Sólstafir - den isländska rocken

Jag brukar vid jämna mellanrum få frågan av folk som är nyfikna på mitt smått maniska intresse för pop- och rockmusik om jag lyssnar mycket på texterna i den musik jag hör. Jag har ofta svårt att besvara frågan och det av flera skäl. Ett av dessa är att jag egentligen inte vet om jag gör det. Ett annat att jag inte besitter den litterära eller språkliga begåvningen att avgöra kvalitén på en text, framförallt inte om de är på engelska, och ytterligare ett är att jag sällan analyserar betydelsen av en text. Jag gillar att lyssna på enskilda textrader och placera dem i ett sammanhang där jag tror de hör hemma. Eller snarare där jag vill att de ska höra hemma. Därför gillar jag när artister likt Bob Dylan eller Kent, för att ta ett svenskt exempel, sällan placerar dem i en specifik kontext utan gör dem tolkningsbara för lyssnaren. Jag är inte intresserad av att veta "wie es eigentlich gewesen" för att citera en av de stora pionjärerna inom historieforskningen, Leopold von Ranke.

Jag inser dock när jag lyssnar på det isländska rockbandet Sólstafir hur frustrerad jag blir när jag inte fattar nånting av texten. Detta trots att det isländska språket är så nära besläktat med det svenska. Det var ju så här vi pratade i Norden för 1000 år sedan, tänker jag, så det borde väl inte vara så svårt? Ändå är det enda ord jag uppfattar innebörden av när jag nu har lyssnat på deras alldeles nya platta Berdreyminn ett antal gånger är några enstaka grymtande om "Rock'n'roll" (om jag nu hör rätt) vilket är lite ironiskt i sammanhanget. Jo, visst hör jag en del isländsk naturromantik som får mig att associera till den karga miljö som jag fick uppleva när jag besökte ön för sisådär sju år sedan men på det hela taget har jag ingen aning om vad de sjunger om i titlar som Silfur-Refur, Ísáfold och Bláfjall för att nämna några. Jag vet inte ens om jag vill veta för risken finns att det då kommer hämma min upplevelse av gruppens musik. Så jag fortsätter leva i ovetskapens mörka skugga. För det här gillar jag. Inte minst för sångarens Aðalbjörn Tryggvason kraftfulla stämma som hela tiden ligger på gränsen till ett nytt vulkanutbrott.

Jag upptäckte bandet med föregångaren Òtta och gruppen har haft en utveckling som påminner om svenska metalgrupper likt Opeth och Katatonia där de har gått från en bakgrund inom dödsmetallen mot mer traditionell progressiv rockmusik men med fötterna kvar i underjorden. Av det jag hitintills hört av Berdreyminn så känns den här plattan än mer angelägen. Men det kanske är ett påstående jag tar tillbaka när jag vet vad de egentligen sjunger om...