En riktigt svensk midsommar

Midsommar närmar sig och vad passar sig då bättre än att, inför denna högtid för alla nationalromantiker där ute, rikta fokus mot den svenska pop- och rockmusiken. Även om jag inte tycker mig tillhöra denna skara nationalromantiker så vill jag ändå visa min uppskattning gentemot den svenska musiken. Vad gäller inhemsk pop och rock så gillar jag, med några få undantag, främst artister som väljer att sjunga på det egna språket. Undantagen är bland andra Christian Kjellvander, Ebba Forsberg och Loney Dear som har bevisat att de kan stå sig starka även vid en internationell jämförelse, men för övrigt gör sig den svenska musiken som bäst när den framförs på svenska. Förmågan att skapa något unikt blir av naturliga skäl lättare och efterapningarna av främst brittiska och amerikanska artister blir inte lika uppenbara. Det tydligaste exemplet är när en av mina favoritgrupper, Kent, försökte sig på en internationell lansering genom att översätta sina skivor till engelska. Resultatet blev att de lät som tråkigt Coldplay eller som ett radioanpassat Radiohead. Men på svenska känns dessa skivor fortfarande angelägna, vilket framgår av listan nedan över mina 10  favoritalbum på svenska. Eftersom urvalsprocessen har varit svårare och mer krävande än vad jag först trodde så ger jag även förslag på komplement eller alternativ till respektive album. Det kan vara en skiva av samma artist som är näst intill lika bra, eller en skiva där det finns beröringspunkter med varandra. Kopplingarna kan vara mer eller mindre tydliga, men jag överlämnar åt läsaren själv att försöka se kopplingarna.

Jag presenterar även en spotifylista med samma tema som ni eventuellt kan ta del av under midsommarhelgen. Den är dock inte gjord för dans runt midsommarstången, utan snarare för den som håller sig vaken och begrundar sitt öde när midsommarfesten har lagt sig och glädjen har övergått till vemod i betraktelse av att solen går upp igen och midsommardagen gryr. Vid den tidpunkt då man inser att vi går mot mörkare tider igen. Jag vet inte om ni blir mer lockade av att lyssna med denna beskrivning, men skitsamma. Det är bra musik på svenska!

Tio-i-topp över svenska favoriter:

1. Eldkvarn Limbo (1999)
En slags comebackskiva för kungarna från Broddvägen som gjordes innan Plura förvandlats till en TV- och bloggkändis på allvar. Blev början på en ny framgångsera för gruppen, trots att denna LeMarc-producerade skiva är en av de mörkaste och vemodigaste i gruppens katalog. Eldkvarns svar på Dylans Time Out Of Mind. Fantastiskt bra och texterna är de bästa som Plura har skrivit och därmed svensk rockhistoria.
Komplement: Eldkvarn Kungarna från Broadway (1989)

2. Kent Hagnesta Hill (1999)
Paradoxalt nog var det detta album med Eskilstunagruppen som det tog längst tid för mig att uppskatta och nu, ett drygt decennium senare, rankar jag den som deras bästa album i hård konkurrens med efterföljaren Vapen & Ammunition. Kanske var det för att jag aldrig riktigt gillade singeln Musik Non Stop, men den finner sin plats på albumet som helhet, där gruppen skapar en lyckad mix av distade gitarrer och elektroniska influenser kombinerat med fantastiska melodier och bitvis riktigt bra texter. Gruppen lyckas här bättre än någon annan svensk grupp eller artist förmedla det svenska vemodet i ett arenarockande format, utan att det känns krystat eller jobbigt pretentiöst.
Komplement: Kent Vapen & Ammunition (2002)

3. John Holm Sordin (1972)
En doldis i svenskt musikliv som är det närmaste man kan komma en svensk version av Bob Dylan. Vacker melankoli med texter, som utöver Dylan, för tankarna till  Townes Van Zandt och den amerikanska singer/songwriter-traditionen. Ingen slump att han efter ett par framgångrika år i Sverige på 70-talet fann sin hemvist och emigrerade till just Amerika. Holms skivor från tidigt 70-tal har varit en stark inspirationskälla för de flesta svenska låtskrivare som valt att göra rockmusik på det egna språket.
Komplement: John Holm Lagt kort ligger (1974)

4. Säkert Facit (2010)
Annika Norlin är i mitt tycke den bästa nutida textförfattaren inom svensk popmusik och med sitt andra album visade hon kan kombinera sitt norrländska svårmod med energi och svängiga popmelodier.
Komplement: Perssons Pack Öster om Heden (2009)

5. Jakob Hellman ...och stora havet (1989)
Finns med på nästan alla listor av denna typ och kräver ingen närmare presentation. En poppärla i svensk musikhistoria. Jakob Hellman klev in på den svenska popscenen som en kritiker- och publikfavorit iklädd Elvis Costello-brillor och sedan dess har han varit ständigt aktuell med en uppföljare som aldrig lär komma.
Komplement: Kent Kent (1995)

6. Ola Magnell Höstkänning (1977)
Magnell är i högform och slår åt alla håll och kanter. Åt höger och vänster, uppåt och nedåt, inåt och utåt. Perfekt mix av frustration, vemod och politisk analys ackompanjerad av en imponerande mängd välkända svenska och amerikanska musiker. Skivan är delvis inspelad i USA, bland annat i kultförklarade Muscle Shoals-studion. Texterna är tidstypiska, men känns ändå relevanta än idag och Magnell visar att han har en av de vassaste pennorna i den svenska rockmusikhistorien.
Komplement: Ola Magnell Nya Perspektiv  (1975)

7. Lill Lindfors Du är den ende (1967)
Liksom Hellman är detta en skiva som ständigt hyllas som en av de bästa svenska popskivorna. På 80- och 90-talet var Lindfors främst framträdande personlighet inom TV- och underhållningsbranschen. En sympatisk, charmig och duktig sådan, men på 60- och 70-talet var hon en fulländad popartist med vacker röst och fina skivomslag. Som en svensk Francoise Hardy.
Komplement: Lill Lindfors Mellan dröm och verklighet (1970)

8. Peter LeMarc Det som håller oss vid liv (2003)
LeMarcs texter kan bli så läskigt personliga och närgångna att det blir jobbigt att lyssna. Men på denna skiva med mörka och självrannsakande texter hittar han de rätta formuleringarna och lyckas fånga en vacker melankolisk känsla. Hans röst är framträdande i kombination med en avskalad produktion som skapar en intensiv närvaro som kan liknas vid Christian Kjellvanders senaste soloskivor.
Komplement: Peter LeMarc  Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc (2005)

9. Orup Orup (1988)
Orups förmåga att skapa medryckande och enkel popmusik med refränger som etsar sig fast är imponerande. Kanske är det av nostalgiska skäl och att det var denna skiva som blev min första nördiga musikupplevelse, men jag har överseende med de banala och bitvis pinsamma texterna. Tycker fortfarande det här är riktig bra, även om jag rodnar lite när jag erkänner det.
Komplement: Eric Gadd Hurra du lever, pang du är död! (1989)

10. Tomas Andersson-Wij Ett slag för dig (2000)
Inledande låten Sanningen om dig är en av de vackraste låtarna som skrivits på svenska. Pretentiös och ambitiös musik med andliga undertoner i texterna där det går att finna referenser i ovan nämnda Holm, Magnell och LeMarc. Trots detta känns skivan jordnära och är fortfarande TAW:s bästa album som håller än.
Komplement: Jonathan Johansson Klagomuren (2011)

Artister som nästan kom med eller skulle gjort sig förtjänade av en plats på listan om samlingsskivor hade fått räknas med är bland andra Olle Ljungström, Thåström, Bob Hund, Thomas Di Leva och  Freddie Wadling. Ebba Forsbergs svenska tolkning av Cohen var också en het kandidat, men föll på att det var en ren coverskiva. En del av er som läser saknar säkert namn som Cornelis Vreesvijk, Ratata, Ulf Lundell, Mikael Wiehe, Pugh Rogefeldt, Lars Winnerbäck, Per Gessle, Lustans Lakejer eller kanske rent av Mats Ronander osv. Den svenska punken och hiphop lyser också med sin frånvaro. Men då får ni tänka att detta enbart är min personliga lista och det finns absolut inga högre ambitioner än så. Som alla andra nördiga listor av detta slag så får man ta den för vad det är och skulle ni fråga mig efter sommaren skulle jag säkerligen tycka annorlunda, men förhoppningsvis håller ni med mig i något fall. Ni hittar fler av mina svenska favoriter på denna låtlista:

Broken Record - En svensk sommar (jun 2012 v.25/26)

Ha nu en glad midsommar!

Heaven and Hell

När fotbollsresultaten i EM går en emot och livet som lärare denna tid på året lätt leder till utmattning av ständiga betygsfunderingar, så kan det vara förlösande att få utlopp för sina aggressioner och frustration genom att fly in i den dieseldoftande metalvärlden. Hårdrock är ingen genre jag är allt för ofta ger mig in i, även om det var denna musikstil som i de yngre tonåren på allvar väckte mitt intresse för musik, men det är därför desto roligare när jag väl besöker gitarriffens och dubbelkaggarnas förlorade land. Lite som att återse en gammal kompis från högstadiet som man felaktigt trodde att man hade växt ifrån. Jag tycker dock den moderna hårdrocken är svår och jag hittar sällan rätt, men det finns dock en favorit som jag här vill slå ett slag för.

Den skiva som har blivit en personlig favorit är Mastodons The Hunter (2011). Mastodon är kanske 2000-talets mest hyllade hårdrocksgrupp och de spelar en trashorienterad hårdrock med influenser från progressiv metal och 1970-talets psykedeliska rock framfört av band som Yes och Genesis. Låter kanske inte särskilt lockande för den gemene popnörden, men när allt vill sig väl och sinnesstämningen är den rätta, så passar sig denna typ av energikrävande hårdrock mig perfekt. Jag lyssnade en del på deras tidigare skivor Crack the Skye (2009) och Blood Mountain (2006) och har uppskattat dem, även om deras återkommande taktbyten får mig emellanåt att tycka att de blir allt för progressiva för min smak. Utvecklingen går dock ur mitt perspektiv åt rätt håll och på deras senaste skivan ägnar de sig de åt lite rakare hårdrock och närmat sig stoner rock-soundet, den genre som fick ett uppsving på 2000-talets inledning med hjälp av band som t.ex. Queens of the Stone Age, men med lite mer aggressiv energi och högre tempo. Inbitna metalpuritaner skulle säkert hävda att de gått mot det mjukare och kommersiellare hållet och faktum är att The Hunter är den skiva ur bandets diskografi som inte helt oväntat nått högst upp på Billboardlistan (10:e plats). Men det passar en sporadisk hårdrocksturist som mig bra.

För er som inte har som vana att besöka hårdrocksgenren så vill jag uppmana er att lyssna på låtar som Curl Of The Burl, All The Heavy Lifting och Stargasm innan ni på förhand dömer ut något. Om ni inte gillar det ni hör så får ni tänka att det åtminstone fyller en funktion och ger energi till frustrerad lärare som väntar på ett ännu mer förlösande sommarlov. Det är bara en liten bit kvar nu...

Andra hårdrocksalbum som jag under den senaste åren funnit glädje i är Graveyards Hisingen Blues (2011) och Volbeats Guitar Gangsters & Cadillac Blood (2008). Så då vet ni lite mer var i metalvärlden ni kan hitta mig. Rock on!

Det bästa av 2012 - Första halvlek

Imorgon börjar fotbolls-EM och som tidspessimist och nybliven förälder räknar jag med att detta kommer innebära ett uppehåll både vad det gäller lyssnandet och skrivandet här på bloggen för ett par veckor. Det kanske är bäst för alla inblandade parter om så sker, men å andra sidan ska jag inte lova för mycket. Bjuds det på dålig fotboll så kommer jag nog kommer jag nog söka tröst i min skivsamling och då är det inte omöjligt att det leder till ett nytt inlägg och någon ny insnöad spellista kring något mer eller mindre diffust tema.

Det kan därför vara läge att subjektivt summera första halvan av detta musikår. Utan att ha något översiktligt eller heltäckande perspektiv över vad nytt som kommit den senaste tiden vill jag ändå ge er en lista över mina personliga favoriter från detta år. Får dock medge att jag inte är lika imponerad av musikåret hitintills som jag var av förra året vid samma tidpunkt. Bredden finns där men jag saknar topparna och något som är lika storartat som förra årets album med främst My Morning Jacket och PJ Harvey. Å andra sidan var 2011 ett av de bästa musikåren som jag upplevt så det kanske inte är annat att förvänta. Dessutom finns det ju en del tid kvar så jag ska inte säga för mycket än. Det har dock kommit några favoriter och här följer min lista utan någon inbördes ordning. Det får vänta till att hela året ska summeras och jag har hunnit utvärdera dem lite till och förhoppningsvis upptäckt lite mer.

Lost In The Trees A Church That Fit Our Needs
Denna skiva har jag refererat till så många gånger nu att den som aktivt följer denna blogg tycker att det börjar bli tjatigt, men skivan är värd all uppmärksamhet den kan få. Att sångaren och gitarristen Ari Picker drev inledde detta som ett projekt på en musikhögskola kan höras i utövarnas musikaliska skicklighet. Blandar man även in en stor dos av känsla och starka melodier i detta så visar de att resultatet kan bli utsökt. Musik med höga ambitioner som förför lyssnaren. Stort och vackert!
Bästa låt: This Dead Bird Is Beautiful

Damien Jurado: Maraqopa
Skivan var en av de första jag skrev om här på bloggen i slutet av vintern detta år och den går fortfarande varm i stereon. Det är främst skivans senare del som står sig stark och de två inledande spåren går mig ganska obemärkt förbi. Därefter blir det bara bättre och bättre. Föregångaren, 2009 års Saint Bartlett, var jämnare i sin mörka ton, men topparna är högre och variationen större på detta album och befäster Jurado som en av de främsta förmågorna inom singer/songwriter-genren på 2000-talet.
Bästa låt: Working Titles

Michael Kiwanuka: Home Again
En av årets mest hypade skivor och den unge britten med den mogna rösten har flitigt jämförts med både Nick Drake och Terry Callier. Inte helt oförtjänt, men skivans inledning får en kanske främst att tänka på Van Morrisons mästerverk Astral Week. Oavsett de goda referenserna så håller albumet för alla lovord och aktualiserar begreppet folksoul igen.
Bästa låt: Worry Walks Beside Me

Kent: Jag är inte rädd för mörkret
Jag har redan hyllat singeln 999 här på bloggen och jag står fortfarande fast vid varenda ord jag skrev om den då. Den skapade höga förväntningar på albumet som jag inledningsvis tyckte den hade svårt att leva upp till när det väl kom. Men efter några genomlyssningar så har låtar som Jag ser dig, Tänd på och Hänsyn vuxit fram som några nya Kent-favoriter och räcker för att skivan ska förtjäna en plats på min halvårslista. Föredömligt kort album, det är oftast de som håller längst.
Bästa låt: 999

Father John Misty: Fear Fun
Detta album från Fleet Foxes-avfällningen J. Tillman tillhör årets bästa folkcountryskiva. Jag har redan skrivit om den, men skivan blir nästan bara bättre och bättre för varje gång jag lyssnar på den och ur mitt perspektiv så innehåller den fler starka låtar än vad Fleet Foxes senaste skiva gjorde. Det säger en del, utan att förringa Seattle-gruppens fantastiska förmåga till att skapa vackra harmonier och bitterljuv stämsång.
Bästa låt: Only Son Of A Ladiesman

Andrew Bird Break It Yourself
David Eugene Edwards i Sixteen Horsepower fick mig att inse att det går att bygga upp medryckande domedagsrock med hjälp av ett dragspel. På samma sätt har multinstrumentalisten Andrew Bird visat att det går att skapa stämningsfull rockmusik med hjälp av ett stråkinstrument och lite visslande. Birds skivor är nästan alltid bra och även om denna skiva inte riktigt når lika högt som 2007 års Armchairs Apocrypha, så har den ändå gått varm i stereon under våren och förtjänar definitivt en plats på listan.
Bästa låt: Lusitania

Beach House: Bloom
Liksom många andra så upptäckte jag Beach House med deras förra skiva Teen Dream. En bra skiva som hyllades av många, där det tog ett tag för mig att inse att det var en sångerska och inte sångare som stod vid mikrofonen. Jag tycker dock att deras nya skiva faller mig mer i smaken och Victoria Legrands säregna röst, som för tankarna till Nico, smälter perfekt in i den stämningsfulla ljudbilden som skapas. Ett album i ordets rätta bemärkelse där det inte är de enstaka låtarna som står i centrum utan det istället är helheten som skapar skönheten.
Bästa låt: The Hours 

Loosegoats: Ideas For To Travel Down Death´s Merry Road
Trots att Christian Kjellvander i min smak är den bästa aktören inom den svenska singer/songwriter-genren, så hade hans soloskivor börjat bli lite väl entoniga för att väcka några starkare känslor hos mig. Återföreningen med Loosegoats verkar ha gjort hans låtskrivande gott och variationerna blir större när han återigen backas upp av ett komplett rockband. Kvalitén på låtarna håller som vanligt hög nivå och det är fortfarande Kjellvanders röst som står i centrum. Som bäst blir det när de distade gitarrer får utgöra en bakgrundsmatta till Kjellanders utsökta sång.
Bästa låt: Failure

Jack White: Blunderbuss
När jag fick höra att den numera Nashvilleförankrade White skulle ge ut en soloskiva så tänkte jag spontant att det skulle gå mot lågmäld countryrock. Eller befarade snarare, eftersom jag inte riktigt tycker hans röst håller för den typen av musicerande. Därför blev jag positivt överraskad att albumet var rockigare och svängigare än så, där Whites nasala stämma för det mesta kommer sig väl till pass. En logisk uppföljning av The White Stripes, där jämnheten och helheten överträffar flertalet av gruppens tidigare alster.
Bästa låt: Sixteen Saltines

Richard Hawley: Standing At The Sky´s Edge

Denna skiva ska avnjutas i rätt sammanhang. Som bakgrund blir det lätt en påfrestande sörja av distade gitarrer och psykedliska ljudmattor, men om du ger skivan dessa fulla uppmärksamhet och höjer volymen något så är det årets mest atmosfäriska och suggestiva rockmusik du kan hitta hitintills.
Bästa låt: Don´t Stare At the Sun

Lambchop Mr. M
Tillsammans med Lost In The Trees är detta året vackraste och mest stämningsfulla skiva, där stråkarna utgör en viktig ingrediens i musiken. Skivan, samt den fina konserten på Palladium tidigare i våras, fick mig att återuppliva mitt intresse för gruppens säregna och känsliga countryrock.
Bästa låt: Nice Whitout Mercy

Bubblare som kan växa till sig och vid årets slut kanske är med på listan: Perfume Genius, Leonard Cohen, Magnus Ekelund & Stålet, Bruce Springsteen, Punch Brothers.

För den som vill ha en låtlista på det bästa låtarna hitintills så kan ni hitta den här:
Broken Record - Årets bästa - Första halvlek (v. 24 jun 2012)

Det här var mina val. För er som har synpunkter eller förslag på andra album som förtjänar en plats så får ni gärna höra av er.

Heja Sverige!

Spotifylista: När då då!?

The Tallest Man On Earth har under de senaste åren gett ut flertalet låtar som tillhört mina absoluta favoriter inom ny svensk musik. Kristian Matsson, som är mannen bakom det säregna artistnamnet, har med sina singlar, EP:s och album visat att han tillhör en av de mest lovande och talangfulla förmågorna inom den svenska singer/songwriter-genren och har med sitt karakteristiska gitarrspel och sin nasala sång, som gör Bob Dylan-referenserna oundvikliga, redan fått en hel del välförtjänt uppmärksamhet utanför landets gränser. Jag tycker dock att han inte har hittat riktigt rätt på sina fullängdsalbum än, utan oftast gjort sig bäst i kortare format som på minialbumet Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird från 2010, där främst låten The Dreamer sticker ut och fortfarande frekvent förekommer på mina spellistor i olika sammanhang. Nu är han återigen aktuell med ett nytt album och den nya singeln 1904 ger stora förhoppningar om att han nu ska få till ett album som håller lika hög nivå som de enskilda låtar han hitintills har bjudit på. Detta återstår att se, men fram tills dess uppmanar jag er att lyssna på singeln.

Att sjunga om årtal är ingen ny företeelse inom rockmusiken. Kanske är det min yrkesroll som historie- och mattelärare eller att mitt favoritspel i sällskapssammanhang heter När då då?, som bidrar till att jag lägger dessa låtar på minnet. I vilket fall har jag valt att sätta ihop en spotifylista med årtal i titlarna. En del är med för att det är riktigt bra låtar, andra är med i huvudsak för att de handlar om ett specifikt år. Jag skulle egentligen välja ett dussintal andra låtar med Bowie framför hans 1984 från 1974-års Diamond Dogs, men på denna spellista får låten ändå en självklar plats och detsamma gäller även låtarna med The Who, Kent och Blur. Grupper och artister som The Tough Alliance, Josh Rouse och The Stooges hade jag överhuvudtaget inte haft med på mina spellistor om det inte just berodde på de passande titlarna i detta sammanhang. Jag har dock inte gått så långt att något med Bryan Adams eller liknande skulle komma med på listan utan kriteriet för att vara med kräver att jag åtminstone kan säga något positivt om dem. Låtarna med Loosegoats, Randy Newman och The Smashing Pumpkins tillhör några av mina favoriter med respektive grupp och artist, så de var självklara val i detta sammanhang. Konstruktionen av denna nördiga lista har även fått mig att uppmärksamma Linda Ronstadt och Emmylou Harris fina samarbete i låten 1917.

Främsta syftet med denna lista är dock att ni ska uppmärksamma The Tallest Man On Earth:s senaste singel och resterande låtar kan ni ju om inte annat använda till ett musik-quiz. Varför inte kalla det för När då då? och sno en fungerande spelidé. Jag tar tacksamt emot förslag på andra låtar inom detta tema som förtjänar en plats på listan. Här kommer i vilket fall mina årtalsval:

Broken Record - När då då? (Jun 2012 v.23)