Men det finns ändå något slags punkromantiskt skimmer inom främst rockmusikjournalistiken kring synen på debutskivor där allting ska hända på en och samma gång. Det ska var nytt, originellt och tidlöst och ta publiken med storm vid första tillfället. Men i de flesta fall säger det mer om rockjournalister egna agendor än om musikens egentliga kvalité. Värst är det nog i brittisk press men som i så många andra fall i historien, i relationen mellan de brittiska öarna och Norden, har fenomenet smittat av sig till Sverige. Att vara först med att upptäcka något nytt är av begripliga skäl många journalisters våta dröm. Inget konstigt i det. Men denna drivkraft blir inte sällan förledande och skapar en tämligen innehållslös hausse eller hype som inte alltid är av godo för artisters fortsatta kreativa utveckling.
Men givetvis har jag några personliga favoriter även bland debutskivor. Här kommer fem av dem. Det ska tilläggas att jag inte räknar in album där artister gett sig ut på en solokarriär efter en redan framgångsrik karriär som del av en annan konstellation. För att platsa här måste det vara debutanter på riktigt. Vad nu det är.
R.E.M Murmur (1983)
Athens-gruppen gjorde en handfull fantastiska album och några till som var klart godkända mellan åren 1983 till 1996. Murmur är definitivt ett av de bästa i konkurrens med klassikern Automatic For the People och det allt för ofta förbisedda Life's Rich Pageant. Inte en dålig låt får plats på debuten och topparna är höga. Inte minst i låtar som Pilgrimage, Perfect Circle och genombrottssingeln Radio Free Europe.
Television Marquee Moon (1977)
Jag har lyssnat på uppföljaren till detta album, Adventure från 1978, vid flertalet tillfällen med viss behållning men efter varje genomlyssning konstaterar jag att debuten har allt jag behöver från denna grupp som växte fram ur New Yorks punkscen men är så mycket mer än så. Här flätas garagerock och jazziga gitarrslingor samman till bitterljuv, vacker och sammansatt rockmusik.
The Stone Roses The Stone Roses (1989)
En nästan magisk brygga mellan det bombastiska 80-talet och det lite mer inåtvända 90-talet. Gruppen överlevde kanske aldrig hypen även om somliga hävdar att den försenade uppföljaren förtjänar ett bättre rykte. De har kanske rätt. Jag har av någon anledning aldrig känt någon anledning till att lyssna vidare. Det räcker gott och väl med debuten.
Lloyd Cole and The Commotions Rattlesnakes (1984)
En lysande debut från en artist som alltid riskerar hamna i det slätstrukna och, i värsta fall, tråk-facket. Men med låtar som Forest Fire, Are You Ready To Be Heartbroken? och Perfect Skin hinner det inte bli tråkigt en enda gång på debuten. Och det finns mer att hämta från den melankoliske brittens fortsatta karriär.
Sixteen Horsepower Sackcloth 'n' Ashes (1996)
En lista av detta slag som jag ligger bakom utan att 16 HP är med är ingen fullständig lista. Består dessutom albumet av oslagbara guldkorn som I Seen What I Saw, Black Soul Choir och inte minst American Wheeze är deras plats given. Men David Eugene Edwards har trots detta överträffat sig själv vid flertalet tillfällen med sin produktioner även efter debuten som enbart ska ses som en fantastiskt bra start på något stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar