lördag 7 mars 2020

Tema 20: Doom Jazz i Mars

Projektet med månadsvisa listor på olika teman fortsätter. Min ursprungliga plan var att listan för mars skulle bli lite mer uppåt. Lite gladare än de två första. Ljusets ankomst skulle få väcka lite mer lustfyllda känslor till liv. Men det blev precis tvärtom. Min lista innehåller ambient jazzmusik med undergångstoner.

Det är kanske resultatet av en ovanligt mörk, utebliven vinter. Det gäller inte bara vädret. Då jag betraktar nyhetsflödet, samhällsklimatet och utvecklingen i världen under den senaste tiden vill jag bara fly in i vemodet för att söka ljuset. En annan, kanske mer direkt, inspirationskälla har varit Christian Kjellvanders lyckade samarbete med Tonbruket som resulterade i skivan Doom Country som jag skrev om här på bloggen för någon vecka sedan. Sedan blir jag ofta påverkad av melodifestivalen vare sig jag vill eller ej. Som förälder till barn i åldern 5 till 8 år är det näst intill oundvikligt. Jag söker aktivt en kontrast till det lättsmälta och glättiga. Detta resulterade i listan Doom Jazz i Mars.


Flertalet av de artister som figurer på listan var för mig obekanta då jag för en dryg månad sedan påbörjade projektet. Med dagens digitala teknik är det ingen större utmaning att söka sig fram på rätt stig i musikdjungeln. Men det är sällan jag blir så pass nöjd med resultatet som jag är denna gång. Utgångspunkten blev upptäckten av det tyska jazzbandet Bohren & der Club of Gore och deras nysläppta album Patchouli Blue. Gruppen består av en trio (tidigare kvartett) musiker som har släppt plattor med ett jämnt flöde under drygt två decennier. Deras referenser och inspirationskällor vad gäller såväl musik som estetik går att finna i nittiotalets hårdrocksscen och främst mörk domedagsmetal. Det gäller flertalet av de tjugo artister som figurerar på listan. Främst vad gäller listans första hälft. Även Angelo Badalamentis ande vilar tungt över en del av spåren. Att Twin Peaks - karaktären Dale Cooper fått ge namn till en av grupperna är en fingervisning om tonläget. Andra halvan av listan innehåller mer traditionella jazzartister, flertalet med koppling till det högaktade skivbolaget ECM. Jan Garbarek, EST, Bobo Svenssons trio och tidigare nämnda Tonbruket ges utrymme. Jóhann Jóhanssons musik kanske egentligen inte ska definieras som jazz men med koppling till tonläget kunde jag inte undgå att ta med honom och i likhet med flertalet av låtarna tenderar musiken att snarare övergå i ambient, klassisk musik. Gränsen mellan jazz och klassisk musik är vag och egentligen helt irrelevant. Under listans andra hälft är nyanserna lite fler och ljuset sipprar in. Det är förhoppningsvis en föraning om tider som väntar.

Flertalet av grupperna vet jag inte särskilt mycket om överhuvudtaget. Men jag gillar det jag hör och det är det viktigaste. Jag hoppas fler finner njutning i detta.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar