Nu är hon aktuell med nytt album, The Miraculous, som ges ut i dagarna och av det jag hört tar hon med sig sin kyrkorgel in i goth- och doomrockens förlorade paradis. Det skrämmer inte mig. Tvärtom.
"Visst behöver vi självinsikt, men till en början, om nu något ska bli gjort, behöver vi sakna det" (Jan Stenmark)
måndag 9 november 2015
Anna von Hausswolff
Det tog tid för mig att förstå skönheten i Anna von Hausswolffs musik. Jag hade lite svårt med den hyllade debuten första gångerna jag hörde den. Jag uppskattade dock hennes ambitiösa och orgelbaserade platta Ceremony som kom 2012. Jag tyckte hennes egensinniga röst kändes mer harmonisk med den svulstiga och pretentiösa inramningen som kyrkorgeln bidrog till. Trots att att plattan snart är tre år gammal upptäcker jag ständigt nya saker när jag lyssnar på den idag, vilket fortfarande sker med jämna mellanrum och den har i sin tur bidragit till att jag har omvärderat debutskivan. Det är dock musik som kräver sin tid och sitt utrymme.
Nu är hon aktuell med nytt album, The Miraculous, som ges ut i dagarna och av det jag hört tar hon med sig sin kyrkorgel in i goth- och doomrockens förlorade paradis. Det skrämmer inte mig. Tvärtom.
Nu är hon aktuell med nytt album, The Miraculous, som ges ut i dagarna och av det jag hört tar hon med sig sin kyrkorgel in i goth- och doomrockens förlorade paradis. Det skrämmer inte mig. Tvärtom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar