#18: Richard Hawley Coles Corner (2005)
Jag skulle i många avseenden vilja beskriva mig som en konservativ nostalgiker. Finns knappast särskilt många hipster-poäng att vinna i ett sådant påstående och det finns säkerligen en del som därmed skulle vilja ifrågasätta mitt intresse för pop- och rockmusik. Rockmusiken har ju (nästan) alltid, som kulturfenomen, stått för det moderna och det progressiva. Men den tiden är förbi, de flesta musiknördar är just konservativa nostalgiker, och därmed ägnar jag stor del av min tid på denna blogg åt att hylla det förgångna. Jag är väl medveten om att det inte var bättre förr. Bara annorlunda och det är det jag gillar med dåtiden. En tid då album fortfarande hade en betydelse i människors liv. Det var något som diskuterades på kafferasten, i skolans uppehållsrum och vid bardisken. Jag är också medveten om att denna tid är en marginell period i mänsklighetens moderna historia som sträcker sig över ett par, eller max tre, decennium i en begränsad del av världen. En tid då sociala forum, likt detta, inte fanns, hockey-VM var av ett större folkligt intresse än melodifestivalen, då Eric Sykes Plankan sändes varje nyårshelg och blandband kändes relevanta. En tid då internet var fortfarande var "en fluga" och mobiltelefoner enbart användes av personer som ansåg sig vara viktigare än andra. Då man var tvungen att bestämma träff vid ett speciellt ställe, vid ett visst klockslag, för att en sammankomst skulle kunna var möjlig.
Coles Corner i Sheffield är tydligen ett sådant ställe. Där människor möts "IRL". Det känns som ett självklart val att att en melankolisk romantiker likt Richard Hawley sätter ord och ton till en sådan plats belägen i sin hemstad. Hawleys texter och musik utstrålar en längtan till det förgångna, både ur ett personligt och ett konstnärligt perspektiv. Här möts Frank Sinatra, Morrissey, Kevin Rowland och Johnny Cash i en stad som symboliserade det moderna på det sena 1800-talet. Som då var början på det nya och lade grunden för något som nu håller på att gå ur tiden. En svunnen tid. En vacker tid. Åtminstone i backspegeln. Och på skiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar