#24: Bon Iver For Emma, Forever Ago (2008)
Det händer att jag skriver om historien. Min egen alltså. För egentligen var jag inte särskilt intresserad av Bon Ivers debut när den kom 2008. Den kom som en i mängden av all folkinfluerad skogshuggarindie som var i ropet och jag hörde inte direkt hur Justin Vernons, mannen bakom artistnamnet, musicerande skulle sticka ut bland alla andra vemodiga, falsettsjungande män med yvig skäggväxt, dålig hårvård och ständiga relationsproblem. Visst gillade jag enskilda låtar, som exempelvis den direkta Skinny Love, men det var först med den självbetitlade uppföljaren från 2011 som jag på allvar började intressera mig för Vernons musik. Det var något som stack ut med den elektroniska och atmosfäriska ljudbild som präglade skivan och visade på en singer/songwriter som var beredd på att ta ut svängarna och gå egna vägar.
Det var egentligen den plattan som jag hade tänkt ha med på denna lista. Men när jag lyssnade in mig skivorna igen kändes uppföljaren inte lika intressant längre. Den svävande ljudbilden i all ära men den bidrog till att närheten och den direkta känslan i låtarna försvann. Den finns på debuten och efter att gått omvägen via uppföljaren inser jag storheten i detta album. Här finns inte bara Skinny Love, utan även en helhet som inleds med den smått magiska Flume och toppas av det countrydoftande titelspåret som sedan följs av den bitterljuva re:stacks. Falsettsång när den känns som mest trovärdig och relevant.
Ska jag dock vara helt ärlig så uttalar jag fortfarande Bon Iver helt fel. Det är ju något franskt som har med vinter att göra men jag fortsätter att uttala det på svengelska och sorterar det på I i skivsamlingen. Helt fel. Men vad spelar det för roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar