Nick Cave: Skeleton Tree

Jag har alltid haft ett kluven inställning till Nick Caves musik. Ena stunden tycker jag han har varit briljant i sin ödesmättade estetik som förenar förenar personliga favoriter som Leonard Cohen och Tom Waits med Ian Curtis och David Eugene Edwards. Andra stunder har jag inte orkat med hans stundtals övertydliga, teatraliska, pretentiösa och gotiska anslag som får mig att känna en mättnad. Det krävs för mycket. Det finns dock en rad låtar och en och annan platta från hans karriär som jag värderar högt. Inte minst No More Shall We Part från 2001 som jag anser är ett smärre mästerverk.

Det är inte omöjligt att jag kommer värdera den senaste plattan, Skeleton Tree,  lika högt.  Jag kan inte annat än falla helhjärtat inför så hjärtskärande och intim musik där de små nyanserna skapar storslagna, episka ögonblick. Det är annorlunda gentemot det mesta jag har hört med Nick Cave tidigare även om sinnesstämningen inte känns helt obekant. Likt på No More Shall We Part finns här en välbehövlig dos av ödmjukhet vilket jag ibland saknat i hans artisteri. De uteblivna melodierna är trollbindande från första stund. Atmosfären är givetvis färgad av den sorg och tragik som ligger bakom albumets tillkomst. Jag har fortfarande inte sett filmen som följer albumet så jag utelämnar detaljer. Det lär den som är intresserad bli varse ändå. Men det här är trots allt mörker inte becksvart. Det finns en ljusspringa som tränger igenom och det räcker väldigt långt.