Att inreda ett rum anpassad för musik är inte världens enklaste nöt att knäcka. Bara det att hitta en hylla som passar omodern teknik är en utmaning i sig. Efter mycket sökande så föll det inte helt oväntade valet på IKEA:s standardhylla Kallax och därefter kunde äntligen skivsamlingen packas upp och ordningen i livet kändes återställd.
Av dessa skäl, en flytt vill säga, har utforskandet av ny musik hamnat i skymundan under en tid. Därför har inläggen på denna blogg, vars existens ständigt ifrågasätts av dess upphovsman, lyst med sin frånvaro. Och tur är väl det. Men nu, med ny förstärkare och högtalare, finns det en påtaglig risk att de återigen dyker upp med jämna mellanrum. Så håll er undan om ni räds nörderi och medelålders män som tar sitt intresse på för stort allvar.
De skivor som jag nu har tagit del av i min nya villatillvaro är främst Loney Dears senaste och Susanne Sundførs platta Music for People in Trouble. Den första av ovan nämnda är en för mig välbekant artist som jag hängivet följt under det senaste decenniet. Jag har otåligt inväntat en uppföljare till den snart sex år gamla föregångaren, i mitt tycke briljanta, skivan Hall Music. Den självbetitlade uppföljaren, släppt på Peter Gabriels skivbolag Real Music, gör mig knappast besviken. Det låter utmärkt och kanske är det den mest homogena platta som Emil Svanängen har åstadkommit så här långt i karriären. Samtidigt känns plattan lite väl förutsägbar. Jag bjuds inte på några överraskningar, vilket delvis beror på att flertalet av låtarna har figurerat på olika streamningstjänster i över ett års tid vilket gör att delar av albumet har jag redan lyssnat sönder som exempelvis den utsökta singeln Hulls. Sum har legat på spellistan ett tag nu och även Lilies och Humbug har dykt upp i olika skepnader sedan tidigare. Det är väl främst på albumets B-sida som jag möter något nytt. Men det känns knappast revolutionerade i Loney Dears musikaliska sfär. Det ser jag i sig inte som något negativt men kanske har den långa väntan bidraget till orealistiskt höga förväntningar. Tror dock att med ett vidare tidsperspektiv kommer det vara det album som jag håller som ett av hans starkaste och mer än så kan jag ju inte begära.
Men jag blir mer hänförd och överraskad av det jag hör från den norska sångerskan och låtskrivaren Susanne Sundfør. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte visste mycket om henne innan dess att jag var på jakt efter en present till min minst lika nördiga bror för några veckor sedan. Såg fina recensioner och namnet var bekant men mer än så hade jag inte att gå på. Men när jag nu ikväll sitter och lyssnar på Music for People in Trouble så är det nästan så att jag önskar att jag kunde känna mig mer träffad av titeln. Det låter fantastiskt. Kompositioner som visar på musikalisk briljans och en röst som är nära besläktad med de bästa stunderna från andra nordiska artister som Ane Brun, First Aid Kit och Jennie Abrahamson. Men låtarna följer inte samma konventionella mönster som nämnda artister förhåller sig till. Det här är något mer, något större. Det finns inslag av ambient jazz som för tankarna till Stina Nordenstam, steel gutar dyker upp som gör att Angelo Badalamentis namn dyker upp i huvudet. Jag ser även likheter med den danska artisten Maggie Björklund som för en tid sedan släppte det utmärkta albumet Shaken. John Grant dyker upp som gäst på sista låten som ni kan lyssna på nedan.
Jag har förstått att Sundfør tidigare karriär har präglats av mer elektroniska inslag, både vad gäller hennes soloskivor och samarbete med grupper som Röyksopp och M83. En del av hennes lyssnare blir kanske besvikna att beatsen lyser med sin frånvaro. Jag kommer säkert bege mig bakåt i hennes skivkatalog och sätta det ställningstagandet i perspektiv men som nytillkommen lyssnare låter jag mig bara imponeras. Det här tillhör en av årets bästa plattor i min tillvaro. Missa inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar