Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.
81. Deportees Islands & Shores, från albumet Islands & Shores (2011)
Deportees bjuder med jämna mellanrum på fantastiska poplåtar. Alltid lika stilrena. Jag älskade Arrest Me 'til It Hurts som blev deras genombrott 2004. På Islands & Shores bekräftar det som många redan visste. Att de är ett av norra Europas bästa popband (nu levande).
82. Joan Shelley Where I'll Find You, från albumet Joan Shelley (2017)
En finstämd låt från den talangfulle, Kentucky-baserade sångerskan och låtskrivaren Joan Shelley. Folkrock för folk som letar efter folk.
83. Wilco Art of Almost,från albumet The Whole Love (2011)
Det skaver och gnisslar. Som sig bör när Wilco är i farten. Ibland blir det tråkigt men ganska ofta lyckas Tweedy & Co linda in sina egentligen ganska trallvänliga poplåtar i en suggestiv sinnesstämning. Det här är ett lyckat exempel.
84. Tyler ChildersUniversal Sound, från albumet Purgatory (2017)
Oproportionerligt många artister på denna lista har sina rötter i Kentucky. Tyler Childers är en av dem. Kentucky har onekligen haft ett bra decennium vad gäller att plocka fram talangfulla singer/songwriters.
85. Strand Of OaksWeird Ways, från albumet Eraserland (2019)
Musikaliskt låter Tim Showalter, mannen bakom Strand Of Oaks, som en hybrid av de fyra senaste decenniernas bästa rockmusik som du kan hitta i min skivsamling. Här uppbackad av musikerna i My Morning Jacket.
86. WovenhandGo Ye Light, från albumet Star Treatment (2016)
David Eugene Edwards har kanske inte haft sitt allra bästa decennium ur ett musikaliskt perspektiv men i sina bästa stunder tillhör han fortfarande mina absoluta favoriter. Kopplingen till countrymusik känns mer och mer långsökt. Istället har det doftat mer industriell hårdrock om Edwards senaste produktioner.
87. Opeth Cusp Of Eternity, från albumet Pale Communion (2014)
Tiotalet blev det decennium då jag tack vare, eller på grund av, Opeth upptäckte tjusningen i progressiv hårdrock. Det var den här låten som drog in mig i skiten.
88. GhostRats, från albumet Prequelle (2018)
På ytan vill Tomas Forge, under diverse alias, chockera med alla möjliga satanistiska attribut hämtade från hårdrockens estetik. Innanför detta gömmer sig utmärkta, nästintill dansanta popmelodier. En fungerande mix som för tankarna till Alice Coopers bästa jag stunder. Forge höll även ett av decenniets mer intressanta sommarprat.
89. Eric ChurchKnives of New Orleans, från albumet Mr. Misunderstood (2015)
Mer bredbent rock än så här kan det knappast bli. Men det behövs det också. Eric Church är en artist det aldrig blir tråkigt att lyssna på.
90. RobynMissing U, från albumet Honey (2018)
De är inte många svenska musikartister som lyckats skapa en aura omkring sig som en verklig popdiva likt det Robyn målmedvetet byggt upp under snart 25 års tid. Och hon är fortfarande bara 40. Hon har med tiden fått en mer och mer välförtjänad respekt från omvärlden. En av få artister som känns ständigt relevant trots att det går åtta år mellan skivsläppen.
Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.
91. HästpojkenSamma himlar, singel (2012)
En sån där klockren poppärla som etsade sig fast första gången jag hörde den och sitter fortfarande lika bra.
92. R.E.MOh My Heart, från albumet Collapse Into Now (2011)
Efter trettio aktiva år avslutade den kvarvarande trion från Athens med flaggan i topp. Åtminstone i mitt tycke. Och det är ju det som gäller för denna lista.
93. James BlakeRetrograde, från albumet Overgrown (2013)
En av decenniets mest hypade brittiska, manliga artister nådde sin peak (för detta årtionde) i och med denna vackra bit.
94. Dawn McCarthy & Bonnie 'Prince' Billy Breakdown, från albumet What The Brothers sang (2013)
Will Oldhams musikaliska vägar äro outgrundliga. Här tolkar han, tillsammans med Dawn McCarthy, låtar som The Everly Brothers sjöng. Ömsom vin, ömsom vatten. Det här är vin.
95. The xxA Violent Noise, från albumet I See You (2017)
The xx var för tiotalet vad Portishead var för nittiotalet. Helrätt och stencoola. Nästan så att de blev jobbigt att lyssna. Men en och annan låt är ju riktiga pärlor. Som den här.
96. Billie Eilishbad guy, från albumet WHEN WE FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO? (2019)
Jag är knappast rätt målgrupp och ska väl inte lägga mig i. Det här är knappast musik riktat till en 41-årig lärare och småbarnspappa i en skånsk förort. Men jag kan inte låta bli gilla det jag hör. Hur fel jag än känner mig.... dah.
97. Viktor OlssonFjärilar vid floden, från albumet Viktor Olsson (2018)
Viktor Olsson har inte fått det kommersiella genombrott han förtjänar. Än. Han förvaltar den svenska poptraditionen på bästa tänkbara sätt och tar med äran över stafettpinnen från LeMarc, Scocco och Andersson-Wij.
98. The HighwomenHighwomen, från albumet The Highwomen (2019)
Om åttiotalet var ett årtionde för manliga "supergrupper" så blev tiotalet då kvinnliga motsvarigheter blev hett. Omtolkning av Jimmy Webbs låt som blev känd för den stor massan när Cash, Nelson, Jennings och Kristofferson förenades på skiva. Nu gör Brandi Carlile, Amanda Shires, Marren Morris och Natalie Hemby en uppdaterad version som känns mer angelägen för sin samtid.
99. Xenia Kriisin Psalm, från albumet Hymn (2013)
Profana psalmer är nog ganska talande för tiotalet. Årtiondet då en tonårstjej i flätor skolkade från skolan, pratade om domedagen och blev ett helgon. Xenia Kriisin gör det fint.
100. KaiL BaxleyMirrors of Paradise, från albumet A Light That Never Dies (2015)
Det här kanske inte någon låt som kommer gå till pophistorien som något mästerverk. Men Baxleys röst i kombination men den monotona, nästan paralyserande känsla som byggs upp i låten vaggar in mig i en skön sinnesstämning. Det räcker långt.
Ytterligare ett tecken på att rockmusiken har åldrats är att jubileumsåterutgivningar av tidigare klassiker nästan får lika mycket uppmärksamhet som ny rockmusik. För tillfället är det R.E.M:s platta Monster från 1994 som firar 25 år. Om det ska räknas till en klassiker i rockmusikhistorien kan diskuteras. För mig har alltid detta album präglats av en besvikelse. När det släpptes befann sig kvartetten från Athens på toppen och jag var helt såld på de föregående plattorna Out of Time och Automatic for the People. I jämförelse med dessa blev Monster en besvikelse och jag kunde aldrig ta detta album till mig helhjärtat, hur mycket jag än ville och försökte. Dels för att det inte fanns lika många starka låtar men också för att ljudbilden dränktes i distorsion och effekter. Jag såg det som en kompensation för brist på tillräckligt goda låtidéer. Bitvis försöker de låta som om de vore The Jesus & Mary Chain.
När jag lyssnar på det idag kan jag dock tycka att min dom över detta album varit lite väl hård. Bitvis rymmer det en hel del riktigt bra spår och ljudbilden håller ganska bra över tid. Det var nog bara det att det inte var det jag ville ha från gruppen just då. Jag ville ha mer av det akustiska vemod som utgjort höjdpunkterna på föregångarna. Jag tyckte att de ägnade sig åt saker som de själva inte var bäst på. De ville vara något annat än vad de verkligen var eller höll på att bli. Men låtar som I Don't Sleep, I Dream, Strange Currencies, Bang & Blame och inte minst Let Me In tillhör idag några av mina favoriter från gruppens karriär sett i sin helhet.
Skivan och främst låten Let Me In har jag alltid förknippat som en hyllning till Kurt Cobain som tragiskt gick bort tidigare under det år skivan släpptes. Men plattan är egentligen dedikerad till skådespelaren, och Michaels Stipes nära vän, River Phoenix som dog i en överdos knappt ett år innan skivan släpptes, bara 23 år gammal. Så skivan bygger på ett sorgligt tema. Men konstigt vore väl annars, då det handlar om R.E.M. I det avseendet gjorde de mig inte besviken.
Även om jag kan omvärdera delar av Monster som platta och att jag idag har mer förståelse till varför gruppen inte kunde fortsätta i samma hjulspår som på de föregående skivorna är jag mer förväntansfull på när den efterföljande New Adventures in Hi-Fi jubilerar 25 om ett par år. Det är till skillnad från Monster en underskattad platta som förtjänar en uppmärksammad återutgåva. Men Let Me In kan höras igen. Här i en ny remix där Stipes röst hamnar mer i förgrunden än i originalet som främst skrevs av basisten Mike Mills.
Det finns nog ett släktskap mellan amerikansk gangstarap och countrymusik. Kan tyckas långsökt men ser du till David Allan Coes levnadsöde i kombination med hans musikaliska gärning från 1970-talet och framåt ser jag en och annan förenande länk mellan dessa till mångt och mycket väsensskilda musikaliska uttryckssätt.
David Allan Coe tillhörde den våg av Outlaw-countryartister som rosade marknaden och gav countrymusiken ett nytt liv vid sjuttiotalets mitt då de förenade Nashvillescenen med en rebellisk attityd hämtad från den samtida rockmusiken. Coe hade en brokig uppväxt och hans levnadshistoria präglades från unga år av återkommande besök på diverse anstalter. Det var under en fängelsevistelse som han beslöt sig för att satsa på musiken och väl frisläppt, i början av sjuttiotalet, etablerade han sig som låtskrivare i Nashville då han bland annat låg bakom Tanya Tuckers hit Would You Lay With Me (In A Field Of Stone). Han fick senare ett genombrott som soloartist med Steve Goodmans och John Prines låt You Never Even Called Me By My Name. När han väl blev accepterad som en talangfull artist fortsatte han att vara kontroversiell. Han var den lite mer ruffigare och oslipade cowboyen vid sidan av Willie Nelson, Merle Haggard och Waylon Jennings. Han hymlade vare sig med sin kriminella bakgrund eller sitt återkommande bruk av diverse mer eller mindre lagliga substanser. Han har återkommande varit mån att om att definiera i vilken genre han är verksam och namedroppar gärna kollegor och förebilder i sina låtar. Samtidigt som han framhäver sitt ego. Något som för tankarna till amerikansk hiphop.
För den som är intresserad av hans inledande och kanske mest intressanta del av karriären ger plattan For The Record - The First 10 Years från 1984 en bra översikt. Jag ska dock erkänna att jag inte fullt ut fastnat för Coes rebelliska men emellanåt lite klyschiga countrysånger. Därför var det med viss förvåning jag efter ett besök på Roadhouze Records i Helsingborg kom hem med LP:n Castles In The Sand från 1983 i kassen. Utöver att jag tidigare inte varit något större fan av Coes musik så köper jag sällan countryplattor från 1980-talet som jag inte har hört innan. Är lite rädd sedan barnsben för det decenniet. Men jag blev positivt överraskad när jag väl hemma slängde på plattan på skivtallriken. Med hjälp av en av countrymusikens mest respekterade producenter, Billy Sherrill, framhåller Castles In the Sand ett mer slipat, homogent och något mer tillbakalutat uttryck hos Coe än det jag hört från honom tidigare.
Plattan innehåller en av Coes största hits och i mitt tycke bästa låtar; The Ride. Skivan är dedikerad till Bob Dylan och innehåller en dansant cover på dennes gospellåt Gotta Serve Somebody. Men utöver detta finner jag den främsta behållningen i den inledande folkcountrylåten Cheap Thrills. På titellåten låter han mer Dylan än vad jag någonsin hört förr och är en låt som jag på förhand inte skulle förknippa med Coe. Plattan avslutas med två sammetslena men fina kärleksballader. Skulle vilja rekommendera denna platta för alla som har någon som helst förkärlek för countrymusik. En underskattad platta från en i mitt tycke kanske något överskattad artist.
För att synliggöra Coes brokiga karriär är hans något oväntade (men samtidigt självklara) samarbete med medlemmar från metalgruppen Pantera i början av 2000-talet ett bra exempel. Samarbetet, som innefattade samtliga Pantera-medlemmar utom Phil Anselmo, resulterade i plattan Rebel Meets Rebel. Bitvis inte helt oävet och för alla som likt mig någon gång fallit för Volbeats melodiösa hybrid av thrashmetal, rock 'n' roll och country bör kunna finna ett och annat guldkorn på denna platta även om låtmaterialet är ojämnt. Men låtar som Heart Worn Highways och titellåten håller sig i mitt tycke ganska bra. Låttitlar med textrader som Cowboys Do More Dope (than Rock n' rollers) säger en del om den intellektuella ambitionsnivån. På något sätt bekräftar de min tes att David Allan Coe är countryns motsvarighet på Ice-T. Eller om det är tvärtom. Ice-T är gangstarapens svar på David Allan Coe. Därom tvistar de lärda.
