Musikens vägar äro outgrundliga

För att jag ska bibehålla mitt musikintresse på en nivå som varken är sund för mig själv eller mina närmaste krävs ett ständigt mått av nyfikenhet att upptäcka nytt. Att kunna överraska mig själv. Det ger näring åt mitt ständiga sökande. Ens musikaliska vägar är ju outgrundliga. Visst faller jag ständigt tillbaks till min musikaliska hemvist i den countrydoftande singer/songwriter-myllan men däremellan behöver jag nya injektioner. För att behålla upptäckarglädjen och omvärdera mitt eget tycke och smak.

Därför har jag det senaste tiden börjat lyssna på progressiv metal i form av Opeth senaste alster. En grupp uppkommen från den svenska dödsmetall-vågen på 1990-talet för att i dessa dagar ha utvecklats till något helt annat. Utan att förneka sina rötter. Jag har stött på deras musik tidigare med hjälp av en initierad bror som vid ett betydligt tidigare skede insåg deras talang. Jag har dock alltid dragit mig undan den hårdrock som innehåller den growlande dödsmetallsången. Tycker inte att den talar till mig (med visst undantag för Paradise Lost odödliga visa As I Die). Även progressiv musik överlag har jag undvikit eftersom melodier ofta drunknar i ständiga taktbyten och tekniska uppvisningar som jag är alldeles för talanglös för att finna någon glädje i. Men när Mikael Åkerfeldt, sångaren och centralgestalten i Opeth, sjunger med sin "normala" stämma till melodier som ständigt varierar mellan folkrock, metalliskt riffande och jazzig snårskog får det mig att digga med. Hur länge då, kan man ju undra. Det spelar mindre roll. Det ger näring just nu och det räcker för mig.

Opeths kompositioner är likt Esbjörns Svenssons musik, som jag skrev om i mitt senaste inlägg, större än vad genrebeskrivningar kan ringa in. Gränslös musik som andas en konstnärlig frihet utan att bli svårtillgänglig eller introvert. Precis som Baroness eller Mastodon i sina bästa stunder.