Sturgill Simpson, Jason Isbell och Chris Stapleton i all ära. De är samtliga fantastiska låtskrivare och sångare med förankring i den amerikanska countryrocken men den artist jag har haft störst behållning av under de senaste åren i denna mylla är trots allt Parker Millsap.
Därför var min förväntningar uppskruvade inför den konsert som ägde rum förra veckan på Folk å Rock i Malmö. Men de infriades och jag gick därifrån lycklig över att den talang jag tycker mig skönja på plattorna också bekräftades live. Det är inte alltid så är fallet. Ibland blottlägger livespelningar brister i attityd och förmåga. Men Millsap bevisade tillsammans med utomordentliga medmusikanter att han besitter något stort som i en annan tid hade varit en garanterade väg till rockstjärnestatus. Nu tror jag han kommer stanna vid att bli en Steve Forbert eller möjligtvis en John Hiatt för vår samtid. Tiden talar inte för denna typ av musikaliska uttryck men jag hoppas jag har fel. Det har jag ofta och han förtjänar ett bättre öde. Jag har länge hävdat att han har något unikt i sitt uttryck och det känns äkta. Det står jag fast vid efter att ha sett honom på scen. Jag hoppas det kommer fler tillfällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar