Årets bästa album. Här är min lista. Detta år helt utan någon inbördes ordning. Det blir bäst så. Det finns fler. Album som jag inte har hunnit lyssna på eller sådana som jag för stunden har glömt bort. Men här är iallafall 20 plattor från året som gått som på något sätt har gjort intryck:
Ett vackert avsked från en av de största. Borde ha fått ett Nobelpris innan dog. I vad vet jag inte men det verkar inte spela så stor roll längre. Vila i frid.
En skiva som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Birds bästa på nästan ett decennium.
En artist som bara växer sig starkare för varje platta som går. Det unika i hans sound blir allt mer påtagligt och därför känns hans musik mer relevant.
Paul Simons 70-tal återupplivas i Ellis tappning. Det är jag glad för. En av nutidens främsta låtskrivare.
Allt är redan sagt, allt är redan gjort. Nu är det över. För då, som nu, för alltid. (det var ju på en annan platta jag skulle skriva detta...) Vila i frid.
I allt mörker tonar ett ännu mörkare moln fram på himmelen. Men efter regn kommer det ibland mera regn. Ibland låter det vackert hur sorgligt det än må vara.
En artist som aldrig kommer nå de största scenerna men förtjänar stor respekt för sin talang och förmåga att skapa energi och egensinnighet på redan uppkörda vägar.
Obels musik växer sig starkare för varje platta som går. Hennes bästa hitintills.
Jag gillade debuten men här är influenserna fler, arrangemangen större och summan av delarna blir mer spännande att lyssna på i längden.
Kjellvander har skapat sin egna katedral i de sörmländska skogarna. Den blir allt vackrare. Ett album i ordets rätta bemärkelse.
Med en alldeles egen karta och kompass tar sig David Eugene Edwards fram i ett apokalyptiskt landskap där punkare, hårdrockare, gothrockare, predikanter och honky tonks kan förenas.
Harvey har efter ständigt sökande skapar sin alldeles egna musikaliska sfär som gör henne unik i rockmusikhistorien.
Sveriges bästa rockband genom alla tider anammade årets melodi och gjorde ett storslaget och vackert uttåg med flaggan i topp. Vila i frid, Kent.
Året bästa hårdrocksplatta i min lilla värld kom från Frankrike.
Årets näst bästa hårdrocksplatta kom från Sverige. Ödesdiger domedagsmetal med både hjärta och smärta. Inte bara mörker.
Årets tredje bästa hårdrocksplatta kom också från Sverige. Inte lika sammansvetsad som föregångaren men topparna är mer effektfulla. Varför growla när man kan sjunga.
En artist som, likt Dolly Parton, pendlar mellan det genuina jag älskar med countrymusiken och det tillgjorda som får mig att dra mig undan. På denna dubbelplatta är det slagsida åt det förstnämnda. Det gillar jag.
En ny bekantskap som förvaltar countrytraditionen med respekt och integritet. Om Lambert är en ny Parton så är Margo Price en modern Loretta Lynn.
Intet nytt under solen men här gömmer sig en låtskrivare av rang. Ytterligare en countrydoftande singer/songwriter som jag kommer att följa i fortsättningen.
Återupplivar mitt sena 90-tal på ett positivt sätt. Built to Spill- och Sebadoh-referenserna finns där och det räcker långt. Hade Pavement låtit som Pinegrove hade jag älskat dem också.
Det går att nämna fler; Peter LeMarc, Dawes, Band of Horses, case/lang/veirs och E.S.T Symphony för att nämna några. Men just idag kändes de här 20 valen helt rätt.
