#50: Nick Cave & The Bad Seeds No More Shall We Part (2001)
När det här albumet kom ansåg jag att Nick Cave var ett passerat kapitel i mitt musikaliska sökande. Jag gillade visserligen den nedtonade föregångaren, The Boatman's Call, men ansåg att Cave var en alltför pompös, teatralisk, dogmatisk och sarkastisk artist för att passa in i min då alltför smala mall för hur god musik skulle låta. Det gjorde att jag missade detta album med sisådär ett decennium. Men jag är ändå glad att jag idag kan konstatera att jag nu vet bättre. För aldrig har Nick Cave låtit lika ödmjuk, uppriktig och själfull som på detta album där det mänskliga och andliga flyter samman och tro och tvivel går hand i hand. Inte minst i titellåten som fångar det mesta och det bästa av soundet på detta album. På det hela taget tolv mäktiga låtar som inte snålar på känsloyttringar. Dessutom bjuder den svårmodige australiensaren på vackrare sång än jag någonsin hört från honom. Den enda invändningen skulle då vara att albumet må vara i längsta laget men det kan man ju leva med. Inspelat i Abbey Road-studion och systrarna McGarrigle bjuder på finstämd körsång. Mycket musikhistoria bara där. Dessutom dansar Jarvis Cocker disco i videon nedan, hämtad från en av låtarna på detta smått fantastiska album.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar