Lucka 17:
Kent - Hjärta
Att Kent ikväll gör sitt sista framträdande lär knappast ha undgått någon. Ingen tillställning jag kommer att bevittna men jag såg dem för en dryg månad sedan på Malmö Arena och då bevisades att de tronar som Sveriges bästa rockgrupp den här sidan av millennieskiftet. Kanske för alltid. De tågar ut med flaggan i topp.
Att koppla den här låten till julen känns kanske långsökt men det är i sammanhanget inte särskilt relevant. Det är hur som helst en av de låtar som på senare tid växt fram som en av mina favoriter i deras gedigna katalog. En textrad som; Man vet man blivit gammal när en ungdom börjar glittra som Allens Manhattan. Dan före dan, har träffat mig rätt i hjärtat under den höst som förflutit. Och där finns det ju en julreferens trots allt.
Som en parantes listar jag min rangordning av Kents plattor. För att degradera denna bloggs värdighet inför jag även sifferbetyg, 1 - 10. Betygen betyder ingenting. Bara nörderi.
1. Vapen & Ammunition (Betyg: 9) 2002
Genuin samling sånger som alla fyller en funktion. En svensk klassiker. Deras motsvarighet till Eldkvarns Kungarna från Broadway. Men den här står sig nog bättre med tiden. Det enda jag kan sätta på minussidan är avslutningen Sverige. En fin låt med ett välvilligt budskap men känns lite malplacé i sammanhanget och hade gjort sig bättre som en enskild singel.
2. Hagnesta Hill (9) 1999
Plattan är kanske i längsta laget men här är nog topparna högst. Jag tyckte inte den var så intressant när den kom, ansåg att Kent hade blivit för stora för mig vid detta skede. Jag ville vara alternativ och ansåg att arenaband inte var min kopp te. Det var först tio år efter dess ankomst som jag mognade, tog mitt förnuft till fånga och förstod vidden av dess briljans.
3. Du & jag döden (8) 2005
Ytterligare en platta jag har omvärderat. Framförallt den andra halvan av skivan innehåller några av deras bästa låtar som bara växer med tiden. Det var nog egentligen bara titeln som lade ribban lite väl högt. Förväntade mig Det sjunde inseglet men fick mer Fucking Åmål. Men det är ju bra det med. Storslagna låtar om insikten om att livet trots allt är ändligt. Den där känslan som växer sig allt starkare nån gång mellan 30 och 40. Deras sista platta där gitarrerna fortfarande stod i centrum.
4. Då som nu för alltid (8) 2016
En värdig avslutning som lämpar sig för ett storslaget uttåg från de största arenorna. Här finns några av Bergs bästa texter och låtar. Bombastiskt och svulstigt men samtidigt mer personligt än någon gång tidigare. Mer direkt än deras främsta plattor och därmed riskerar den att åldras fortare. Men just nu gör det ingenting.
5. Isola (8) 1997
Den står sig med tiden även om texterna blev bättre vid senare skede. En platta som tog Kent in i vuxenlivet. Och med 747 tog de sig från klubbarna till arenorna i jumbojet-fart.
6. Röd (7) 2009
Inleds med en hopplös profan psalm av en ostämd kör men sen blir det ju bara bättre. Gruppen känns mer bekväma i den allt mer elektroniska ljudbilden som de hade flörtat med en längre tid men som tog mer plats på föregångaren Tillbaka till samtiden. Den här plattan håller bättre. Bara man hoppar över första spåret.
7. Kent (7) 1995
Hade Kent bara gett ut en platta och gjort en Jakob Hellman så hade det här varit en klassiker men med facit i hand så blev det ju bättre sen. Därför känns den inte lika angelägen nu som då. Men den väcker känslor än idag. Kanske mest nostalgi. Men ändå.
8. Tillbaka till samtiden (7) 2007
Banade väg för ett nytt sound som var spännande då men tiden har tärt på en del av låtarna även om det finns höjdpunkter som håller. Ingenting, Berlin och Columbus hör dit. Ensammast i Sverige är en storslagen avslutning som för tankarna till 747.
9. Tigerdrottningen (6) 2014
Det här är kanske ett album som jag likt Du & jag döden kommer omvärdera men jag har svårt i nuläget att hitta tillräckligt mycket som griper tag i mig när jag lyssnar. Den känns därför lite ljummen. Men Svart snö är fin. Liksom Simmaren. La Belle Epoque är effektfull.
10. Verkligen (6) 1996
Jag tyckte den var fantastisk när den kom trots att mina förväntningar innan var skyhöga. På ett sådant sätt som det bara går att uppleva när man befinner sig i tonåren. Men som sin föregångare, debutplattan, känns den tjugo år senare inte lika angelägen. Det kanske är jag som har blivit för gammal och grå.
11. Jag är inte rädd för mörkret (5) 2012
999 räcker långt men inte hela vägen.
12. En plats i solen (3) 2010
Jag har nog aldrig förstått poängen med den här skivan. Var den på riktigt? Förväxlar omslaget med en Absolute Summer Romantic Hits - platta som kanske inte finns. Ser idag aldrig någon anledning till att lyssna på den igen. Trodde nog att gruppen hade gjort sitt när den här kom men som många gånger förr har de gjort nya låtar och plattor som återuppväckt och omvärderat mitt intresse för gruppen. Men nu är det slut. För då, som nu, för alltid.
Här min låtlista med gruppen för den som orkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar