En skivsamlares försvarstal

Vid återkommande tillfällen i dessa tider ifrågasätter jag värdet i och drivkrafterna bakom att fortsätta samla musik i fysiskt format. Att lägga pengar på förbrukningsvaror som finns tillgängligt med hjälp av några snabba knapptryck på mobilen eller sin dator. Visst går det att med Neil Youngska argument diskutera ljudkvalitén men stora delar av min historia av fantastiska musikupptäckter på allt från kassetter, MD's, brända CD's, nedladdade mp3-filer och raspiga vinyl-skivor har inte ljudkvalitén varit avgörande. Det har varit något annat som har fångat mitt intresse för konsten. Jag har också varit inne på en moralisk aspekt att det handlar om att betala för det arbete artister lägger ner på sitt skapande. Särskilt eftersom stor del av mitt sökande har skett längs alternativa vägarna där artister inte alltid har varit stenrika mångmiljonärer. Det kan inte och ska inte vara gratis av konsumera konsten. Men å andra sidan så har jag köpt stora delar av min skivsamling på andrahandsmarknaden och det är inte något som belönar artisterna ifråga nämnvärt. Så i slutändan landar jag vid att det är ett maniskt samlarbehov i kapitalismens tecken som styr mitt skivköpande. Särskilt påtagligt blir mitt ifrågasättande av detta beteende då jag återköper album som jag i slutet av 90-talet köpte som CD-utgåvor på drygt 20 år gamla LP's och knappt 20 år senare köper igen på återutgivna 180 grams-vinyler. Hur sunt är detta beteende egentligen? Jag kunde ju ha lagt tusentals kronor på välgörande ändamål eller pensionssparande istället som kanske gjort mitt eftermäle tryggare i framtiden. Jag inser dock att jag är en missbrukare och jag kan inte sluta.

I slutändan av dessa självkritiska funderingar som ofta utmynnar i ett "meningen med livet"-resonemang landar jag allt som oftast i slutsatsen att min skivsamling för mig är ovärderlig. För det uppstår stunder då jag börjar rota i CD-hyllan och bläddra bland vinylerna och återupptäcker sådant som hos en streamningstjänst bara skulle ha fladdrat förbi som ett vackert gulnat höstlöv och sedan fallit i glömska för att aldrig igen komma tillbaka. Det märks inte minst på alla Spotifylistor jag har gjort som årsbästasummeringar.

Det hände ikväll då jag först plockade fram vinylen med Slim Cessna's Auto Clubs The Commandments According to... för att sedan gå vidare med O´Deaths gotiska, bitterljuva countryplatta Out Of Hands We Go från 2014 som gömde sig i CD-hyllan. Album som knappast kommer gå till musikhistorien som några banbrytande mästerverk men som för mig personligen fyller en funktion. Om jag hade förlitat mig på Spotify eller dylikt är jag övertygad att detta aldrig hade hänt. Ikväll blev dessa plattor helt plötsligt guld värda och träffade helt rätt i en rolös själ. Själen blir ofta tilltufsad under försommaren då alla pusselbitar i livet ska falla på plats. Då utgör musik den bästa medicinen.

Mitt musiksamlande kan ofta drivas av begär, girighet, fiktiva behov och konsumtion men det ger också utrymme och skapar tillfällen för att stanna upp i tillvaron och gå tillbaka till det som verkligen betyder något. Det får kosta vad det kostar vill men för mig är det värt det. Det resonemanget går i och för sig bara att föra som en relativt välbärgad medelklassmänniska i ett sargat men ändock fortfarande industrialiserat välfärdsland. I slutändan är jag glad för allt detta.