Klorin & Vin med Baroness

Mitt förhållningssätt till hårdrock är komplicerat. Jag pendlar mellan att älska och förakta några av de mest karakteristiska dragen inom denna omfattande musikgenre. Sånger om drakar, demoner, medeltida riddare och annat fantasyrelaterat går jag inte igång på. Inte heller gäll falsettsång a'la Iron Maiden eller Helloween eller fäktande gitarrsolon. Men samtidigt finns det en hel del inom denna genre jag lockas av. Sättet att angripa livets mörkare sidor och inte sällan det vidsynta genreöverskridande förhållningssättet till musik. Att kunna kombinera tungt, aggressivt gitarrmangel med atmosfäriska och melodiska ljudbilder har bidragit till att jag på senare år börjat upptäcka fantastisk musik av grupper som Mastodon, Opeth, Katatonia, Baroness och In Flames. Dessutom har jag format mitt musikintresse utifrån grupper som Led Zeppelin, Guns 'n Roses och Metallica. På omvägar har jag även insett storheten i 70-talets hårdrock som Thin Lizzy och Blue Öyster Cult. Så på det stora hela ligger nog den dieseldoftande hårdrocken mig varmt om hjärtat.

Nu är i vilket fall amerikanska Baroness aktuella med nytt. Någon gång runt jultid släpps albumet Purple. Jag håller ju deras föregångare högt och efter några genomlyssningar låter den här singeln lovande även om jag instämmer med de som riktar kritik mot deras burkiga ljudbild. Men vill de ha det så får del väl vara så då.