Ett värdigt avslut - Om Kent och Cohen (och lite Bowie)

Vecka 45 år 2016 blev en märkvärdig vecka. En vecka i avskedets tecken vilket på sätt och vis är signifikativt för hela året som gått. Det började ju med Bowie som la an tonen. Prince, Merle Haggard, Freddie Wadling och Olle Ljungström föll bort. Sedan hakade Peter Lemarc på tåget och hävdade att han skulle ge ut sin sista platta nu i november men det tar jag nog inte bokstavligen. Jag tror aldrig att han kommer kunna låta bli att på något sätt bidra med ny musik. Han har för mycket kvar att ge. Däremot har skivor med vemodiga och melankoliska teman fått prägla mitt musikår i form av Nick Cave, PJ Harvey, Wovenhand och Christian Kjellvander. Där avskedet, sorgen och den förestående apokalypsen finns ständigt närvarande som en röd tråd. Att jag sedan lyssnat mycket på gotiska metalakter som Opeth, Katatonia och Gojira gör väl knappast tillvaron ljusare. Men inte desto mindre fascinerande. Tvärtom.

Men vecka 45 blev ändå mörkare. Häromdagen möttes världen av nyheten att Leonard Cohen hade gått bort. Det kom knappast som en chock för de som följt honom under de senaste åren. Dels med tanke på hans ålder men främst grundat på tematiken som präglat hans tre senaste album. Det har ju känts som de alla har kunnat vara hans sista. Det är kanske därför jag ser dem så älskvärda. Men även om dödsbudet var förannonserat så blir alltid ett faktum något helt annat att ta in. Men det går inte annat än att vara tacksam för all den fantastiska musik han lyckades dela med sig av och förmedla. För mig kommer nog hans sista plattor alltid att betyda mest. Likt hur jag förhåller mig till Johnny Cash skivkatalog.

Sedan har vi ju Kent som strax efter Bowies dödsbud, likt Lemarc, annonserade om gruppens upplösning och avslut. Jag har svårt att tro att det inte finns något samband med Bowies sätt att iscensätta sin egen bortgång. Det började med plattan Då som nu för alltid för att sedan följas upp av en samlingsplatta och en avskedsturné. Jag fick ikväll bevittna deras uttåg på Malmö Arena. Ett vackert sådant där de visar sig tåga ut med flaggan i topp. Joakim Bergs texter, som jag värderar högt, har alltid varit präglade av svårmod, melankoli och svärta. Trots detta spred deras avskedskonsert värme och jag kunde inte låta bli att nästintill motvilligt bli lite sentimental och nostalgisk när det spelade låtar som 747, Hjärta och Mannen i den vita hatten. Likt min förväntan passade dessutom låtarna från det senaste albumen väl in i arenaformatet.

Nästan alla Kentlåtar jag hör väcker en känsla som skapar ett minne till en tid, en plats och i några fall till personer som betytt något. Det innebär inte att jag gillat allt gruppen har gjort men jag har alltid förhållit mig till deras musik på något sätt under de senaste tjugo åren vilket är mer än halva mitt liv. Den enda grupp som kommer i närheten av den statusen är nog R.E.M och det är för mig en en kvalitetsstämpel. Med facit i hand så finns det så fantastiskt mycket låtar och texter som jag har Kent att tacka för.

Till skillnad från Lemarc tar jag dem på deras ord. De har genom hela karriären varit konsekventa i sitt förhållningssätt till omvärlden och därmed pålitliga och vunnit sin trovärdighet. Detta kommer bli det sista vi hör från Eskilstunakvartetten (som periodvis varit en kvintett). De kommer att lämna ett tomrum i svenskt musikliv och jag kommer att sakna dem även om jag tycker de gör helt rätt i att sluta när de fortfarande känns relevanta. Om det fanns en uns av ungdom kvar hos mig innan denna kväll så tog jag farväl till den i kväll. Den går i graven med Kent. Det blev ett värdigt avsked och jag är glad för att jag var där. Tack för det.

Jag avslutar denna kväll med att lyssna på Bowies Blackstar i nattens sena timme. Det får sätt punkt på vecka 45. För imorgon är det fars dag och då ska jag bara vara tacksam och glad för att jag både har en anledning till att bli firad och att jag har någon att fira. 2016 har på något sätt blivit en påminnelse om att ingenting är för evigt. Det är väl ingen påminnelse man skriver in i sin mobil men något man bör vara medveten om hela tiden ändå. Livet känns mer betydelsefullt då. Men det har nog alla andra fattat tidigare. Det var kanske bara jag som lät min ungdomliga naivitet hållas vid liv lite för länge.