Det här med originalitet inom musiken är komplicerat. Särskilt inom den amerikanska singer/songwriter-genre där jag ofta finner min hemvist. Det kommer ständigt nya namn som jag uppskattar men det är sällan jag ser dem som originella eller särskilt unika. Jag vill dock tillägga att jag knappast ser det som ett avgörande kriterium för att jag ska se tjusningen i musiken. Ett exempel är ett av de nyare tillskotten, John Fullbright, vars senaste album bitvis är fantastiskt men knappast unikt. Men om låtarna och framförande håller tillräckligt hög kvalité ser jag inget som helst problem i detta. Istället kan jag mer ofta störa mig på artister som i sitt sökande efter säregenhet krånglar till det på ett "Tom Waitiskt" sätt utan att besitta denna cirkustrubadurs genialitet. Det blir ofta bara ansträngt och påklistrat.
Men med
Christopher Denny känns det annorlunda. Han känns unik. Och det är bra. Bitvis fantastiskt bra. Han senaste skiva, som är hans andra i ordningen, heter
If The Roses Don't Kill Us pendlar mellan country, folk, gospel och traditionell rock på ett snyggt och vägvinnande sätt. Med en röst som får mig att tänka på skilda aktörer som Steve Forbert, Feargal Sharkey (i The Undertones), Dave van Ronk och någon kvinnlig folksångare jag inte kommer på namnet på framför han låtar som både andas originalitet och genialitet på samma gång. Samtidigt är musiken knappast komplicerad och såväl låtarna som framförande övertygar. Tillsammans med Parker Millsaps album känns detta som årets mest positiva tillskott bland min nya singer/songwriter-favoriter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar