett ut den tyckte jag att det fanns skäl att ha den med. Även om Stax försök att ge sig in på countryscenen bör ses som en parentes i sammanhanget. 

Det blev ett svamligt inlägg denna gång. Men det främst för att jag själv ska minnas tillbaka på den tidpunkt då den magnifika spellista tillkom. Inget av egentligt allmänintresse och borde väl inte publiceras? Men denna blogg lever sitt egna liv. Det spretar.

The White Buffalo

The White Buffalo är ett artistnamn som kan ge dåliga associationer i dessa tider och få en att tänka på en amerikansk president med tvivelaktig moralisk kompass. Men bakom detta artistnamn döljer sig en skäggig rocktrubadur vid namn Jake Smith. Han har som skivartist varit aktiv under drygt 15 år men aldrig mött det där stora genombrottet. Möjligtvis med undantag för låten Come Join the Murder som användes i serien Sons of Anarchy.  

Men annars sticker inte The White Buffalos musik ut nämnvärt. Det handlar om traditionell singer/songwriter-rock med countryinfluenser i rakt nedstigande led från Waylon Jennings, David Allan Coe, Townes Van Zandt och Steve Earle. Hans darrande vibrato till röst får en inte helt osökt att referera till Eddie Vedder. Vid en första lyssning kan det kännas förutsägbart och tråkigt. Det finns ju hundratals nutida amerikanska artister med ett liknande anslag. Till synes ruffiga, långhåriga män som med sin gitarr som vapen sjunger om fylla, död, förtvivlan och ensamhet med en evig längtan efter tro, hopp och kärlek. The White Buffalo tillhör dock den kategori av artister som för varje album han har gett ut fångat min uppmärksamhet och nyfikenhet alltmer. Ju mer jag lyssnar desto fler guldkorn upptäcker jag i hans alltmer omfattande låtkatalog. Jake Smith har en röst som inrymmer många tonlägen och känslor. Dessutom är låtarna dynamiska i sitt uttryck. Det händer ofta något, ska kanske inte säga oväntat eller överraskande, där låten med relativt enkla medel får mig att haja till. Det kan handla om en tonartshöjning, ett knappt märkbart taktbyte, stråkarrangemang eller en bakgrundskör som smyger sig in. Han vet hur han ska utnyttja sina resurser för att få ut största möjliga effekt utan att det känns osammanhängande eller påklistrat.

Jake Smith har nyligen fyllt 46 år och är nu aktuell med sitt sjätte album under namnet The White Buffalo, On the Widows Walk, producerad av Shooter Jennings (Waylons son) som på något sätt knyter ihop säcken. Frågan är om det inte är hans starkaste album hitintills. Men kanske har jag lyssnat för lite på hans tidigare alster för att göra ett sådant uttalande. Det är främst de tre senaste plattorna jag har lyssnat in mig på. Jag hoppas i vilket fall att han äntligen når sitt stora genombrott för den större massan. Han förtjänar att vara däruppe någonstans tillsammans med Chris Stapleton, Sturgill Simpson och Jason Isbell. Det är den nivån vi snackar om. (För den som vill läsa en mer genomtänkt och välskriven recension kan klicka här.)

J.S. Ondara gör karantän-rock

J. S. Ondara är med sin bakgrund ett unikt inslag i singer/songwriter-världen. Åtminstone om vi utgår från den del av genren som vi ofta väljer att benämna som Americana. Ondara, med sina rötter i Kenya, står som företrädare för en egen genre som vi kan kalla för Afro-americana. Men det kanske redan finns en sådan genre? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte på grund av hans bakgrund som jag intresserar mig för hans musik. Det är för hans låtskrivartalang och särpräglade röst. Hans föregående kritikerhyllade platta från fjolåret; Tales Of America, är ett utmärkt exempel på detta.  Det sägs att han inför sitt debutalbum hade ett hundratal låtar på lager varav elva kom med på skivan. Det lovar gott för framtiden

Nu har han släppt en ny platta på digitala streamningstjänster; Folk n' Roll Vol. 1: Tales Of Isolation. Precis som titeln antyder går det koppla till det dagsaktuella läget i världen till följd av en pandemi. Med låttitlar som Isolation Boredom Syndrome, Isolation Depression Syndrome, Isolation Anonymous och Isolation Blues är det möjligtvis bara vi i Sverige som inte känner igen oss i situationen. Såvida vi inte är 70+ eller tillhör en riskgrupp, vill säga. Musiken är sparsmakad och den är inspelad hemma hos en vän under mer spontana förhållande. Men Ondaras röst och låtar behöver inte ackompanjeras utav mer än handklapp för att fånga mitt intresse. Jag gillar det jag hör och hoppas att han blir upptäckt av fler. 

Om det blir en Vol. 2 på detta tematiska projekt vill inte Ondara själv avslöja. Kan förstå honom. Vi hoppas nog alla på att utvecklingen går i en annan riktning att han får skäl fokusera på något annat i framtiden. Men fram tills dess får Ondara mer än gärna utgöra ett soundtrack för vår tillvaro under en pandemi.

Tema 20: Åttiotalets Americana (Juni)

Jag har under de senaste två veckorna kollat på den ambitiösa och gediget gjorda dokumentärserien om Det svenska popundret på SVTplay. Intressant på många sätt och vis och den har fått mig att bli lite mer kunnig om musik jag annars inte ägnat någon större uppmärksamhet åt. Kommersiell svensk musik har inte varit mitt gebit inser när jag på ett dramaturgiskt och pedagogiskt välgjort sätt vägletts genom programserien från slutet av 60-talet fram till dags datum med den utmärkte reportern Magnus Broni som guide. Främst när det gäller de senaste femton åren och då handlar det nog även om internationell hitmusik. Och faktum är att jag tappar lite av intresset under de sista två avsnitten.

Visst tycker jag det är intressant att höra om Cheiron-studions, Max Martins och Shellbacks framfart på de internationella hitlistorna. De vinner min respekt för deras hängivenhet, hantverksskicklighet och fingertoppskänsla. Men produkten som kommer ut ur en industrialiserad musikverkstad blir tämligen ointressant. En låtskrivarprocess som liknar ett projektarbete där digitala ljudfiler skickas fram och tillbaka mellan oberoende parter blir något som mer påminner om utveckling av en ny app eller smartphone än konst. Jag är naiv och gubbrockig, jag vet, men ser fortfarande pop- och rockmusik som en konstform. Låt säga att vi skulle jämföra med konst och litteratur. Hur intressant skulle en roman bli om den processas fram av en handfull olika författare för att anpassas till att nå försäljningstoppen på snabbast möjliga sätt? Jämförelsen är kanske lite dum och en del menar väl på att popmusiken bara har gått tillbaka till sina rötter. Chess, Stax och Motown var hitfabriker av samma snitt där det handlade att inom tre minuter fånga lyssnarens uppmärksamhet i singelformat. Men när CD-skivan och albumet som konstform dog ut i slutet på det första årtiondet på 2000-talet så innebar det en förändring av hitlistornas utseende. Det var något som jag har uppskattat väldigt mycket som försvann.

Jag vet att hur jag än argumenterar i denna fråga så slutar det med att jag inser att det är jag som har åldrats och inte hängt med i utvecklingen. Det är, om inte annat, denna blogg ett tydligt bevis på. Jag romantiserar dåtiden och menar på att det var bättre förr. Fast jag är medveten om att det inte var så. Musiken är på många sätt lika intressant nu som då. Men den musik som intresserar mig har marginaliserats ytterligare. Försäljningstopplistorna på 80- och 90-talen var sällan särskilt intressanta. Men i jämförelse med idag kunde utpräglade albumartister ha en chans att nå toppen. The Smiths, Nick Cave, Bob Dylan, PJ Harvey, Bruce Springsteen, Kate Bush, Tom Petty, Björk, R.E.M, Nirvana, Depeche Mode och Kent skulle inte ha haft samma möjlighet att nå  ut i dagens musikklimat. Visst var dessa artister beroende av sina singlar men de var oftast tänkta som ett lockbete till albumet. Det tankesättet var dominerande ända in på detta årtusende och det hörs om inte annat när en hitmakare som Per Gessle uttalar sig i programserien. Han pratar fortfarande om album som något mer än enbart en samling låtar.

