Systrar och stämsång

Det är något speciellt med systrar, stämsång och vemodiga melodier. Kate & Anna McGarrigle, The Unthanks och inte minst First Aid Kit är ju goda exempel. Nu är även de amerikanska systrarna Lily & Madeleine Jurkiewicz aktuella med sitt debutalbum som bemötts med många rosor hitintills. Och visst låter det lovande. Här hör ni låten Devil We Know:

Jason Isbell reser ensam

Jason Isbells Southeastern tillhör kanske en av årets bästa singer/songwriter-platta och rättmätigt hyllats av kritikerna. Knappast något unikt men professionellt låtsnickeri och framförande med mycket hjärta. Inledande Cover Me Up är fantastisk liksom Traveling Alone som ni kan se och höra nedan:

Skivtips: The Arlenes - Stuck On Love (2002)

Syftet med att denna blogg överhuvudtaget existerar, förutom att jag ska kunna ventilera när mitt inre blir så proppfullt av funderingar kring pop- och rockmusik att det kan bli outhärdligt för mina närmaste, är att kunna lyfta fram musik och skivor som riskerar att inte få den uppmärksamhet som de förtjänar. Musik som inte alltid får den de största rubrikerna i kvällspress, på kultursidor eller på någon välbesökt musiksajt därute. Jag ser ingen egentlig anledning till att skriva om, låt säga, Arcade Fires senaste singel. För även om jag tycker att den är bra så finns det ju redan begåvade och professionella människor som redan gör det mycket bättre. Detta begränsar kanske målgruppen för denna blogg men i min naiva men förhoppningsfulla tankevärld inbillar jag mig att jag då och då träffar rätt och inspirerar någon till att lyssna på något som de inte visste att de tyckte om och då är det ju mödan värt. Sedan är det ju också en ren egotrip att helt enkelt få dokumentera sitt eget nörderi och musiksökande.

Med detta i åtanke vill jag slå ett slag för en skiva som släpptes för ett drygt decennium sedan och som idag riskerar att hamna i en totalt undanskymd tillvaro för gemene man. De äkta makarna Big Steve och Stephanie Arlene utgjorde centralgestalterna i countryrock-gruppen The Arlenes. Tillsammans med grupper som bland annat Grand Drive skapade de en liten svallvåg i av något så ovanligt och motsägelsefullt som brittisk americana-rock. Visserligen hade Elvis Costello, Lloyd Cole och några till britter utforskat dessa områden tidigare men de var i en annan tid och i ett annat sammanhang.

The Arlenes egentliga fullängdsdebut Stuck On Love kom 2002 då hypen av Ryan Adams/Whiskeytown och amerikansk countryrock likt Wilco, Calexico och spillror av The Jayhawks var som störst och hetast. Trots att detta var en debut var de båda makarna rutinerade musiker och de hade släppt ett minialbum några år tidigare. Stephanie Arlene var uppvuxen i Los Angeles och periodvis agerat bakgrundssångerska och Big Steve hade redan hunnit vara med i countryrockgrupper under 80- och 90-talet. Så de var båda erfarna när de gav ut Stuck On Love vilket hörs när man lyssnar på den. Musiken på skivan är varm, enkel och bitterljuv countryrock utan några krusiduller. Det handlar knappast om något unikt men låtarna och framförande är av högsta klass och ligger väl i nivå med flertalet av Jayhawks skivor och är bättre en många av de samtida amerikanska konkurrenterna. Låtar som Tell Someone You Love Them, Springboard och Lonely Won't Leave Me Alone, den sistnämnda kan ni se och lyssna på nedan, sticker ut som de mest direkta och bästa spåren. Även om alla låtar på skivan inte är lika intressanta så utgör den ändå en av mina favoriter inom americana-vågen från denna tidsperiod. Därför vore det ju en smärre katastrof om den föll i glömska och vill jag uppmuntra er som fortfarande har en CD-spelare till hands att leta upp denna platta hos någon skivbörs därute. Den finns säkerligen i streamat format någonstans i cyberrymden men den finns i nuläget inte på Spotify och jag har inte gjort några vidare efterforskningar.

Makarna Arlene flyttade senare till Kalifornien och släppte en uppföljare med den sanningsenliga titeln Going To California. Därefter har det varit tyst på albumfronten såvitt jag vet även om det ryktas om en comeback. Men om detta vet jag inget mer men om någon sitter på information så får ni gärna kommentera nedan.

