The War On Drugs on the streets of Philadalphia

Jag gillar verkligen The War On Drugs nya platta A Deeper Understanding. Den har fastnat i mitt musikaliska medvetande på ett betydligt mer direkt vis än vad hans minst lika hyllade föregångare, Lost in the Dream, gjorde. Det kändes som om jag kämpade lite för att tycka om den. Alla andra gillade ju den så varför skulle inte jag? Jag gillade tonläget, melodierna och tilltalades av uttrycket men blev ofta uttråkad innan låtarnas speltid hade tagit slut. Känslan med den senaste plattan är annorlunda. Jag kan väl egentligen inte ta på vad orsaken är men av någon anledning så upplever jag nyanserna i musiken och texterna på ett tydligare sätt och det hela känns mer intressant. Även när låtarna tickar upp emot eller över tiominuters strecket.

Det som slår mig är hur mycket 80-tal som doftar albumets produktion. Lite överraskande kanske eftersom Adam Granduciel ofta refererar till andra årtionden när han plockar sina referenser. Men för mig förs tankar till Tom Pettys bästa stunder eller Bob Dylans Oh Mercy. På sina håll hör jag The Jesus and Mary Chain där andra säkert hellre skulle nämna My Bloody Valentine eller Sonic Youth. Visst musiken har gått igenom många samtida filter och har fler influenser än så. Men att det handlar om tillbakalutad gubbrock i modern ton kan nog de flesta enas om. Det är knappast något fel i det.