Jag tycker Jason Isbell är en artist av samma kaliber som ovan nämnda storheter, en av vår tids bästa låtskrivare och i min värld borde hans senaste utmärkta albumsläpp tillsammans med The 400 Units vara en stor händelse. Men så är inte fallet. Åtminstone inte i Sverige. En sån typ av artist når idag blygsamma placeringar vad gäller speltid på radiokanaler eller topplistor på streamningstjänster hur mycket ros de än får av alltmer betydelselösa musikjournalister. Det räcker inte långt.

Visst låter jag lite bitter men den pop- och rockmusikvärld jag fascineras mest av som kulturellt fenomen existerade mellan 1967 och 2006. Idag är den som bortblåst ur ett kommersiellt perspektiv. Men konstnärligt lever den ändå vidare. Och det finns inget som hindrar en åldrad själ att söka sig bakåt i tiden för att återupptäcka all den musik som format mitt intresse.

Jason Isbells albumsläpp fick mig att rikta fokus mot rötterna till den Americana-scen som växte stark på 90-talets senare del. Den scen som lade grunden för Isbells karriär. Denna gång begränsade jag mig till 80-talet. Därför blev månadens Spotifylista en om 1980-talets americana. Ett genrebegrepp som kan betyda mycket och ingenting på en och samma gång. Om ni lyssnar så hoppas jag ni fattar vad det är jag vill fånga. Främst handlar det om bra musik där ambitionen oftast var större än att bara få ur sig en hit.

Tema 20: Mitt i en pandemi (Maj)

Det blev visst en till spellista om corona. Pandemin har onekligen påverkat mig mer än vad jag skulle önska. Inte så att jag på något sätt är drabbad än. Vare sig personligen eller att någon av mina närmaste har farit illa. Jag är heller inte särskilt orolig för min egen hälsa. Trots det går allt för mycket av min vakna tid åt att tänka på hur denna pandemi kommer påverka oss i förlängningen. Ena stunden av ren vetenskaplig nyfikenhet för att sedan övergå i oro och tankar kring den moderna civilisationens undergång. Jag tänker på att det låter rimligt att dödligheten ligger på 0,6% och att det i så fall skulle innebära att antalet svenskar som har varit smittade i nuläget ligger mellan 6 och 10 procent och att om inte vaccin kommer inom ett år eller två borde ca 36 000 svenskar dö av COVID-19 innan vi når folkimmunitet. Men jag har givetvis fel. Jag är knappast beläst inom vare sig smittskydd eller epidemiologi. Men ställer ändå siffrorna i relation till när spanska sjukan skördade ca 10 000 offer bara i oktobermånad 1918. Jag läser Svante Nordins mycket läsvärda bok om Hitlers München och funderar på hur mycket den spanska sjukan egentligen påverkade den politiska utvecklingen i Europa under 20- och 30-talet. Det berör inte Nordin i sin bok men nu ser jag för första gången i realtid hur diktaturer kan uppstå med folkligt stöd. Förhoppningsvis temporärt men vad vet jag.

Som ni märker är dessa tankar knappast sunda för att skapa lugn och harmoni i mitt inre. Därför var jag tvungen att göra en uppdaterad lista för att ventilera mina känslor om att befinna sig mitt i en pandemi och politisk hysteri. Lyssna inte. Den gör er bara oroliga för något som knappast kommer hända. För det vi ändå vet är att de flesta framtidsprofetior oftast slår fel.