Jag skrev om mitt förhållande till Christian Kjellvanders musik i ett tidigare inlägg på denna blogg och för er som läste det är det knappast någon överraskning att jag även uppskattar hans nya skiva, The Pitcher, som släpptes nu i veckan. Detta innebär dock inte att jag är helt okritisk men visst gillar jag det jag hör när jag idag för första gången lade vinylen på skivspelaren. Men det är alldeles för tidigt att värdera skivans kvalité i förhållande till hans tidigare album. Bra musik ska få växa fram och det gäller inte minst Kjellvanders musik. Med undantag för hans debutalbum i eget namn har hans skivor sällan innehållit några direkta hitlåtar som sätter sig på en gång. De flesta låtarna smyger sig på och etsar sig fast på näthinnan för att sedan finnas med i ens liv under flertalet år. Det burkar vara en kvalitetsstämpel om något. Och visst finns det potential i låtarna på det nya albumet. Arrangemangen med stråkar är annorlunda gentemot tidigare och bitvis sjunger han ut på ett mer självsäkert sätt men mycket känns igen och jag känner mig knappast besviken trots mina höga förväntningar.I likhet med andra favoriter från detta år som skivorna med Jim James, Richard Buckner, Bill Callahan och Ed Harcourt är Kjellvanders nya ett föredömligt kort album som passar sig utmärkt för vinylformatet. Att göra album med knappt ett tiotal låtar kan ju bero på brist på material men jag skulle vilja se detta som ett sundhetstecken där musikbranschen och artisterna äntligen är på väg ut ur CD-utrymmets lockande fälla. Nu går det aldrig att generalisera fullt ut. En del musik funkar ju i 80 minuter men flertalet av mina favoritalbum sträcker sig enbart över en dryg halvtimme. Om inte artisten/gruppen sitter inne på ett exceptionellt låtmaterial, som till exempel The Clash och Fleetwood Mac gjorde oberoende varandra 1979, är det ungefär vad man orkar med med en och samma artist. Under CD-erans glansperiod på slutet av 90-talet gavs det i regel ut på tok för långa album där det inte sällan blev för mycket transportsträcka. Det sänker värdet på albumen när man tittar tillbaka på dem i efterhand.
Så The Pitcher har ur det perspektivet alla förutsättningar att i framtiden kunna bli en svensk klassiker om det vill sig väl. Nedan kan ni se och höra en blodig och naturromantisk historia från skivan. Jag uppmanar dock er alla att lyssna på albumet i sin helhet. Det är först då musiken gör sig rättvisa. Vackert och romantiskt vemod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar