Om country och Angaleena Presley

Emellanåt upplever jag att vi i Sverige behandlar den amerikanska countrymusiken på ett ytterst styvmoderligt sätt. Som att vi måste argumentera varför den är bra trots att det är country och att det i alla lägen är viktigt att avskärma sig från den kommersiella Nashvillescenen. Vårt förhållningssätt till countrymusiken skulle kunna liknas vid hur en utomstående skulle betrakta svenskt musikliv med att dansbandsmusik vore norm och allt som befinner sig vid sidan av detta är alternativt.

Faktum är att oavsett tidpunkt, från tidigt 70-tal och framåt, upplever jag det som att detta förhållningssätt har varit genomgående trots att jag inte har varit med längs hela vägen. På sjuttiotalet var det Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Emmylou Harris, Willie Nelson och Johnny Cash som stod för det alternativa. Det var bra trots att det var country. På 80- och 90-talet utgjorde Rodney Crowell, Dwight Yoakam, Rosanne Cash, Lyle Lovett, Maria McKee, Steve Earle detsamma. På 2000-talet var det Dixie Chicks, Alison Krauss, Lucinda Williams, Gillian Welch och på senare tid har vi Chris Stapleton, Eric Church och Brad Paisley för att nämna några. Faktum är dock att jag med denna översikt har nämnt några av de allra största på just den scen som har format och utgjort kärnan i det vi beskriver som Nashvillescenen. Jag vet att jag missat många namn men den som läser kanske förstår min poäng som är att alla musikscener innehåller ont och gott, bra och dåligt. Men det är något i den amerikanska countryscenen som lätt provocerar det svenska kynnet på ett mer uppenbart sätt än vad andra musikstilar gör. Kanske för att det så enkelt går att referera just till svensk dansbandsmusik. När kritikergunstlingar likt Bob Dylan, Elvis Costello och Nick Lowe gjort countryinspirerade plattor så har det inte varit utan ett visst mått av kritik från deras svenska beundrare. Jag har svårt att se att vi förhåller sig på samma sätt till exempelvis soul- och r'n'b-scenen. Men jag kanske har fel. Tror dock det finns vissa politiska orsaker i detta som bottnar i den svenska proggrörelsens inflytande över svenskt musikliv på 70- och 80-talet men den utläggningen skulle nog bli alldeles för omfattande för detta inlägg.

Jag tänker i alla fall på detta när jag lyssnar på Angaleena Presleys utsökta album Wrangled. Presley har hunnit passera 40-årsstrecket men trots detta är det blott hennes andra soloplatta. Hon har som låtskrivare varit aktiv inom Nashville sedan inledningen på 2000-talet men hennes genombrott kom med att hon utgjorde en tredjedel av den utsökta countrytrion Pistol Annies. Övriga medlemmar är de kommersiellt sett mer framgångsrika artisterna Miranda Lambert och Ashley Monroe. Artister som precis likt ovan nämnda artister står med ena foten i Nashville och den andra i en något mer skitig rockmylla.

Presley släppte 2014 den förtroendeingivande solodebuten American Middle Class. Jag gillade den men faktum är att uppföljaren känns strået vassare. Åtminstone under den vecka då jag har lyssnat på albumet via lättillgängliga streamingstjänster. Den enda invändning jag har är att det alltid tar emot när det bjuds in rapartister, i detta fall Yelawolf, att göra sitt till att förnya den konventionella rockscenen och får mig att tänka på när R.E.M plockat in artister som KRS-One och Q-Tip som gäster på sina plattor. Mindre lyckade experiment, men faktum att jag i Presleys fall gillar låten Country som passande nog just är en reaktion mot just den konventionella Nashvillescenen. Men utöver detta så innefattar albumet musik som utgör kärnan i allt det jag gillar med country. Träffsäkra låtar med lagom lättsmälta berättelser om hjärta och smärta. Det behövs ibland inte mer än så. Det är country helt enkelt.