(Parenteserna) #1: Blitzen Trapper - Destroyer of the Void (2010)

Jag börjar ledsna på att ständigt var på jakt. Ett ålderstecken. På jakt efter ny musik, nya upptäckter, nya känslor blir lätt ett beroendeframkallande, smått maniskt, beteende. Delvis oundvikligt men istället vill jag ägna den närmaste tiden åt att återupptäcka det jag redan har i min skivsamling. Framförallt de där plattorna jag en gång införskaffade rent slentrianmässigt men som det inte blev så mycket av just då. Jag vill återupptäcka och omvärdera parenteserna i rockhistorien. Mellanplattor med grupper och artister som redan upplevt hypen, de som hela tiden rör sig i fel riktning eller har oturen att vara steget efter i förhållande till tidens flyktiga vindar. Det här är inga revolutionerande mästerverk eller genreskapande stilmarkörer. Det här är parenteserna. Kanske handlar det om att se skönheten i det lilla eller en mindre romantisk analys är att finna en mening i det obetydliga som så mycket i livet handlar om i kontrost till allt det som betyder något på riktigt.

Först ut är den amerikanska rockgruppen Blitzen Trapper med rötter i Portland i delstaten Oregon. De bildades i inledningen av detta millenium och fick ett mindre genombrott då de 2008 släppte ett kritikerrosat album med titeln Furr. Det var strax därefter som jag upptäckte gruppen i samband med mitt livs enda roadtrip i USA. Jag tror det var ett besök i en välsorterad och trivsam skivaffär i den kaliforniska kuststaden San Louis Obispo som resulterade i ett spontanköp av detta album. Vid detta skede var gruppen ingen direkt hemlighet, de hade fått en hel del hyllningar i svallvågorna efter den hype av alternativ amerikansk folkrock som precis nåt sin peak med grupper som Fleet Foxes, Band of Horses och Midlake med flera. Det finns ett tydligt släktskap med dessa grupper, inte minst vad gäller influenserna från 60-talets och 70-talets amerikanska och brittiska folkrock.

Men det är inte mot detta album jag vill rikta min uppmärksamhet utan istället mot uppföljaren Destroyer of the Void som släpptes 2010. För de allra flesta här på jorden ett album som gått en ganska obemärkt förbi. Just därför vill jag ge denna platta lite välförtjänt uppmärksamhet även om det är genant att prata i dessa termer med tanke på vilken plattform vi befinner oss på.

Jag köpte skivan på en dubbelvinyl i samband med att den släpptes men därefter har den stått tämligen ospelad i skivsamlingen. Varför vet jag inte riktigt, gissar att de kom annan musik emellan, för när jag lyssnar på den så gillar jag det jag hör. Skivans ljudbild är eklektisk och i jämförelse med tidigare album är den mer progressiv med tydliga referenser till det tidiga 70-talets stadiumdoftande dinosaurierock. Här finns spår av Wings, Bowie i samband med Hunky Dory, Blue Öyster Cult och Led Zeppelin. Det mesta sammanfattas i det svulstiga inledande titelspåret. För övrigt finns tydliga spår av den alternativa amerikanska folkrocktradition som gruppen har haft som sin hemvist sedan dess bildande. Även om jag delvis tilltalas av det storslagna anslaget så är det de mer nedtonade spåren som jag helst sätter på repeat. Below the Hurricane är tårdrypande lågtempobit som skulle kunna var något Alex Chilton hade komponerat i början av Big Star-eran. I The Tree förenas gruppens låtskrivare och självklare frontperson Eric Earley med Alela Diane i en duett som liknar en väljudande popbagatell Lennon/McCartney hade kunnat komponera i slutet av Beatles verksamma period där rösterna samspelar i en harmoni som för tankarna till Gram och Emmylou.

För den som är ute efter något nytt och banbrytande så har jag inget att säga om plattan som kan locka er. Men för er som likt undertecknad tycker att återbruk är något eftersträvansvärt så vill jag varmt rekommendera att lyssna på den parentes i rockhistorien.

CD-skivans återkomst...

 ...tror jag knappast är kommen. Inte ens på långa vägar. Men för mig personligen har jag egentligen aldrig släppt taget om det plastiga format som på många sätt har präglat mitt musiklyssnande under den mest formbara delen av mitt liv. Jag köper CD-album än idag. Inte i samma utsträckning som förr men när artister envisas med att ge ut sina plattor i dubbelvinylformat där varje sida utgör 2-3 låtar, vilket resulterar i ett evigt vändande, föredrar jag CD-skivans mer frikostiga tidsbegränsningar. Dessutom går det ju att fynda CD-skivor som aldrig förr. Lite som LP-skivans status vid mitten av nittiotalet. Jag förstår att för den som inte lider av skivsamlarmissbruk är detta resonemang obegripligt i vår digitala och lättillgängliga tidsålder. Men jag är redan djupt skadad på detta plan och det finns inget botemedel.

Under semestern var jag på ett spontant besök hos min lokala skivhandlare i Lund, Repeat Records. De har ett blandat utbud av såväl CD som vinyl. Just vid detta tillfälle hade de kommit över ett parti tillsynes obegagnade CD-plattor inom americana, country och rock som de sålde för en billig peng. Ett av dessa fynd var Paul Cauthens Room 41 (2019).

För mig en tidigare okänd artist till dess att jag hörde den relativt nyutgivna, discodoftande countrykängan Country As Fuck för några månader sen.. Låter lite som en outlaw-version av Becks Loser. Kanske mer underhållande än kvalitativt bra, men ibland räcker det långt för mig. Room 41 släpptes 2019 och består i huvudsak countryrock med ett outlaw-perspektiv på tillvaron. Paul Cauthen med rötter i Texas har ett förflutet i duon Sons of Fathers och detta är hans andra av totalt tre soloalbum. Det senaste kom förra året och innehåller tidiga nämnda låt. Albumet är ett resultat av en uppslitande separation och ett omtumlande, destruktivt liv som följd, där Room 41 är namnet på det hotellrum där Cauthen huserade under nästan två års hedonistisk tid. Plattan framstår dock som mer nykter och sansad än ur det sammanhang den växte fram. Helande musik för trasiga själar, gospel för vilseförda.

Han bär upp sin cowboykostym med trovärdighet och finess, besitter en låtskrivarförmåga av rang och har en sångröst med ett brett register. Han räds inte att flörta med såväl gospel som elektrotakter och lyckas få ihop det till en fungerande enhet. McKenzie Smith från Midlake är med och bidrar med trumspel. Musikaliskt finns det beröringspunkter med artister som Sturgill Simpson, Nathaniel Rateliff och The White Buffalo. 

Det här är en av flertalet plattor som hade gått mig förbi om det inte var för mitt fortsatta sökande i CD-backarna. Ser ett bestående värde i det som så lätt går förlorat i den digitala djungeln.

Melodiös, bitterljuv popmelankoli

När jag nån gång, inom en förhoppningsvis oöverskådlig framtid, ligger på min dödsbädd och summerar mitt liv är jag övertygad om att jag kommer att ranka Blurs senaste platta, The Ballad of Darren, som min personliga favorit med gruppen. Deras tidiga nittiotal i all ära men ur mitt perspektiv åldras inte deras nästintill teatraliska sarkasm och ironi särskilt väl. Trots träffsäkra popmelodier. Gruppens senare del av nittiotalet präglades av influenser från den amerikanska lofi-scenen. Den självbetitlade nystarten från 1997 och uppföljaren 13 (1999) är lyssningsvärda än idag men aningen spretiga och bitvis ojämna. Think Tank (2003) och The Magic Whip (2015) har jag aldrig gett en ärlig chans. 

På The Ballad of Darren lyckas Blur att på tio låtar sammanfatta de känslouttryck som jag anser att Damon Albarns röst är bäst på att förmedla. Melodiös, bitterljuv popmelankoli. Dessutom är plattan föredömligt kort. Rekommenderas varmt. 

Förra årets bästa plattor - 2022 är över oss

Det börjar bli lite löjligt. Jag inleder varje inlägg med att be om ursäkt för att de finns. Att bloggen fortfarande hålls vid liv. Ju mer sällan mina inlägg kommer desto mer betvivlar jag dess existensberättigande. Det borde ju vara tvärtom. Men faktum är att jag i mitt huvud fortfarande skriver ett blogginlägg varje dag men de stannar i 99% av fallen vid idéstadiet. Varje gång jag funderar på musik eller sätter ihop en spellista tänker jag utifrån ramen av ett inlägg. Anledning till att jag inte får ned det på pränt är olika. Tidsskäl är kanske det mest uppenbara, relevans ett annat men även insikten om att det aldrig blir lika bra nedskrivet. De tankar jag har i huvudet känns oftast mycket bättre och relevanta än det som jag sedan få ur mig i textform. Därför är det oftast bäst att de stannar vid idéstadiet. Om det är något denna blogg har lärt mig så är det just precis det och det som säkerligen skiljer mig från de professionella på området.

En annan tanke jag har reflekterat över de senaste veckorna är varför de större och mindre mediekanalernas bästalistor över musikåret som gått kommer så tidigt. Vi hinner knappt passera andra advent innan de flesta musiksajter och kvarvarande papperstidningar har summerat det fortfarande pågående året. Jag förstår ur ett historiskt perspektiv. Då vanligt folk fortfarande köpte plattor i fysiskt format fanns det kommersiella intressen i att publicera listorna i samband med julruschen. Men är det relevant idag? 

Idag handlar det främst om en hets att vara först på bollen och sätta trenden så tidigt som möjligt. Men jag har för egen del insett att mina val blir bättre och mer rättvisande med lite eftertanke och perspektiv. Det är väl också en konsekvens av stigande ålder och att saker och ting går lite trögare. Jag hinner inte längre med att lyssna på den musik som kommer i samma takt som förr. Förra året grämde jag mig främst över att Lows utmärkta platta Hey What inte fick en högre plats på min lista. Det hade den fått om jag hade väntat ett par veckor.

Med detta resonemang har jag motiverat varför min lista över 2022-års bästa plattor kommer först nu i slutet av januari. Kanske innebär det en nystart för mitt bloggande. Bloggen är ett lika utdömt format som CD-skivan. Det är nog därför jag gillar dem båda. 

Men här är den i alla fall, min årsbästalista för 2022. Utan någon inbördes ordning:

  

A.A Williams As the Moon Rest
Det den brittiska singer/songwritern A. A. Williams sysslar med främst är renodlad goth rock. En del beskriver det som dödsgospel. Men jag vet inte. Jag tycker bara hon har ett tonläge i sin musik där hon tangerar såväl Nick Cave som PJ Harvey men utan några teatraliska anslag. Hennes musik närmar sig ett sound som har en del besläktat med Emma Ruth Rundle, Marissa Nadler och Chelsea Wolfe. Onekligen lyckas hon gripa an något hos mig som inte lämnar mig oberörd. Kan tyckas intetsägande då du lyssnar första gången, men ju fler chanser du ger den desto tydligare blir nyanserna och det dynamiska soundet som får en sväva bortom tid och rum för en stund. Musik som för mig aldrig känts så angelägen som under 2022. 
Bästa låt: Pristine

John Fullbright The Liar
Den Oklahomafödda trubaduren John Fullbright gör en efterlängtad comeback efter åtta års tystnad. Det gör mig exalterad även om det musikaliska anslaget är gammalt och beprövat. Lite Harry Nilsson, lite Elton John, lite Townes Van Zandt, lite Steve Earle och ganska mycket Jason Isbell. Men ändå känns det unikt av en artist som förtjänar ett större erkännande.
Bästa låt: Paranoid Heart

The Smile A Light For Attracting Attention
Samarbetet mellan Radioheads Thom Yorke och Johnny Greenwood samt Sons of Kemets batterist Tom Skinner låter som man kan förvänta sig att ett samarbete mellan dessa skulle kunna låta. Fast bättre. Luftigare, friare och melodiösare än mycket än det jag hört med Radiohead de senaste 20 åren. Känslan är att Yorke slutligen hittat det sound han så länge sökt efter. Här hittar han hem.
Bästa låt: Free in the Knowledge

Weyes Blood And in the Darkness, Hearts Aglow
Natalie Mering har många strängar på sin lyra. En av dem är att hon lyckas plocka det bästa ur 70-talets folkrock och göra något som känns relevant och unikt för nutiden av det. Emellanåt är detta album ödesdigert vackert.
Bästa låt: God Turn Me Into a Flower

Vancouver Sleep Clinic Fallen Angels
En sen upptäckt som blivit ett soundtrack till årets mörkaste tid. Sakraldoftande kammarpop från Australien som jag från en början placerade i fel världsdel. Bakom det förvirrande artistnamnet gömmer sig Tom Bettinson. James Blake och Bon Iver är en gångbara referenser. Bitterljuv och vemodig musik som präglas av Bettisons sammetslena falsett. Nästan så pretentionerna blir skadeverkande men han lyckas i mitt tycke ändå hålla sig på rätt sida gränsen.
Bästa låt: The Wire

Rebecka Törnqvist MEMO
Min uppfattning om Törnqvist har under lång tid baserat sig på den trångsynta musikaliska miljö jag vistades i under mina tonår. Jag ansåg att det var något jag knappast behövde bry mig om och placerade hennes musik i ett "tråkfack" utan att egentligen riktigt lyssna. Men sakteliga har hennes musikaliska vägar och mitt sökande korsats och jag har insett hon besitter något som jag då inte var benägen att upptäcka. Eller så har hon utvecklats. Det är nog ömsesidigt. Det blir som mest tydligt i hennes samarbete med jazzmusikern och kompositören Johan Lindström. På denna skiva gästar även M. Ward och Emil Svanängen (Loney Dear) vilket på något sätt synliggör att hennes musikaliska vägval har närmat sig min intressesfär. 
Bästa låt: Lie

Fireside BIN JUICE
Till häften är medlemmarna i Fireside utbytta sen det sist begav sig. Inte så konstigt med tanke på att nästan 20 år har gått. Men Kristofer Åström och Pelle Gunnerfeldt är kvar och de var i ärlighetens namn de viktigaste komponenterna redan då. Deras distade post-hardcoresound, som jag tillskriver Gunnerfeldt, transformerat genom ett vemodigt popfilter, à la Åström, låter förvånansvärt vitalt och energirikt även 2022. Årets överraskning #1.
Bästa låt: Easy Andy

Calexico El Mirador
Jag var i ärlighetens namn inte särskilt upprymd då jag hörde att Calexico släppte nytt alster under våren 2022. Jag lyssnade inte på den ens. Jag har följt dem i drygt två decennier men började tycka att det gått i stå. Alltid professionellt och stilrent men sällan överraskande eller oväntat. Det är kanske inget egentliga nyheter på den senaste plattan heller men jag inser, när jag nu lyssnat på skivan ordentligt i sin helhet, dels hur mycket jag gillar gruppens musik samt att det finns en nytänd energi och ett sväng som jag inte upplevt på länge.
Bästa låt: Cumbia Peninsula

Suede Autofiction
2022 har varit ett Suede-år i mitt hem. Inte enbart för att de släppte en ny platta som är mer melodiös, energisk och lättillgänglig än något av det jag hört med dem under de senaste 20 åren, utan även för att jag har haft en återuppväckt fascination för deras fenomenala nittiotal. Brett Andersson har visat sig vara mer benägen att hålla sig relevant som låtskrivare och artist en flertalet av hans nittiotalskonkurrenter inom den brittiska popmusiken. Årets överraskning #2.
Bästa låt: She Still Leads Me On

Danger Mouse & Black Thought Cheat Codes
Det finns en gemensam nämnare för flertalet av de artister som fått sin plats på min årsbästalista detta år. Det är att de var som mest rätt i tiden omkring millennieskiftet. Det gäller även Danger Mouse (Gnarls Barkley, Gorillaz, Broken Bells m.m.) och Black Thought (The Roots). Kanske är det en nostalgisk ådra i mig som gör att jag upplever detta tilltalande. Det är sällan jag lyssnar på hiphop nuförtiden. Men då jag gör det vill jag att det ska låta såhär.
Bästa låt: The Darkest Part (feat. Raekwon & Kid Sister)

Angel Olsen Big Time
Olsen tar ett steg tillbaka i utvecklingen och gör återigen nedtonad, countrydoftande trubadur-musik Det faller mig i smaken även om den något sterila ljudproduktionen drar ner helheten något. Olsen lyckas ändå med konststycket att både hålla sig på säker mark men ändå tänja på gränser.
Bästa låt: All the Good Times

Danielle Ponder Some of Us Are Brave
En sen upptäckt som inte varit med på listan om jag hade klarat "deadline". Tips från min gode musikvän Mårten som så ofta har sinne för stilren och genuin soulmusik. Ponder är en 40-årig debutant som fram till alldeles nyligen var verksam inom juridiken men valde att satsa helhjärtat på musiken. Prästdotter från Rochester som fått gospeln genom bröstmjölken. Besitter en röst som summerar det bästa av de senaste 60 årens soul och r'n'b-historia.  
Bästa låt: Only the Lonely

Det finns album med artister som lika väl skulle ha kunnat vara med om jag haft ork och tid att skriva om dem: Midlake, Joakim Berg, Annika Norlin och Built To Spill för att nämna ytterligare några som har sin kommersiella storhetstid ett eller två decennium tillbaks i tiden. Jag lät dem vara denna gång. Liksom Ghost. Men lyssna gärna på dem också. Men det har ni ju säkert redan gjort. Året är ju slut för länge sen. 

John Fullbright is back!

Som jag väntat. Väntat på att den Oklahoma-fostrade singer/songwriter-talangen John Fullbright skulle följa upp sina smått briljanta album From the Ground Up (2012) och Songs (2014). Efter dessa plattor försvann han från min horisont men nu verkar han äntligen vara tillbaka med nytt album. De första låtsläppen känns ändå hoppfulla. Här är ett smakprov:

Midlake väcker bloggen till liv

Plötsligt sprakar bloggen till liv igen. Vad an detta? Jo, svaret är ganska enkelt. Midlake.

Den här bloggen saknar ju såväl mål som egentligt existensberättigande. Enda syftet är att upphovsmannen själv ska kunna skriva av sig lite då behov uppstår. Och nu har ett sådant läge inträtt och anledningen är Midlakes senaste platta For the Sake Of Bethel Woods. Större delen av den rock- och popmusik som existerar i världen skriver andra och mer initierade redan om och gör det bättre. Jag ser ingen anledning att göra tillägg så länge jag instämmer med någon. Men om Midlake är det tämligen tyst och därför finns det skäl att skriva även om mitt bidrag knappast gör någon avgörande skillnad. Men får jag en till som lyssnar är det värt det. Och även om inte får det så har jag semester och att skriva om musik är en tämligen rogivande sysselsättning så länge jag inte ställer några kvalitetskrav på såväl språk som form. Så det är värt det oavsett.

Om ni inte minns. Midlake var ett i raden av alternativa folkrockband som nådde viss framgång och kritikernas gunst i svallvågorna efter Fleet Foxes, Mumford & Sons och Band of Horses framgångar för sisådär ett och ett halvt decennium sedan. Deras sound präglades av en rekonstruktion av 70-talets mjukrock med tillhörande ingredienser såsom tvärflöjt, svävande melodislingor och spirituell naturmystik. Deras andlige ledare och gruppens frontperson var då Tim Smith. Texaskvintettens främsta framgång var låten Roscoe från 2006 års The Trial Of Van Occupanther. En låt som på många sätt symboliserar gruppens sound vid denna tid. 2010 släppte de den natursköna och bitvis suggestiva plattan The Courage of Others som åtminstone gjorde mig till ett hängivet fan.  Det blev också gruppens kommersiella och konstnärliga peak tills dags datum. 

Strax därefter hoppade Tim Smith av bandet och gitarristen Eric Pulido tog över rodret som vokalist och frontman. För mig bidrog till att intresset för gruppen sjönk och 2013 års Antiphon gled mig ganska obemärkt förbi trots ett par mindre tappra försök att hitta något som greppade tag i mig på samma sätt som deras tidigare plattor hade gjort. Jag hade då bilden av att det var Smith som hade stått för gruppens magi och ett Midlake utan honom kan inte vara detsamma. Möjligtvis påverkades jag även av tidens trender, som då berättade att folkrock inte var lika angeläget längre, då jag dömde ut Antiphon som till mångt och mycket var en mer renodlad och direkt rockplatta gentemot den kritikerrosade föregångaren. Sedan blev det tyst. Pulido satsade på sido- och soloprojekt som för mig inte hitintills gjort några bestående intryck.

Så när jag i våras uppmärksammade att gruppen, fortsatt med Pulido som frontman, släppt ett nytt alster nio år efter föregångaren var mina förväntningar tämligen låga. Men ju mer jag lyssnat på albumet desto mer hänförd har jag blivit. Jag inser att jag har underskattat Pulidos talang. Som musiker har jag alltid förstått gruppmedlemmarnas kvalitéer men nu inser jag att Pulido även är en utmärkt sångare och låtskrivare. Eller om det främst ska ses som ett framgångsrikt grupparbete. Det ska ha varit keyboardisten Jesse Chandlers pappas död som gett upphov till att återförena gruppen igen. Jag saknar hursomhelst inte längre Tim Smith när jag lyssnar på gruppens nya platta som med stilfullhet lyckas förena gruppens rötter i suggestiv naturromantik med mer direkta och jordnära rockmelodier och monotona gitarrslingor. Steget från tidigare nämnda Roscoe är inte långt. Det här är en utmärkt platta. Jag inser nu att jag med nytt perspektiv måste ge Antiphon en ny ärlig chans. Det känns som den är bättre än vad jag minns.   

I början av november befinner gruppen på en nordenturné med spelningar i bland annat Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Värt att uppmärksamma. 

Bästa plattorna från 2021 - Mackes val

Det skulle vara lätt för mig att säga att denna blogg har gjort sitt, men det har den inte, tror jag... I vilket fall måste jag lista mina favoritplattor från 2021. Det är trots allt en tradition. Dessutom skapade en ofrivillig coronakarantän under mellandagarna lite tid över för mindre livsavgörande grubblerier. Även om jag fortfarande har en uns kvar av tonårsövertygelsen om att popmusik är på blodigt allvar. Här kommer i vilket fall de plattor från 2021 som fångat min uppmärksamhet mest.

1. The War on Drugs I Don't Live Here Anymore 
   Adam Granduciel har nått en nivå i sitt låtskapande där de mest självklara melodislingorna känns unika och storslagna. Likt förebilderna Springsteen och Dylan i sina bästa stunder. Han stjäl med stil och finess och det låter fantastiskt.
    
   
   
   
   
   
2. Gojira Fortitude
   Den franska metaltrion blandar teknisk finess med aggressiva vredesutbrott mot skövlingen av Amazonas regnskogar. Sympatiskt och välbehövligt, men främst underhållande och välljudande.
   
   
   
   
   
   
3. Mastodon Hushed and Grim
   Mastodon gör sitt storslagna rockepos. Likt Physical Grafitti eller Beatles vita album. Kanske att det inte kommer inte i närheten av dessa skivors status. Men i min värld är det inte kvalitén som skiljer dessa åt. Det är bara tiderna som förändrats.
   
   
   
   
   
   
4. Billie Eilish Happier Than Ever
   Vet inte om detta är ett uttryck för en ålderkris men jag kan inte sluta lyssna på denna genialiske yngling. Spänstigare än Lana Del Rey och coolare än alla andra.
   
   
   
   
   
   
5. Strand of Oaks In Heaven
   Tim Showalter är återigen uppbackad av musiker från My Morning Jacket och gör den där självklara rockplattan som jag hoppades MMJ skulle göra.
   
   
   
   
   
   
6. Robert Plant & Alison Krauss Raise the Roof
   Robert Plant är 53 år äldre än Billie Eilish men fortfarande vital och relevant. Tillsammans med den nu 50-åriga countrystjärna Krauss skapas återigen magi.
   
   
   
   
   
   
7. Ossler Regn av glas
   Den här plattan är tung som fan. Tung som fan. Absolut.
   
   
   
   
   
   
8. Israel Nash Topaz
   Nash framstår allt mer som en Jim Ford för 2000-talet. Stor soulmusik med rötter i traditionell americana. Nash övertygar allt mer för varje album han ger ut.
   
   
   
   
   
   
9. Nick Cave & Warren Ellis Carnage
   Caves musikaliska skapande har, likt själsfränder som Cohen och Cash, visat sig bli allt bättre med åren. Tillsammans med vapendragaren Warren Ellis känns detta som en naturlig uppföljare till den magnifika men ack så tragiska Ghosteen.
   
   
   
   
   
   
10. Lucy Dacus Home Video
    En behaglig och sympatisk mix av indierock á la nittiotalets glansdagar och mer traditionell popmusik. Inget revolutionärt nyskapande här inte men vem behöver det?

Bubblare:

My Morning Jacket My Morning Jacket

Sturgill Simpson The Ballad of Dood & Juanita

Loney Dear A Lantern And A Bell

Hederos & Hellberg Tillsammans mot ljuset

Halsey If I Can't Have Love, I Want Power

David Ritschard Blåbärskungen

Low HEY WHAT

The Reds, Pinks and Purples Uncommon Weather

Nu åter till den stora frågan. Är denna blogg äntligen död nu? Utgör denna mediokra lista spiken i kistan? Vem vet. 2022 har nog svaret i sitt sköte.

Gott nytt rockår!

Israel Nash toppar formen

Vid nittiotalets mitt befann jag mig vid ett vägskäl vad gäller min musikaliska vandring inom pop- och rockmusiken. Jag hade alltmer lämnat grungig hårdrock bakom mig och nya världar började öppna sig. En bidragande orsak till att jag fann ny stigar att vandra som uppmuntrade min begynnande skivkonsumtion och fortsatta nörderi låg i att jag vid denna tidpunkt upptäckte samlingsplattorna  39 Soulklassiker 1960-69 och 35 Soulklassiker 1970-75, utgivna i ett samarbete mellan Diesel Music och Sony. Mats Nileskär spelade en central roll på flera sätt vid tillkomsten av dessa eminenta samlingsplattor som levde upp till de tämligen fantasilösa titlarna. Faktum är att dessa album har haft större betydelse för mitt musiklyssnande än någon annan soulsamling som är utgiven av "creddiga" bolag som Kent, Stax, Motown eller Soul Jazz Records som jag har i min skivsamling.

Parallellt med detta började jag sjunka allt djupare ner i Americana-rock som senare skulle föra mig vidare mot country och singer/songwriter-rock. Där jag sen fastnat under allt för lång tid för att det ska anses som hälsosamt eller att jag på något sätt ska uppfattas som modern. Jag tänker på denna fas i mitt musiklyssnande då jag hör Israel Nash senaste album Topaz. En utomordentligt fin hybrid mellan främst 70-talets smäktande och episka soulmusik och den traditionella countryrock som har varit Nash hemvist sedan han även tilltalade sig som Gripka i efternamn. Det handlar knappas om något banbrytande, revolutionärt album för att vara utgivet 2021. Det handlar om musik som lever upp till devisen att "Country Got Soul" som vid det här laget egentligen är ganska uttjatad. 

Men vad gör det när musik kan vara såhär befriande vackert. Israel Nash tillhör en av många män med skägg som jag beundrar allt mer ju längre deras alltmer grånande hår får växa.

TEMA 2O: Sophisti Pop (Mars 2021)

Pretentiös popmusik från 1980-talet finns det tämligen gott om. Musik med ambition att både finna sig på topplistorna och dansgolven men även med ett intellektuellt djup. En svårbemästrad genre men månadens lista är ett urval av några personliga favoriter.

TEMA 20: Waits For Spring(steen)

De föddes med bara drygt ett par månaders mellanrum under 1949, släppte sina debutalbum samma år och utmålades under tidigt sjuttiotal som lovande singer/songwriters. Men därefter slutar kanske likheterna mellan Tom Waits och Bruce Springsteen. Då Waits gick all in på teatralisk, whiskeydränkt cabaretcirkus iklädd en jazzig singer/songwriter-skrud rörde sig Springsteen mot de storskaliga arenorna med gitarren och sitt kraftfulla patos som förenade oliktänkande människor som främsta vapen. Men båda kom att få sina genombrott, både kommersiellt och konstnärligt, och är idag två av dem mest aktade namnen inom sitt gebit inom den moderna pop- och rockmusikhistorien. Givna referenspunkter för ett stort antal efterföljare. 

De har båda släppt plattor i jämn takt och har med några få undantag aldrig gjort någon djupdykning eller praktfiasko likt Dylan, Bowie eller Neil Young. De har bibehållit respekt och integritet. Det har dessutom fått sina låtar omtolkade av en rad andra artister.

Efter att nyligen läst Springsteens biografi Born To Run blev jag inspirerad att göra en komparativ lista dessa storheter emellan med covers av deras alster. Varannan låt av vardera låtskrivare. Inte nödvändigtvis de bästa, utan de som för stunden kändes mest intressanta och relevanta utifrån ett subjektivt perspektiv. Allt från Pet Shop Boys och Pointer Sisters till John Holm och Queens of the Stone Age. Håll till godo. Här kommer årets andra tematiska lista:

Olof Wallberg - It All

Att Olof Wallberg är en fullfjädrad entertainer i alla dess uttrycksformer hade jag viss kännedom om. Det har jag som kollega vid flertalet tillfällen fått bevittna. Att han även går in med både själ och hjärta i de projekt han tar sig an är något som knappast överraskar. Men att han besatt en sådan mångfacetterad röst som kunde fånga ett brett känslospektra och en förmåga att komponera  majestätiska poplåtar i all sin enkelhet var något jag inte förutspådde. Men som så ofta förr vet jag alldeles för lite. Jag blir positivt överraskad av hans första singel som soloartist. Wallberg har en professionell förmåga att klä sig i ny skrud beroende på i vilket sammanhang han vill röra sig i. Mer som en kameleont än en varan. Men det känns äkta och ärligt. It All heter den i vilket fall och den tycker jag att ni ska lyssna på. 

Låten får plats på min lista över årets mest intressanta låtar som som passerat mina öron hitintills.

2021 - So Far, So Good... So What!?

Årets bästa skivor 2020 - I spåren av en pandemi

Att för mig summera 2020 i form av en årsbästalista är inte helt enkelt. Faktum är att det blir en större utmaning för varje år som går, jag har allt svårare att finna mig tillrätta i det moderna musikaliska landskapet som formas på ett annat sätt än då musiken formade mig. Även om jag tycker musik är precis lika viktigt och roligt som någonsin förr så har jag svårare att finna ny musik som skapar den där kittlande känslan av njutning och upptäckarglädje. Det är väl tyvärr ett ålderstecken. Det krävs något alldeles extra för att det ska brinna. 

2020 är dessutom ett år som inte har varit likt något annat jag upplevt. Därför har jag kanske haft ett större behov att luta mig tillbaks på bekanta röster som skänker en känsla av att den gamla världen trots allt finns kvar i skuggan av pandemi, klimatförändringar och nya politiska vindar. Jag tillhör inte dem som hävdar att det var bättre förr men det enda vi nog kan enas om var att det var annorlunda. Och då gäller det att finna sin plats i allt det nya vilket kan vara en utmaning.  

Ovan nämnda resonemang kan ge en förklaring till varför jag under det gångna året fastnade för Michael Stipes utgivna singel No Time For Love Like Now. Egentligen ingen märkvärdig låt, något som skulle kunna vara hämtat från R.E.M:s mindre intressanta period kring milleniumskiftet, men just i år fyllde den en funktion. Av kanske samma skäl blev Grandaddys R.I.P Coyote Condo #5 också en favorit. För övrigt har 2020 varit ett tämligen dystert år och det präglar också min lista över favoritalbum som detta år får bli i en fem-i-topp. 2020 förtjänar inte mer. Jag avslutar dock med plattor som jag nog kommer att ge fler chanser i framtiden och som förtjänar uppmärksamhet men finner ingen inspiration i att skriva om dem nu. 

1. Nick Cave Idiot Prayer - Alone At Alexandra Palace
En liveplatta på en ödslig konsertarena. Nick Cave ensam med sitt piano summerar en alldeles enastående karriär med musik som på ett ypperligt sätt tonsätter en pandemi. 2020 kan inte få ett bättre soundtrack. Redan efter förra årets Ghosteen var jag övertygad men nu är jag än mer fäst vid hans musik. Och ju mindre orkestrering desto mer framhävs hans storhet. Han har en förmåga att med små medel skapa en ödesdiger dramatik. Såväl nya låtar som Waiting For You eller den trettio år gamla The Ship Song blir i detta format smärre mästerverk. En tröst för en utebliven konsert på Globen. Och tyvärr tror jag att jag aldrig kommer att få chansen att se honom live. Men denna platta är en betydelsefull tröst. 

2. Christian Kjellvander  About Loving And Loving Again
När Christian Kjellvander fick ett genombrott med sin solodebut Songs From A Two-Room Chapel 2002 låg vägen öppen för honom att bli en inhemsk motsvarighet till Ryan Adams (även om det år 2020 inte är en lika smickrande jämförelse som det var då). Han kom helt rätt i tiden och med hänseende till att han hade tillbringat delar av sin uppväxt i Seattle i kombination med hans talang var det ingen svensk som kunde göra americana-rock med större trovärdighet och språklig finess. Hade han fortsatt på det spåret skulle han ett decennium senare varit en eftertraktad Så Mycket bättre-artist. Men redan på uppföljaren Faya från 2005 markerade han med tydlighet att hans ambitioner låg någon helt annanstans, målet var något större. Med förebilder som Richard Buckner, Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Mickey Newbury visste han vart han vill styra skutan. Och med facit i hand är vi som tålmodigt följt hans musikaliska utveckling glada för det.  Kjellvander har aldrig agerat insmickrande eller inställsamt mot sin publik utan istället konsekvent sökt sig mot musikaliska marker där hans konstnärliga och musikaliska frihet kan få tillräckligt med utrymme.  De som vill får följa med på resan, de andra lämnar han därhän. Känslan är att 2020 är det år då han har nått sitt mål med dels en fantastisk soloplatta samt dessförinnan ett utmärkt samarbete med Tonbruket som resulterade i plattan Doom Country, som i mitt tycke var mer doom än country. Och med About Loving And Loving Again tar han steget allt längre bort från den singer-songwriter/americana-scen som han en gång var en betydande del av. Han har skapat sig en unik position inom den svenska musikscenen som gett honom en respekt och betydelse som inte mäts i publik eller antal lyssningar på streamningstjänster. Det han lyckats skapa är något större som på den inhemska scenen kan bäst jämföras med det som Pelle Ossler och Anna von Hausswolff lyckats med. Kanske krävdes det en pandemi för att Kjellvander skulle komma till sin rätt för hans musik har aldrig känts så viktig som precis just nu trots att tematiken på skivan inte gör någon som helst koppling den nuvarande samhällsutvecklingen. Istället är det en skiva om uppbrott, svek och försoning. Allmänmänskliga ting som skapar en känsla av tidlöshet. Precis som det Cohen skapade i sina bästa stunder.

3. Bohren & Der Club Of Gore Patchouli Blue
2020 blev det år då jag upptäckte skönheten i ett post-metaljazzband från Tyskland.  Om Kjellvander försökte sig på på Doom Country tillsammans med Tonbruket så är det här Doom Jazz i ordets rätta bemärkelse där Angelo Badalamentis filmmusik kan beskrivas som en partyhöjare i jämförelse. Inget för den som vill ha variation. Allt går i moll. Ett ljudlandskap där jag har känt mig hemma i och ständigt velat återvända till under året som gått. Lite paradoxalt men vemodigt vackert avslutas skivan med Meine Welt Ist Schön.

4. A.A. Williams Forever Blue
Ytterligare en ny upptäckt för detta år. A.A. Williams bedårande musik svävar i fritt i ett landskap där alla musikaliska genres är tillåtna. Hon gör det på ett sätt att man som lyssnare inte bryr sig om vilken sorts musik det är man lyssnar på. Det är ett kvalitetstecken. Årets största musikaliska utropstecken i min värld! Likt musikaliska själsfränder som Chelsea Wolfe, Anna von Hausswolff och Emma Ruth Rundle hämtar hon inspiration hos såväl PJ Harvey, Kate Bush, Portishead som mörk döds- och gothmetal.

5. Avishai Cohen Big Vicious
Trumpet kan vara ett enerverande instrument. Men i händerna på Avishai Cohen (inte den Avishai Cohen, utan den israeliske namne) så blir jag hänförd på en vacker musikalisk jazzresa från Beethoven till Massive Attack. Vackert!

Andra plattor från 2020 som jag haft behållning av och säkerligen kommer ha stor glädje av i framtiden då jag hunnit lyssna ännu mer:

Jason Isbell & the 400 Unit Reunions
Katatonia City Burials
Rolling Blackouts Coastal Fever Sideways To New Italy
Brandy Clark Your Life Is A Record
Taylor Swift Folklore
Courtney Marie Andrews Old Flowers
The White Buffalo On The Widow's Walk
The Strokes The New Abnormal
Emma Ruth Rundle & Thou May Our Chambers Be Full

Det var nog allt för mig för detta år. Gott nytt rockår!

 

TEMA 20: 2020 - En vinter utan jul. Ställ in! Boka av! Skjut upp! (Dec 2020)

2020 blev ett annorlunda år. Som inget annat jag har upplevt hitintills. Allt har inte var negativt men känslan har hela tiden präglats av att ingenting är som det borde vara. Så även julen kommer präglas av denna känsla. Kanske är det därför jag i år har haft ovanligt svårt med julmusik. Vid mer normala omständigheter brukar jag alltid vid denna tid på året försöka sammanställa listor med nyutkomna tolkningar av mer eller mindre kända julklassiker av artister som är verksamma inom country, folk och americana. Men detta år har inte lusten infunnit sig. Så istället fokuserade jag på låtar som helst utan att nämna ordet "Christmas" handlar om den mörkaste tiden på året. Kul, va!?  

Det smög sig visserligen in en och annan julrelaterad låt som Phosphorescents Christmas Down Under, Phoebe Bridges version av If We Make It Through December och Hiss Goldens Messengers tolkning av John Prines Christmas In Prison tillsammans med en ärrad Lucinda Williams. Men på något sätt kan jag relatera till dessa låtar på ett annat sätt i år än tidigare. Annars lyser julen med sin frånvaro på årets jullista. Kanske är Bonnie 'Prince' Billys tolkning av Roses In The Winter den mest trösterika låta jag kan lyssna på när vi vet att vi går mot mörkare tider innan det vänder. För så har ju vår statsminister sagt att det kommer att bli och då litar jag ju blint på hans ord.

Här är månadens lista. 

TEMA 20: November - En svensk (hård)rockhistoria 1967-1981

När i stort sett hela världen med viss krampaktig ångest följt det amerikanska presidentvalet och Bidens väg mot Vita huset har jag ägnat tiden åt att utforska den svenska hårdrockshistorien. Eller snarare frånvaron av den. Svensk hårdrock har egentligen inga tydliga inhemska rötter. Visst fanns det ett par grupper under inledningen av 1970-talet som brukar räknas dit. November och New Rose för att nämna några. Kanske bör även den kristna rockgruppen Jerusalem inkluderas även om de kommer in lite senare i historien. 

Men den svenska rockmusikens utveckling under 1970-talet hämmades möjligtvis av det starka ideologiska grepp som den svenska musikrörelsen, proggen, hade. Det gick inte att helt ostraffat plocka upp influenser från brittiska pionjärer som Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple. De var  grupper som i sina texter saknade den korrekta politiska analysen som självklart skulle komma från vänster. Riktmärket hos den svenska musikrörelsen, som vid denna tid drev den enda officiella musiktidsskriften Musikens Makt, var att den ultimata rockgruppen ska låta som Nynningen och baseras på en likartad värdegrund. Att försöka slå igenom med icke-radioanpassad musik utanför proggrörelsens ramar var inte helt enkelt i Sverige vid denna tid. 

Det märks inte minst i samband med punkens genombrott i England under slutet av sjuttiotalet som inledningsvis betraktas med skeptiska ögon från Musikens Makts chefsideologer. Det är egentligen först när Ebba Grön slår igenom och gör en cover på Blå Tågets Staten & kapitalet som stora delar av rörelsen byter sida. The Clash ideologiska inriktning och tydliga politiska budskap hade också en viss betydelse i sammanhanget bör kanske tilläggas. Men det är också början på slutet för proggrörelsens dominans inom svenskt musikliv och i samband med detta föds en musikjournalistik oberoende proggen. Det ger en ökad möjlighet för en större mångfald i svenskt musikliv och det är också då den inhemska hårdrocksscenen börjar växa. Det som med tiden skulle bli en framgångssaga med både kommersiella storheter som Europe, Yngwie Malmsteen och Hammerfall men också pionjärer inom mer extrema genrer som via Bathory, Candlemass, At the Gates och Entombed tog oss till In Flames, Opeth, Meshuggah och Ghost som blev internationella storheter inom sitt gebit.

Men det är inte denna del av rockhistorien som jag vill rikta fokus mot. Utan det som hände dessförinnan, under 70-talet. Grupper som tog hårdrocken till Sverige. Det blir också temat för månadens spotifylista (med maximalt 20-låtar). Samtidigt som den svenska proggrörelsens ideologiska bojor till viss del hämmade utvecklingen så fanns det en musikalisk spännvidd bland de grupper som rörde sig i utkanten av rörelsen. November har jag redan nämnt men även de tidiga upplagorna av Kebnekaise bör räknas dit. Trettioåriga krigets proggiga, musikaliska fälttåg snuddar också bitvis vid det samtida utländska aktörer, som brukar definieras som hårdrock, ägnade sig åt. Liksom det svenska bandet SAGA som rent estetiskt och textmässigt skapade något som går att koppla till samma genre. Sedan fanns det även renodlade proggband likt Motvind och Nationalteatern som rörde sig inom ett vitt spektrum av musikaliska genres och emellanåt ägnade sig åt svagt, dieseldoftande tunggung. Proggrörelsen innehöll trots allt en hel del kreativ musikalitet som är värd att uppmärksamma.

Sedan hävdar jag med med den nyktres osäkerhet att Tages It's My Life från deras klassiska Studio-album från 1967 är den första svenska hårdrockslåten. Gissar att det är flertalet som har invändningar mot detta påstående. Kanske till och med upphovsmännen själva.

Hur som helst så landade detta i en Spotifylista på 20 låtar som försöker ringa in begynnelsen av den inhemska svenska hårdrocksscenen. En scen som artisterna på listan själva inte ens visste att de tillhörde. Men det här med olika genres är ju ändå bara på låtsas. Dock kan inte listan ses som helt komplett då det kristna bluesrockbandet Vatten inte finns tillgängligt på Spotify. Albumet Tungt vatten från 1975 har, efter hyllningar från bland annat Opeths frontfigur Mikael Åkerlund, nått en kultstatus och blivit en svårtillgänglig dyrgrip på andrahandsmarknaden. Gruppens andliga och musikaliske frontfigur utgjordes av Tomas Ernvik som i mindre kretsar hyllas som en unik gitarrvirtuos. Gruppens musik är en anomali i den svenska rockhistorien där frikyrkan, genom sjuttiotalets hårdrockspsykedelia möter den svenska proggrörelsen. Hur motstridigt det än låter. Om någon sitter på mer information om denne Ernvik skulle jag vara intresserade av att ta del av detta. Jag önskar jag kunde läsa en intervju med honom eftersom gruppens musik fascinerar mig och dess säregenhet gör mig nyfiken. Det tog fem år för gruppen att göra en uppföljare och de fortsatte att släppa plattor på 80-talet i oregelbunden takt som jag inte har lyssnat på. Ernvik dog 2016, 65 år gammal, efter längre tids sjukdom. Gruppens verkliga betydelse för rockens utveckling i Sverige kan nog diskuteras men de utgör ändå ett bevis på att det fanns en alternativ scen i Sverige under denna tid som stod utanför proggrörelsen. Skivan är i mitt tycke tämligen ojämn men topparna är höga och med tanke på ur vilket sammanhang den växte fram blir det ett unikt inslag i den svenska rockhistorien. 

Här i alla fall min spotifylista över den svenska hårdrockens begynnelse:

TEMA 20: 2020 - Rocktober - Alive & kickin' (okt 2020)

Jag vet inte egentligen hur många konserter jag har gått miste om till följd av coronapandemin. Jag känner mig snuvad på Nick Caves spelning på Globen som jag hade biljetter till i slutet av maj. Det är en artist jag har uppskattat allt mer ju äldre jag blivit och om det kommer dyka upp något nytt tillfälle att se honom känns osäkert. Att arenatunga artister ska få börja turnera igen känns allt för avlägset för att jag ska våga hoppas och Cave själv tillhör ju snart en riskgrupp. 

För övrigt vet jag inte om jag egentligen har missat så mycket. De senaste åtta åren, sen dess att jag blev pappa, har jag väl egentligen bara snittat 3-5 konserter per år. Senaste konserten jag var på var Daniel Norgren på Vega i Köpenhamn i början av februari. Men vetskapen om att det inte är möjligt att gå på konserter har skapat ett tomrum och blivit en bekräftelse på att tillvaron inte längre är som vanligt. Den falska tryggheten är förlorad och det går längre inte att ta något för givet.

Men nedstängningen av denna typ av evenemang har gjort att mitt intresse för liveplattor har ökat. Liveinspelningar är något jag tidigare inte har gett så mycket för. Har tyckt att publikjubel bara förstör sinnesron då jag lyssnar på mina favoritartister. Nu tycker jag helt plötsligt att det känns exotiskt och fångar ytterligare en dimension av känslan. Dessutom är liveinspelningar ett tillfälle där de bästa artisterna har möjlighet att framföra sin bästa låtar då de befinner sig på topp rent musikaliskt. Som när R.E.M framför Fall On Me på 40 Watt Club i november 1992. Eller när Bob Dylan gör It Ain't Me, Babe under den magiska turnén Rolling Thunder Revue 1975. Att höra Springsteen göra en nedtonad och sparsmakad version av en smått uttjatat låt som Thunder Road på The Roxy i West Hollywood för ganska exakt 45 år sedan har fått mig att både förstå storheten i såväl låten som artisten. Som om jag inte har gjort det förr.

Därför blir månadens tematiska lista en sammanställning av några av mina favoritartisters bästa liveinspelningar. Det innefattar både artister jag har haft turen att få uppleva live såsom 16 Horsepower, My Morning Jacket och ovan nämnda Springsteen. Men främst innehåller listan artister jag aldrig har fått se och definitivt aldrig kommer att få uppleva som Leonard Cohen, Otis Redding, Thin Lizzy, Carole King, Aretha Franklin, Townes Van Zandt och Bill Withers. Att jag får se Neil Young eller Tom Waits live känns knappast sannolikt och jag grämer mig att jag inte tagit de chanser som erbjudits. Visst, jag såg ju en 76-årig Willie Nelson rocka loss i ett hyperaktivt tempo på Berns för ett decennium sedan så man ska väl aldrig säga aldrig. Det återstår att se hur det blir med Nick Cave. Det enda jag vet är att jag kommer värdera de möjligheter som erbjuds till att gå på konserter annorlunda i framtiden. För nu vet jag ju att inget är för evigt. Det krävdes en pandemi för att jag verkligen skulle inse det.

I vilket fall; här har ni en lista med 20 noga utvalda låtar över de liveinspelningar som jag funnit mest behållning i just nu. Begränsningen till 20 låtar gjorde att många favoritartister föll bort men konkurrensen gjorde listan desto bättre. Den känns mer relevant än någonsin tidigare. Rocktober - Alive & kickin'

And We Should Die of That Roar

Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.

AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt.  Men för mig det första jag hört från honom.

Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner. 

Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.

Terra - Underbara saker

Jag vet inte mycket om den Göteborgsbaserade gruppen Terra mer än att de släppt sin andra platta i år och att de spelar poppunkig rock på svenska som andas The Bear Quartet, Krunegård med flera och slungar mig tillbaka till den svenska indiepopscenen runt millenniumskiftet. Jag har överhuvudtaget inte lyssnat på deras debut men föll direkt då jag i våras hörde uppföljaren Underbara saker. Blev tvungen att göra en beställning. Och så här tre månader senare har jag fortfarande behållning av det jag hör. Nyskapande? Jag vet inte. Hör mycket Mattias Alkberg i sång och lyrik och bitvis förekommer Nirvanadoftande riff. Inget ont i det. Snarare tvärtom. I slutänden känns soundet ändå rätt unikt och skivan har mötts av mest bifall från musikjournalisterna. Det känns välförtjänt.

TEMA 20: 2020 - Dödsskön rock för september

September är kanske den bästa tiden på året för mitt musiklyssnande. Det är inte sällan under denna period på året som jag faller tillbaka till den musik som genom åren har betytt mest för mig. Det finns något i denna månad som fångar essensen av det som jag allra mest uppskattar med musik. Sommarens avsked och mörkrets smygande entré väcker känslor av vemod och nostalgi. Både på gott och ont. Känslan av ett ankommande mörker har fått sätta sin prägel på månadens tematiska lista vars röda tråd är något så diffust som gotisk romantik eller romantisk gotik.

Det som egentligen var startskottet till denna spellista var upptäckten av ett av The Walkabouts tidigare alster, New West Hotel från 1993. Ett album som kom innan jag upptäckte dem med storslagna och högtravande Devil's Road från 1995. Jag ångrar lite att jag inte redan då gav mig tid till att förkovra mig i deras tidigare alster men jag var då fullt upptagen med att söka mig vidare till de historiska föregångarna som Townes Van Zandt och Scott Walker samt samtida aktörer som Tindersticks och Lambchop. Idag kan jag nästan uppskatta deras mer punkiga och rockiga attityd som präglade deras tidigare plattor mer än de mer tillrättalagda och mer homogena efterföljarna som kom att bli deras signum.

I vilket fall var det den förföriskt vackra domedagscountryn i låten Sundowner som blev utgångspunkten för listan som sedan söker sig vidare till Nick Cave, 16 Horsepower, Mark Lanegan, PJ Harvey, Tom Waits och andra gamla favoriter låter inom samma känslospektra. Det är känslan mer än stil och ursprung som fått utgöra temat denna gång. Men även om det är en del gammal välsmakande skåpmat så får en del mer nyvunna favoriter plats. A.A. Williams senaste platta värderar jag högt och hon kändes given. Även Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Algiers får räknas till det mer moderna. Jag hade även velat få med Weyes Blood men det fick inte riktigt plats. Listan är tänkt som ett soundtrack till ytterligare en säsong av Peaky Blinders som aldrig blev av (?). Håll till godo. Det blir knappast bättre än så här. Du hittar listan här:

TEMA 20: 2020 - Au(gu)stralian pop! 1978-2020

Månadens tematiska Spotifylista har fokus på australiensisk pop- och rockmusik. Inte för att jag har så bra koll på den forna brittiska straffkolonins musikscen. Snarare tvärtom. Det hela började med att jag under våren började lyssna på Rolling Blackouts Coastal Fever och charmades av deras melodiösa gitarrpop som för tankarna till nittiotalets indierock. Då började jag fundera på vad jag egentligen visste om australiensisk pop- och rockmusik. Visst hade jag viss koll grupper som AC/DC, Midnight Oil, Men At Work och Kylie Minogue men egentligen aldrig lyssnat på dem särskilt mycket på. Nick Cave och Kasey Chambers tillhör dock artister som jag följt under de senaste två decennierna. Men för övrigt har jag lämnat stor delar av den australiensiska musikscenen därhän. 

Men det är ju aldrig försent att reparera eventuella skador. Därför blev månadens lista ett resultat över den delvis nyvunna australiensiska musik jag fattat tycke för. Det är spretigt men fokus ligger på pop- och rockmusik. Countrydoftande artister som Chambers och Audrey Auld passade inte riktigt in så de hamnade utanför. Jag valde även bort 60- och det tidiga 70-talet för att skapa några begränsningar. 

Jag har under arbetets gång insett att jag lätt faller för Crowded House lättsmälta och smäktande popmelodier samt att The Church är ett något förbisett rockband i allt sitt svårmod. 

Här är i vilket fall hela listan. Kom ihåg att begränsningen ligger på maximalt 20 låtar.

A.A. Williams

Det här låter intressant. A.A Williams är för mig en tämligen okänd brittisk artist. Kanske inte så konstigt eftersom hennes debutskiva, Forever Blue, först släpps i dagarna på skivbolaget Bella Union. Hon rör sig i ett musikaliskt landskap som låter som en slags hybrid av Angel Olsen och doom metal. PJ Harveys inledande plattor kan nämnas som en referens och även Chelsea Wolfe för att hämta något från nutid. Inte heller helt olikt det som Anna von Hausswolff experimenterat med under senare år. Williams har tydligen haft en del samarbete med det svenska metalbandet Cult of Luna. I vilket fall är det något jag med spänning kommer följa i fortsättningen. Lyssna!