Få artister kan på en och samma gång låta lika hård och känslokall som sårbar och empatisk likt Lucinda Williams. På samma sätt kan hon framställa sig som ung och naiv eller gammal och ärrad på ett och samma album. I hennes låtar kastas man som lyssnare mellan hat och kärlek, ilska och förlåtelse, lögn och trohet och inte sällan handlar det om ytterligheter. Emellanåt tycker jag hennes musik riskerar att få slagsida åt det ena eller andra hållet men på Essence från 2001 är balansen ur mitt perspektiv perfekt.Jag kan inte påstå att jag troget följt Williams musik genom åren. Likt flertalet andra upptäckte jag hennes skitiga men själfulla countryrock i samband med albumet Car Wheels On The Gravel Road från 1998. Ett gediget och bra album på alla sätt och vis och förtjänar säkerligen alla hyllningsord som det fått. Men det var det efterföljande albumet, Essence, som fick mig att verkligen lyssna.
Williams framställs ofta som en kompromisslös perfektionist vad gäller hennes inspelningar vilket lär vara en av orsakerna till hennes sporadiska skivsläpp. Åtminstone under de första två decennierna av hennes långa karriär. Men Essence brukar beskrivas som hennes slarviga skiva som spelades in under relativt kort tid och av hennes mest inbitna fans är det inte det album som i regel rankas högst. Men jag älskar att det skaver lite i kanterna och har den senaste veckan återupptäckt musikens skönhet. Inte minst i titelspåret eller låtar som I Envy The Wind, Blue och Reason To Cry. Det är när hon låter som mest sårbar och mänsklig som jag uppskattar musiken som mest. Det är fördelen med musik som inte blir för perfekt och genomarbetad. Då kommer de mänskliga sidorna fram. Lyssna gärna. Ni hittar albumet på Spotify genom att klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar