Monster 25 år. Grattis då.

Ytterligare ett tecken på att rockmusiken har åldrats är att jubileumsåterutgivningar av tidigare klassiker nästan får lika mycket uppmärksamhet som ny rockmusik. För tillfället är det R.E.M:s platta Monster från 1994 som firar 25 år. Om det ska räknas till en klassiker i rockmusikhistorien kan diskuteras. För mig har alltid detta album präglats av en besvikelse. När det släpptes befann sig kvartetten från Athens på toppen och jag var helt såld på de föregående plattorna Out of Time och Automatic for the People. I jämförelse med dessa blev Monster en besvikelse och jag kunde aldrig ta detta album till mig helhjärtat, hur mycket jag än ville och försökte. Dels för att det inte fanns lika många starka låtar men också för att ljudbilden dränktes i distorsion och effekter. Jag såg det som en kompensation för brist på tillräckligt goda låtidéer. Bitvis försöker de låta som om de vore The Jesus & Mary Chain.

När jag lyssnar på det idag kan jag dock tycka att min dom över detta album varit lite väl hård. Bitvis rymmer det en hel del riktigt bra spår och ljudbilden håller ganska bra över tid. Det var nog bara det att det inte var det jag ville ha från gruppen just då. Jag ville ha mer av det akustiska vemod som utgjort höjdpunkterna på föregångarna. Jag tyckte att de ägnade sig åt saker som de själva inte var bäst på. De ville vara något annat än vad de verkligen var eller höll på att bli. Men låtar som I Don't Sleep, I Dream, Strange Currencies, Bang & Blame och inte minst Let Me In tillhör idag några av mina favoriter från gruppens karriär sett i sin helhet.

Skivan och främst låten Let Me In har jag alltid förknippat som en hyllning till Kurt Cobain som tragiskt gick bort tidigare under det år skivan släpptes. Men plattan är egentligen dedikerad till skådespelaren, och Michaels Stipes nära vän, River Phoenix som dog i en överdos knappt ett år innan skivan släpptes, bara 23 år gammal. Så skivan bygger på ett sorgligt tema. Men konstigt vore väl annars, då det handlar om R.E.M. I det avseendet gjorde de mig inte besviken.

Även om jag kan omvärdera delar av Monster som platta och att jag idag har mer förståelse till varför gruppen inte kunde fortsätta i samma hjulspår som på de föregående skivorna är jag mer förväntansfull på när den efterföljande New Adventures in Hi-Fi jubilerar 25 om ett par år. Det är till skillnad från Monster en underskattad platta som förtjänar en uppmärksammad återutgåva. Men Let Me In kan höras igen. Här i en ny remix där Stipes röst hamnar mer i förgrunden än i originalet som främst skrevs av basisten Mike Mills.