Strand Of Oaks

I kölvattnet efter den folkrock- och americanavåg som sköljde över delar av musikvärlden för några år sedan har det dykt upp en rad skäggiga och långhåriga troll på den alternativa rockscenen. The War On Drugs, Josh T Pearson, Father John Misty, Kurt Vile med flera. Jag kan uppskatta dem alla på olika sätt och vis men det skäggiga drägg som jag uppskattar mest just nu är nog Timothy Showalter, som gömmer sig bakom artistnamnet Strand Of Oaks, vars senaste skiva Heal har fångat mitt intresse och uppskattning. Det här är den första platta jag har hört med honom och kanske är det en fördel i sammanhanget. Hans tidigare fans kan bli besvikna på den nya arenaflörtande ljudbild han förmedlar där han delvis frångår folkrocken och integrerar mer elektroniska influenser som doftar 80-tal a'la Joy Division och New Order men där även mer dansanta och radiovänliga akter gör sig hörda.

Utgångspunkten i musiken ligger dock i den alternativa rocken som inte minst gör sig synlig i den inledande Goshen '97 (som får mig ofrivilligt att tänka på Teddybears samarbete med Thomas Rusiak för snart 15 år sedan) där J Mascis från Dinosaur Jr medverkar på gitarr och i hyllningslåten JM. Vem som döljer sig bakom initialerna JM vet inte jag, de finns säkert någon mer insatt som vet och säkert lätt att kolla upp för den som ids, men jag gissar att det kan handla om den framlidne Jason Molina eller möjligen handlar det om tidigare nämnda Mascis. Eller om Jim Morrison? Eller varför inte Joni Mitchell? Eller kanske John Mellencamp? Vad vet jag... Hur som helst är detta självreflekterande album värt att uppmärksamma. Som så många andra. Men har ni tid över ska ni definitivt lyssna.