Fyra konserter och en falafel

The War On Drugs (Mejeriet)

Jag har haft förmånen att gå på fyra konserter inom loppet av en månad. En utdelning som är ovanlig vid detta skede i livet. Givetvis inspirerande och jag är i huvudsak nöjd med dem alla. Den första var The War On Drugs på Mejeriet här i Lund. Det var den konsert som jag på förhand hade lägst förväntningar på eftersom jag tycker att gruppens centralgestalt, Adam Granduciel, visserligen låter fantastiskt i enskilda låtar men att soundet och känsloläget, där Spiritualized möter Tom Petty i Neil Youngs rymliga garage, blir aningen långrandigt i längden. I likhet med vad jag hitintills anser om den tidigare medlemmen Kurt Viles album. Konserten skapade samma känsla och överträffade tyvärr inte förväntningarna även om det var värt ett försök och bjöd på njutbara stunder.

Christian Kjellvander (Tivoli)

Därefter var det gamla favoriter som Damien Jurado på Babel i Malmö, Christian Kjellvander på Tivoli i Helsingborg och i lördags, slutligen, Wovenhand på Babel. Tre rutinerade herrar som befinner sig i liknande lägen i sina respektive karriärer. Samtliga är artister som inom sina genres för med sig respekt och aldrig ruckat på trovärdigheten utan konsekvent jobbat med att utveckla och förfina sitt sound. Något som jag uppskattar även om jag periodvis har efterfrågat mer variation hos dem alla. En önskan som delvis infriats på deras senaste album. Dock har de karriärer där deras kommersiella topp ligger ett drygt decennium bakom dem och att utvecklingen kanske inte riktigt pekar uppåt ur den aspekten. De har däremot lyckats bygga upp en tämligen trogen skara av fans som visserligen inte blir yngre med åren men troligtvis utvecklat så pass starka band till sin publik att det kommer vara trogna lång tid framöver. Utifrån dessa tre konserter betraktat verkar de vara tämligen nöjda över situationen och visar samtliga på en övertygande självsäkerhet i sitt utövande och det är något de kommer att vinna på i längden när rockhistorien ska summeras.

Damien Jurado (Babel)

Wovenhand, eller David Eugene Edwards (tidigare Sixteen Horsepower) som han egentligen heter, var nog den som övertygade mest på mig. Hans senaste skiva har jag redan hyllat här på bloggen och därför var förväntningarna höga, vilket han levde upp till. I likhet med senaste skivan var nog denna konsert den hårdaste av de sex tillfällen då jag har fått bevittna hans storhet live. Och av dessa en av den bästa även om konserten på Berns i Stockholm 2003, då han fortfarande var en del av 16 HP, står i en klass för sig. 75 minuter gitarrmanglande rock som doftade mer diesel än hästkrafter (vilket i och för sig inte är någon motsägelse) och den country som så ofta utgjort basen i hans musicerande tog sig mer uttryck i bandets estetiska utseende än i deras musikaliska framtoning. Inte mig emot eftersom variation berikar. Visst fanns det saker jag önskade mig men som inte infriades. Som att han aldrig spelade några extranummer, vilket kan vara konsertarrangörens fel, eller att jag innerst inne någon gång vill höra min favoritlåt Hutterite Mile live. Jag vet ju att han har framför den emellanåt även om det är en skapelse från 16 HP-tiden. Men det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk när hårdrockslåtar som Hiss, Field of Hedon och Good Shepherd var helt fantastiska även i det levande formatet.

Wovenhand (Babel)

Så efter en omtumlande kväll på Babel, för övrigt en utsökt konsertlokal med rätt historia för detta ändamål, där publiken under en dryg timmes tid själsligen balanserade mellan mörk avgrund och himmelriket gick jag nöjd därifrån och köpte mig en falafel på Möllan. Som en fin avslutning på en perfekt kväll.