Orange Is The New Black med Brandy Clark

Brandy Clark har gjort sig känd som en låtskrivare av rang på den amerikanska countryscenen och bland annat bidragit med material till Kacey Musgraves fina album Same Trailer Different Park som kom tidigare i år. Nu har Clark gett ut sitt debutalbum i eget namn med den beskrivande titeln 12 Stories. En av dessa berättelser kan ni betrakta och lyssna på i den övertydliga videon nedan. Den för osökt tankarna till Netflix-serien Orange Is The New Black som när Homeland blir allt mer förvirrat för varje säsong varit höstens behållning i TV-världen för min del. Att Brandy Clark blir höstens skiva är kanske inte lika troligt men några av spåren låter riktig lovande. Medryckande men ändå lågmäld countryrock som smyger sig på och fastnar i ens inre oavsett du vill eller inte. Lyssna på Spotify om du vill höra mer genom att klicka här.

Jag får nog säga att musiken överträffar videon...

Nästa skivmässa i Lund den 1:a mars 2014

Mest för att jag ska komma ihåg det. Nästa gång det är dags för skivmässa i Lunds stadshall är den 1:a mars 2014. Bara så jag själv vet. Brukar ju vara värt ett besök.

Jonathan Wilson i hörlurar

Flertalet av de artister jag lyssnar på inom singer/songwriter-genren använder ganska sparsmakade och förhållandevis enkla knep för att framföra sina låtar. Det handler i regel om låtar inom femminutersintervallet med klassisk sättning och det är främst melodier och texter som får stå i fokus. Inga krusiduller och jag kan uppskatta det tillsynes enkla och direkta i musiken. Men ibland är det befriande med lite variation.

Jonathan Wilson är en singer/songwriter som har en högre ambition med sin musik än att bara framföra vackra melodier och texter. Musiken, som i grunden består av ganska lättsmälta melodier, kräver tålamod och full koncentration av sina lyssnare när den vävs in i jazziga fusiongitarrsolon och progressiva melodislingor. Om jag har på det i bakgrunden tycker jag det låter irriterande och jobbigt men sätter jag på mig hörlurarna och går in i musiken fullt ut så låter det fantastiskt.

Wilsons senaste skiva, Fanfare, är hans tredje soloskiva men den första som jag har stött på. Till referenserna brukar David Crosby och Pink Floyd nämnas och det råder inga tvivel om att han hämtar inspiration från det progressiva 70-talet. När jag lyssnar på skivan börjar jag även fundera på om han inte har något släktskap med den namne Beach Boys-brodern Dennis vars skiva Pacific Ocean Blues bitvis inte ligger långt borta. I låtar som Future Vision leds du efter många om och men in i ett skönt Steely Dan-groove för att i nästa låt, Moses Pain, kastas in i ett dylanskt countrylandskap och i nästa är du på ett tåg tillsammans med Crosby, Stills & Nash för att därefter ge sig ut på en solotur med Neil Young. Referenserna är många och pretentionerna höga och jag kan inte tycka att det är annat än befriande och vackert. Så länge jag har hörlurarna på. Den enda invändningen jag har är att det sällan ges tillfälle att ha hörlurar på hela den långa albumtiden ut. Men det kanske beror på att jag är småbarnsförälder just nu.

Lyssna men glöm inte hörlurar och ge musiken mer än en chans:

  

Andrew Bird, Tift Merritt och ännu mer fiol

Här kan ni se två av mina favoritartister framföra en av mina favoritlåtar med Townes Van Zandt. Kombinationen är oslagbar och fiolen får en allt större inverkan på mitt liv:

Kjellvander platsar ju på min lista

När musiktidningen Sonic tidigare i år listade Sveriges 100 bästa album så var det framförallt en sak som gjorde mig frustrerad. Nu är jag visserligen väl medveten om att listor av detta slag är ett resultat av några mer eller mindre begåvade och trendkänsliga journalisters samtida tyckande och att man får ta det för vad det är. Men att ingen av Christian Kjellvanders soloskivor fanns med var ju en fatal miss. Visserligen fanns Songs of Soil, det fina samarbetet med hans bror Gustaf, med på 97:e plats. Gott så, men långt ifrån tillräckligt eller rättvist. I min lilla nördiga musikvärld skulle både hans solodebut och kanske främst 2007 års I Saw Her From Here/I Saw Here From Her inneha givna topplaceringar. När sedan varken Ebba Forsberg eller Loney Dear fanns med på listan insåg jag att mina favoriter var bortsorterade och jag hade svårt att överhuvudtaget kunna ta den på allvar. Listan var ur mitt tycket en besvikelse ur flera aspekter men det ska jag inte gå in på här. Jag insåg i vilket fall när jag studerade listan att jag på det musikaliska planet inte är lika formbar som  jag var när jag i mitten 1990-talet lusläste tidningen Pops topp 100 över världens bästa skivor. Och det är nog en sund utveckling.

Foto: Felicia Pettersson

Nu ska det erkännas att jag har svårt att förhålla mig helt objektiv till Kjellvanders musik eftersom den har haft en personlig betydelse för mig under lång tid. Detta nådde sitt absoluta klimax i somras då han spelade på vår vigsel vilket gjorde att hans musik fick ytterligare ett symboliskt värde och skapade ett fantastiskt vackert och oförglömligt minne för resten av våra liv. Ni får kanske ha detta i åtanke när jag värderar Kjellvanders musik men mig veterligen finns det ingen svensk singer/songwriter som kan kombinera låtskrivande och framförande på samma höga nivå och konkurrera med internationellt aktade aktörer inom denna genre både i nutid och dåtid. För er som inte har gett Kjellvanders musik den tid som den förtjänar eller är nyfiken på mina favoriter kan ju alltid ta del av denna spotifylista: Kjellvander - när jag själv får välja

I vilket fall är Kjellvander nu aktuell med ett nytt album, The Pitcher, som sägs komma i månadsskiftet oktober/november. Att Kjellvander har bjudit in delar av Göteborgs symfoniorkester till inspelningarna i ett sörmländskt missionshus, där han numera huserar, lovar gott. En annan faktor som bidrar till att mina förväntningar är höga på den kommande skivan är att Kjellvanders musik har vuxit med hans egen ålder och mognad. Hans låtskrivarförmåga har alltid funnits där men hans röst och uttryckssätt känns allt säkrare och blir allt bättre med tiden. Från att på slutet av 1990-talet varit en talangfull artist som rört sig med karta och kompass i de amerikanska lo-fi-träsken har han gått till att på 2000-talet bli en utmärkt singer/songwriter och funnit sitt alldeles egna musikaliska landskap där han självsäkert vandrar omkring med ett fulländat lokalsinne. Därför är mina förväntningar på kommande plattan höga och det finns inget i detta filmklipp nedan som ändrar på detta. Tvärtom.

Damien Jurado börjar dansa?

Damien Jurados senaste två skivor Saint Bartlett och Maraqopa tillhör några av mina favoritskivor vad gäller de senaste årens melankoliska singer/songwriter-musik. I januari nästa år är det dags för honom att släppa en uppföljare; Brothers and Sisters of the Eternal Son. Av detta filmklipp att döma så verkar han och producenten Richard Swift, som även var med på Maraqopa, ta ut svängarna och flörta med dansmusik, dub och reggae vilket genast får en sån som jag att bli skeptisk. Tycker oftast det låter mer intressant i teorin än i praktiken och har John Grants senaste skiva i åtanke som för mig är en rejäl besvikelse. Samtidigt är det modigt och säkerligen välbehövligt för Jurado som annars har en tendens att fastna i gamla hjulspår. Även om jag gillar det som varit så är det ju alltid intressant med lite nytänk, så man får väl ändå hoppas på det bästa:

Marques Toliver briljerar på fiolen

Jag kan inte säga att fiol alltid tillhört mina favoritinstrument men efter att ha lyssnat en del på Marques Tolivers skiva Land of CanAan, som är utkom tidigare i år på Bella Union, så är jag beredd att ändra uppfattning. Toliver inledde sin karriär som talangfull tjugoåring och medverkade bland annat med stråkarrangemangen till Grizzly Bears succéskiva Veckatimest från 2009. Hans egna musik rör sig dock i ett annat musikaliskt landskap och skulle kunna beskrivas som fiolbaserad folksoul. Bitvis rör det sig i närheten av det som Michael Kiwanuka gjorde på sin debutskiva men Toliver rör sig mer mot den moderna r'n'b-genren. Låtmaterialet kanske inte alltid håller hela vägen och emellanåt blir det lite slätstruket, men topparna är höga och skivan är därför väl värd att uppmärksamma. 

Toliver är inte bara en fantastisk fiolspelare utan även en soulsångare av rang. På det sätt han kombinerar dessa talanger imponerar och sällan har jag hört någon få en fiol att låta så rytmiskt. Ni får ett smakprov nedan där han leker gatumusikant. Jag tycker också ni även ska lyssna på låtarna Try Your Best och Stay innan ni bestämmer uppfattning om Tolivers musik.

 

Skivmässa i Lund - Lördag 12:e oktober

På lördag är det dags för skivmässa i Lunds stadshall. Mellan klockan 12 och 16 är dörren öppen för vem som helst att bläddra i skivbackarna tills fingrarna blöder. Samtidigt kan man ju alltid avnjuta fantastiska samtal som förs över vinylhögarna av mer eller mindre initierade musiknördar som alltid vet bäst. Jo, jag räknar nog mig till någon av dessa kategorier av människor men brukar faktiskt vara tyst vid den här typen av tillfällen i rädsla över att missa något guldkorn. Därför lyfter jag knappast blicken i onödan. I vilket fall är det underhållning i flera dimensioner för den som är lagd åt det hållet.

Det verkar dock inte som om Rehifi i Hjärup ska ha någon skivmässa under hösten. Det var ett rykte som nådde mig i våras men detta projekt verkar skjutas framåt i tiden.

The Mastersons

Varje år kommer det en mängd av grupper och artister som framför sympatisk och välljudande alt-country. Musik som härstammar från The Byrds och via bland andra Emmylou Harris, Victoria Williams, Maria Mckee, Uncle Tupelo och kanske främst The Jayhawks tagit sig vidare inpå 2000-talet. Vad man som lyssnare fastnar för kan ibland kännas tämligen slumpartat eftersom det finns så mycket som låter bra. The Mastersons är en i raden av dessa grupper som kan vara värda att kolla upp och som i min smak lyckas sticka ut ur mängden.

The Mastersons skiva Birds Fly South kom ut förra året men gick då mig helt förbi. Mig veterligen så fick den ingen direkt uppmärksamhet i Sverige, vilket är en stor miss för de som vill hitta nya guldkorn inom americana-genren. The Mastersons består av de äkta makarna Chris Mastersons och Eleanor Whitmore. De har båda har förflutet som musiker och bestämde sig för att gå vidare med eget material efter att de hade turnerat med Steve Earle. Musiken påminner mycket om The Jayhawks och låter emellanåt som ett något mer radiovänligt alternativ till Mark Olsons samarbete med Victoria Williams (The Original Harmony Ridge Creekdippers).  Jag kommer också att tänka på det brittiska americanabandet The Arlenes, även de bestående av äkta makar, vars skiva Stuck On You gick varm i min CD-spelare för ett tiotal år sedan men är sedan dess bortglömda. Det går att nämna många beröringspunkter med andra artister inom samma genre, men jag uppmanar er att lyssna på dem istället och varför inte beställa deras vinyl från cdon.se där de har den på specialpris (139 kr). För er som vill gå den enkla vägen så kan ni alltid hitta skivan på Spotify om ni klickar här. Men ni kan ju alltid börja med att kolla denna video:

Bill Cosby presenterar Steely Dan

Jag fick under helgen tillfälle att fira min brors 40-årsdag, vilket jag ju gladeligen gjorde. I det sammanhanget kändes 40 år som en tämligen kort tidsperiod men när man ser detta smått fantastiska klipp med Steely Dan då de framträder i The Midnight Special från just 1973 så inser man att det har hänt en del sedan dess. Musik som håller än idag men frågan är om klädvalen och frisyrerna känns lika tidlösa?

Om Gidlund och musik som gör en ödmjuk

Beskedet om Kristian Gidlunds bortgång för ett par veckor sedan har berört många och så också mig. Även om jag med viss oro  befarar vad som kan komma i dess efterföljd tycker jag hans egen skildring av sin dödskamp har varit rörande, vacker och tämligen unik i sitt slag. Med åtanke vilket genomslag hans texter har fått så finns det ju onekligen en efterfrågan av att beröra detta känsliga men givetvis obehagliga ämne.

Jag ska ärligt erkänna att jag hade ingen som helst koll på Gidlund innan jag lyssnade på hans sommarprogram i juli. Som vanligt är jag cyniskt skeptisk när jag lyssnar på en sommarpratare där dramaturgin i deras program brukar vara tämligen förutsägbar och innehållet utan egentlig substans för allmänheten. Men Gidlunds, minst sagt, levande framställning av sin dödskamp tog mig som en höststorm mitt i sommaren och fick mig att fälla en och annan tår när jag satt bakom ratten och körde längs norrlandskusten. Onekligen var jag inte ensam om denna känsla och jag har därefter besökt hans blogg och läst om hans sista månader i livet. Jag har gjort det med blandade känslor eftersom jag upplever att det varit en del mindre hedersamma känslor som dragit mig till att besöka hans blogg: Undrar om han lever fortfarande? Är han verkligen så sjuk som han beskriver det eller är det bara ett medialt spektakel? Varför ska jag som totalt utomstående lockas av att läsa om hans lidande och sjukdom? Det är frågor som har dykt upp i huvudet när jag knappat i hans namn i Googles sökfält för att länka mig vidare till hans blogg.

Samtidigt kan jag se en helt annan sida av myntet och uppleva en befrielse i att döden får utrymme i offentlighetens ljus. I ett samhälle där döden är institutionaliserad och undanträngd av olika dieter som ska få oss att leva längre och drömmen av självförverkligande är vår nya religion så är det på sin plats att döden, som vi alla definitivt kommer ställas inför, får det utrymme som den förtjänar. Jag tror aldrig vi kommer kunna förbereda oss för varken vår egen eller våra närståendes bortgång, den chocken och sorgen kommer vara oundviklig att förebygga. Men däremot är jag övertygad om att insikten om vår egen dödlighet och livets bräckliga tillvaro får oss att känna oss mer levande i nuet och skapar en ödmjukhet gentemot vår tillvaro. Vi blir kanske inte lyckligare, men det ser jag inte som ett självändamål, däremot mer omtänksamma och kärleksfulla. Att få perspektiv på livet och inse vad som verkligen betyder något. Skulle alla tänka lite mer på döden så skulle kanske samhället kunna bli mer solidariskt och vi skulle inte förskjuta detta högst individuella ansvar åt politikerna eller någon annan, som vi ofta gör i nuläget. Det är sådant som döden kan hjälpa oss med att förstå och det är nog precis det som gjort att Gidlunds texter har berört så många som aldrig varken har haft någon bekantskap med honom, lyssnat på hans musicerande i Sugarplum Fairy eller med hans tidigare journalistik att göra.

Gidlund är givetvis inte ensam om att skildra döden inom populärkulturens vida ramar. Det har alltid skett och sker hela tiden, men inte alltid utifrån den extrema situation som Gidlund befann sig i. Det som är unikt i Gidlunds fall är vilket genomslag det har fått i media och trängt in i folks vardagsrum och skapat diskussioner runt fikabordet på arbetsplatser. Det är annars ett tämligen svårsålt knep att försöka locka den stora publiken genom att sjunga om eller filmatisera sina egna reflektioner kring döden. Åtminstone om du gör det i ett till synligt friskt tillstånd. Du har dock många konstnärliga poäng att vinna om du lyckas med detta högst existentiella projekt och där utgör Ingemar Bergman det mest tydliga exemplet.

Inom pop- och rockmusiken är det kanske inte lika vanligt. En problematik popartister ställs inför då de uttalat har som ambition att skildra döden är att man lätt klassificeras som pretentiös och allt för allvarsam vilket får gemene man att bli skeptiska. Såvida inte artisten själv är döende så ifrågasätts trovärdigheten och ärligheten och om detta mediedrev väl är satt i rullning så kan det lätt sluta i ett mediokert eller ljummet mottagande. Kritiker och journalister vet inte hur det ska förhålla sig till det hela, då de är rädda för att såväl hylla som att såga något som framtiden kan döma som ett existentiellt magplask eller ett genialiskt rekviem. Exempel på detta är bemötandet av en av Kents mindre uppmärksammade skivor, Du och jag döden, från 2005 eller Mando Diaos tolkningar av Fröding, som visserligen blev en kommersiell succé och kanske inte direkt en skiva på dödstemat, men recensionerna var överlag ljumma. I vilket fall förflyttas ribban väldigt högt upp om du som en medicinskt friskförklarad människa ska beröra ämnet döden. På ett sätt tycker jag att det är synd eftersom det ligger oss så nära. Döden är ju en lika självklar beståndsdel av livet som kärleken. Det är knappast någon som ifrågasätter en skiva berörande kärlek. Jag ska dock betona att diverse hårdrockgenres har ju ett helt annat förhållningssätt till ämnet, men nu syftade jag främst på pop- och rockmusiken. Jag vet att jämförelsen med kärlek dock är bristfällig eftersom de flesta av oss har någon slags erfarenhet av detta som gör att vi åtminstone periodvis tror oss förstå oss på ämnet. Döden är och förblir obegriplig och overklig.

I vilket fall har jag valt att sätta ihop en lista med vackra låtar som på något sätt förmedlar dödstemat och därmed kanske bidrar till att man får ett ödmjukt perspektiv på tillvaron. Vad vet egentligen jag, men lyssna gärna, det är roligare än vad det låter och skapar en perfekt ljudkuliss till höstens intågande:

Liemannen - Musik för hösten 2013